Djungeln blir allt tätare och bergen allt högre när Hiram Bingham och hans följeslagare tar sig fram längs floden Urubambas brusande vindlingar i södra Peru den 23 juli 1911.
För fyra dagar sedan hade amerikanen Bingham lämnat huvudstaden Cuzco för att börja söka efter ruinerna av Vitcos och Vilcabamba, inkaindianernas sista tillflyktsorter under kampen mot conquistadores – de spanska erövrarna.
I kvällningen kommer sällskapet fram till en liten sandig slätt som heter Mandor Pampa. Bingham har tipsats om att fråga byborna om vägen till ruinerna i området.
Alkoholist visar vägen
Mulåsnedrivarna slår läger medan Bingham och en soldat går bort till en liten fallfärdig stuga invid vägen. Här träffar de på peruanen Melchor Arteaga som försörjer sig genom att sälja proviant till förbipasserande.
Arteaga är berusad men han reagerar direkt när de frågar honom om ruiner i trakten. Han pekar upp mot en bergskam medan han sluddrande berättar att berget kallas Machu Picchu, eller ”den gamla bergstoppen”.
Machu Picchu ligger enligt Binghams anteckningar mycket närmare Cuzco än de båda städerna Vitcos och Vilcabamba borde göra. Därför är det ingen av expeditionsdeltagarna som förväntar sig att hitta någonting annat än småruiner, sådana som finns överallt i Perus bergiga landskap.
Dessutom tycker Binghams guider att Arteagas information är så ointressant att de hellre vill stanna kvar på slätten. Bingham anlitar Arteaga till att visa vägen mot ruinerna följande dag. Det blir bara Bingham själv och soldaten Carrasco som ska följa med.
När Bingham vaknar på morgonen den 24:e regnar det och berget är täckt av tunga moln. Arteaga vägrar att röra sig ur fläcken innan vädret blir bättre.
Bingham blir därför tungen att vänta till klockan tio och dessutom betala en peruansk sol innan guiden går med på att visa honom vägen till bergets topp.
Sedan de korsat Urubamba ägnar de flera timmar åt att kravla på alla fyra uppför leriga sluttningar i den täta rengskogen. Ju högre upp de kommer, desto starkare bränner solen och träden blir allt lägre.
År 1911 upptäckte amerikanen Hiram Bingham Machu Picchu. Inka övergav platsen på 1500-talet och sedan dess hade djungeln vuxit in över ruinerna.
Bingham finner Machu Picchu
Strax före middagstid kommer de till en liten stuga där en indianfamilj slagit sig ned för att odla jorden i lugn och ro. Arteaga är trött och överlåter till familjens åttaårige son att leda Bingham den sista biten uppför berget.
Pojken rör sig smidigt framåt i den taggiga undervegetationen och Bingham kämpar för att hålla jämna steg med honom. När de kommer fram bakom ett klipputsprång pekar pojken ivrigt framför sig.
Bingham tror knappt sina ögon. Framför honom ligger en labyrint av ruiner.
”Överraskning följde på överraskning innan det till slut gick upp för mig att vi stod mitt bland de vackraste ruiner som hittats i Peru”, skriver han senare.
Pojken leder Hiram Bingham genom de övervuxna ruinerna och fram till en grotta som huggits ut i klippan. Ovanför grottan visar han Bingham en halvcirkelformad byggnad som liknar soltemplet i Cuzco. Väggarna är av granit och byggda med sådan precision att han inte ens kan sticka in en knivspets mellan stenarna – trots att byggherren inte använt något murbruk.
”Byggnadsverkens skönhet överträffade de vackraste konstruktionerna i Cuzco som besökare har beundrat i 400 år. Det kändes som en overklig dröm”, skriver Bingham.
Templen har inte förstörts
Den lille pojken gör tecken åt Bingham att följa med och ilar uppför en stentrappa. Bingham följer pojken förbi uttorkade bassänger och in på en stor öppen plats mitt i staden där inkaindianerna utfört sina ceremonier. Nu använder pojkens familj det gamla torget som köksträdgård.
I väster kan Bingham se Urubambas silverglittrande vatten flera hundra meter ned. I söder avgränsas torget av en byggnad som påminner Bingham om de prästbostäder som han tidigare träffat på i andra inkaruiner. På norrsidan ligger stadens största tempel.
”Väggarna är gjorda av vacker vit granit och blocken är av cyklopisk storlek, mer än manshöga”, skriver Bingham och uppskattar att många av stenarna väger 10–15 ton.
På torgets fjärde sida ligger ännu ett tempel med tre stora fönster mot öster och morgonsolens strålar.
”Precis som dess grannar ett unikt byggnadsverk – aldrig förr har man funnit något som liknar detta”, antecknar Bingham och tar fram sin kamera för att fotografera.
Han blir avbruten av pojken som signalerar att det finns fler underverk i staden. Med kamerastativet i handen följer Bingham pojken uppför en brant trappa till stadens högsta punkt. Här ser han ett gigantiskt granitblock, uthugget så att det bildar en rektangulär pelare uppe på en stor platå.
Från forskningsrapporter han tidigare läst känner Bingham igen granitblocket som en intihuatana – en solsten – en av inkas allra heligaste platser där prästerna utförde rituella offer för att blidka solguden.
De spanska conquistadorerna förstörde inkaindianernas religiösa och rituella monument – att solstenen står kvar här är alltså ett tecken på att spanjorerna aldrig erövrat staden.
”Vad är det jag har hittat?” skriver Bingham i anteckningsboken och tänker på templet med tre fönster mot öster.
Det berättas att den första inkakungen, Manco Capac, gav order om att en murad vägg med tre fönster skulle resas på hans födelseplats. Därför drar Bingham slutsatsen att han upptäckt inkaindianernas vagga. Med andra ord skulle hela raden av inkahärskare kunna spåras tillbaka hit.
Bingham når sitt egentliga mål
Bingham reser snart vidare. Han lyckas lokalisera staden Vitcos där inkaindianerna gömde sig undan conquistadorerna under ett antal år innan spanjorerna brände ned staden och tvingade inkahärskaren att fly.
Därifrån fortsätter Bingham längs den väg han fått beskriven för sig, i hopp om att hitta inkas allra sista tillflyktsort undan spanjorerna.
Bingham hittar faktiskt staden han letar efter: inkas sista gömställe, Vilcabamba – men han inser det aldrig. Han har blivit så bländad av Machu Picchus byggnader att han inte kan föreställa sig att de oansenliga ruiner han senare upptäcker faktiskt kan vara Vilcabamba.
I stället reser Bingham hem och berättar att han inte bara har hittat platsen för inkarikets uppkomst, Machu Picchu, utan att ruinerna även är den stad dit den siste inkan flydde: Vilcabamba.
Bingham hade fel
I dag vet man att Bingham hade fel på nästan alla punkter. På 1960-talet upptäckte forskare Vilcabamba och kunde bevisa att staden var inkas sista tillflyktsort.
Och senare punkterades även teorin om att Machu Picchu var inkaindianernas födelseplats. Den mest utbredda teorin i dag är att den 9:e inkahärskaren, Pachacuti Inca Yupanqui, grundade Machu Picchu mellan åren 1450 och 1470 då inkariket var som störst.
Härskaren Pachacuti har kallats Andernas Napoleon. När han kom till makten regerade han över ett litet område kring huvudstaden Cuzco. Men genom flera fälttåg utökade han ständigt inkariket och vid hans död år 1471 sträckte det sig från nuvarande Chile i söder till Ecuador i norr.
Pachacuti tvingade de kuvade folken att betala skatt i form av livsmedel eller arbetskraft. På så vis kunde inkariket livnära en befolkning på nästan tio miljoner människor och bygga upp ett enormt vägnät som var mellan 1600 och 4000 mil långt.
Inkaindianerna byggde Machu Picchu efter att Pachacuti på 1450-talet besegrat folkslaget chancay som levde i området kring floden Urubamba.
För att visa sin överlägsenhet byggde Pachacuti ett antal kungliga städer längs floden och Machu Picchu var den mest storslagna symbolen för hans makt.
Soltemplet är en halvcirkelformad byggnad som symboliserar den uppstigande solen eller en regnbåge. I stengolvet finns en rak linje inristad som pekar mot den plats där solen stiger upp vid solståndet.
Kungens semesterresidens
Machu Picchu låg nästan tio mil från huvudstaden Cuzco i en fientlig region där invånarna inte hade möjlighet att kalla på förstärkning om det upproriska chancayfolket gick till angrepp. Arkitekterna planerade därför staden så att den skulle kunna försvaras av ganska få personer.
Men Machu Picchu var inte någon fästning. Undersökningar av byggnaderna i staden visar i stället att den bara var fullt bebodd under en del av året och snarast fungerade som ett slags semesterort för hövdingen och hans familj.
Hövdingen kom till staden för fester, diplomatiska sammankomster, religiösa ceremonier och astronomiska observationer.
Här fanns ett behagligt klimat, ett rikt djurliv och vackra omgivningar, och här kunde man söka skydd undan Cuzcos nattfrost mellan maj och september. Under den perioden bodde ett antal förnäma familjer i Machu Picchu tillsammans med alla sina tjänare.
Under resten av året fanns en permanent befolkning av lantarbetare som skötte om staden och odlade jorden. Machu Picchu har haft totalt 500–700 invånare; vissa forskare hävdar att invånarantalet kan ha varit ännu lägre.
Kungen hade egen toalett och bad
Invånarna i Machu Picchu bodde i skilda stadsdelar beroende på social status. De rika hade sina hus i den nordöstra delen av staden.
De rikas hus var grupperade i så kallade canchas – en särskild form av klassisk inkaarkitektur där ett antal rektangulära byggnader låg placerade runt en gård och omgavs av en mur.
I Machu Picchu var alla canchas olika, beroende på familjens rang, meriter och storlek. Utanför gruppen av fina hus låg rader av mindre hus som varken hade trädgårdar eller murar. Dessa har troligen varit bostäder för slavar från de folkstammar som inkaindianerna besegrat.
När en man ur överklassen hjälpte inkahövdingen att erövra nya områden fick han nämligen ta ett antal slavar från det besegrade folket.
I sydvästra delen av staden låg hövdingens residens. Hans hem var inte större än ett vanligt överklasshem men säkerheten var högre: eventuella fiender måste passera flera portar för att ta sig in i huset. De vita granitblocken var också både större och vackrare än de som fanns i andra byggnader.
Härskaren var den ende i staden som hade privat toalett och bad. Badet var uthugget i granit och hade ett fall på en och en halv meter. Här kunde han koppla av i en dusch med rinnande vatten direkt från bergets norrsida.
Bingham: Staden var en flickskola
I hövdingens residens har forskarna upptäckt ett hålrum i en vägg. Där inne låg skelettet av ett marsvin, genomborrat med en nål av guld och silver – en offergåva till gudarna.
Hos inka var det vanligt med djuroffer till gudarna. Ibland offrade de även det dyrbaraste de hade – välskapta barn – till exempel när skörden slog fel eller när riket drabbades av stormar, jordskalv eller vulkanutbrott.
I Machu Picchu låg en av inkarikets flickskolor där de blivande offergåvorna växte upp och uppfostrades, hävdade Hiram Bingham.
Inkaindianerna handplockade flickor i åtta-nio-årsåldern i hela landet och placerade dem i flickskolor där de fick lära sig att väva och tillreda ceremoniella måltider. De vackraste jungfrurna valdes ut till offer åt gudarna eller blev bortgifta med härskaren eller rika adelsmän.
Kungen vårdade sin relation till solen
Bingham byggde sin teori på arkeologiska undersökningar av ben från stadens gravplatser. Nästan alla de begravda var kvinnor. Ännu en gång visade det sig att Bingham hade fel: Senare undersökningar visade att många av kvinnorna hade fött barn, och flera av de övriga skeletten kom faktiskt från män.
Dessutom bar flera skelett spår efter benbrott och ryggskador, vilket tyder på att de döda troligen varit fattiga arbetare eller slavar.
Machu Picchu har emellertid haft en viktig religiös funktion. Ungefär trettio byggnader användes vid religiösa ceremonier som till exempel soldyrkan eller offerriter. Det är en mycket stor andel, både sett till antal invånare och i jämförelse med andra kungliga städer.
Detta kan kanske förklaras av Machu Picchus läge högt uppe bland bergen. Inkahärskarna påstod nämligen att de hade en särskild kontakt med himlens och bergens övernaturliga krafter, och detta förhållande skulle vårdas genom dagliga ritualer.
Det var därför Machu Picchu byggdes på en så otillgänglig plats, tror forskarna.
I staden kunde härskaren komma nära både himlen och de högsta bergstopparna. Från solstenen hade han exempelvis en perfekt utsikt över det snötäckta, 5750 meter höga berget Veronica.
Enligt forskarna grundade inkahövdingen Pachacuti staden Machu Picchu någon gång mellan 1450 och 1470.
Inka övergav staden efter 80 år
Inkaindianerna bodde i Machu Picchu i bara cirka 80 år. Därefter övergav de plötsligt staden – troligen när spanjorerna erövrade inkariket år 1532.
Arkeologerna anser dock att inka lämnade Machu Picchu utan strid: Platsen är välbevarad, och till skillnad från i många andra städer finns det inga spår efter spanjorernas härjningar. De skelett som hittats i staden bär inga spår av krigsskador, och arkeologerna har inte heller funnit några vapen i Machu Picchu.
Men när spanjorerna invaderade inkariket kollapsade samhällssystemet och ekonomin. Det fanns inte längre utrymme för kungliga extravaganser som Machu Picchu, ett semesterparadis där härskaren och hans familj skulle koppla av och njuta av ett liv i lyx.
Några av de andra kungliga städerna var bebodda ytterligare en period efter spanjorernas ankomst, men Machu Picchu låg alltför avskilt för att kunna bli en fungerande handelsplats.
Därför övergavs staden; först av inkahärskaren och överklassen, som tömde staden på allt av värde innan de flydde, och därefter av bönderna.
Inte heller de spanska conquistadorerna var intresserade av staden. De har förmodligen känt till att den fanns, men eftersom staden saknade både ekonomisk och militär betydelse tyckte kanske de spanska krönikörerna att det inte var värt mödan att skriva om en plats som ändå redan var övergiven.
Bingham blev kändis
Machu Picchu glömdes bort och doldes av djungelvegetationen – tills Hiram Bingham snubblade över staden år 1911.
Han återvände till ruinstaden två gånger för att genomföra arkeologiska undersökningar med stöd från Yale University och National Geographic.
Bingham blev berömd för sin upptäckt – inte minst tack vare de drygt 700 bilder han själv tog i den glömda staden, både innan den röjdes fri från djungeln och efteråt, när byggnaderna framträdde tydligt.
Och många år senare blev Hiram Binghams upplevelser inspirationskälla till filmerna om Indiana Jones. I dag vallfärdar turisterna till Machu Picchu och staden togs upp på UNESCO:s världsarvslista år 1983.