Bookmark and Share

Mammuten

- den ulliga urtidselefanten

Visst har det funnits mammutar i Sverige. På ungefär trettio platser har man hittat enorma tänder eller delar av betar från ullhårig mammut. Skeletten har krossats under trycket från inlandsisen, men en gång vandrade mammutarna här samtidigt som de första människorna kom till Sverige. Just nu pågår en inventering av alla de här tänderna och benbitarna för att de ska ge oss viktig kunskap om hur snabba klimatförändringar format vår del av världen.



I maj 1901 satte sig tre tjänstemän från Zoologiska muséet i Sankt Petersburg på tåget. De hade en mycket lång resa framför sig. Deras mål var de mest avlägsna delarna av Sibirien. De hade den ryska Vetenskapsakademins uppdrag att undersöka sanningshalten i de rapporter som anlänt med brev från tsarens guvernör i Irkutsk. I det enorma guvernementets nordöstra del hade ett par lokala jägare hittat en stor mammutbete. Och enligt vad som sägs ska det finnas betydligt mer kvar av mammuten.

De tre vetenskapsmännen nådde floden Berezovka i september, efter fyra månaders resa; den sista delen, ett par hundra mil med hästar och till fots, med förråd och verktyg i slädar.

Den 14 september fann de det blekta kraniet. Resten av det stora djuret låg begravt i stelfrusen jord. Med hjälp av folk från trakten byggde de ett skjul av timmer över kadavret. Och genom att elda med två vedugnar inne i byggnaden lyckades de tina upp marken tillräckligt för att kunna frilägga kroppen med hjälp av hackor och spadar.

De tre forskarna upptäckte att köttet var mörkt och marmorerat som en välhängd biff. Men de bestämde sig för att inte äta av det, utan i vetenskapens namn leva på hästkött som planerat. Det visade sig vara svårare att hålla slädhundarna borta från köttberget.

De hittade mammutens erigerade penis, nästan meterlång och tillplattad av trycket från jordmassorna. I munnen hade jättedjuret halvtuggade rester av sin sista måltid, blad och gräs som visade att den mött en plötslig död en höstdag för flera tusen år sedan.

Efter sex veckors arbete hade de styckat mammuten och packat delarna i skinnpåsar för transport till civilisationen i väster, först med häst och släde, och från Irkutsk med tåg mot Sankt Petersburg.

I huvudstaden väckte fyndet sensation och när det monterade skelettet ställdes ut belägrades zoologiska muséet av hänförda besökare. Även tsarfamiljen kom för att förundras. Berezovka-mammuten var inte det första stora mammutfyndet i Sibirien, men det första som hamnade i händerna på moderna vetenskapsmän.


23 ton frusen jord med helikopter

Amerikansk mammut - Den amerikanska mammuten, Mammuthus columbi, var en släkting till den europeiska och levde till för omkring 10 000 år sedan. Det välbevarade skelettet hittades i Nebraska 1922.

Amerikansk mammut - Den amerikanska mammuten, Mammuthus columbi, var en släkting till den europeiska och levde till för omkring 10 000 år sedan. Det välbevarade skelettet hittades i Nebraska 1922.

Den sibiriska tundran har dolt fler djupfrysta exemplar av den ullhåriga mammuten, Mammuthus primigenius. Och sökandet fortsätter än idag.

Ett modernt fynd döptes till Zharkov, efter mannen som upptäckte den 1997 på Tajmyr-halvön i nordligaste Sibirien. Den här gången lyftes 23 ton av den permanent frysta marken i ett stort stycke, mammutrester och allt, med helikopter, för vidare transport mot laboratorierna. Hela operationen filmades för visning på Discovery Channel i mars 2000. Men resultatet blev inte lika sensationellt som 1901. Det visade sig att isklumpen inte innehöll mycket mer än betarna, lite päls och några benbitar.

Men den ullhåriga mammuten levde inte bara i Sibirien. Under den senaste istiden strövade flockar av mammutar omkring i större delen av Europa och norra Asien, på det som forskarna idag kallar för mammutstäppen. Det var ett område som sträckte sig från Spanien över hela norra Europa in över Ryssland och Sibirien, och vidare ända in i Nordamerika.

De första människorna i Europa måste ha varit nära bekanta med mammutarna. De långhåriga elefantdjuren finns avbildade på flera grottmålningar från Frankrike och Spanien. I Tyskland har man hittat 30 000 år gamla djurfigurer snidade av mammutbetar. Det finns ekologer som räknar med att mammutarna var ungefär lika talrika som de afrikanska elefanterna är på savannen idag. Och även i Sverige hittar vi alltså spåren efter dem.

Mammutarnas hem var en trädlös grässlätt med ett klimat betydligt kallare än idag, men som passade stora pälsklädda växtätare. Det var en istidsprärie, snötäckt på vintern, men förmodligen skimrande i gult, blått och lila av tusentals små marknära blommor på våren. Flera andra stora däggdjur som levde här är också utdöda idag. Den ullhåriga noshörningen, stäppvisenten, vildhästar och jättehjortar är några exempel, men även rovdjur som grottlejon följde växtätarna i spåren.

Mammutar i svenska grustag

Anledningen till att vi inte hittar fler lämningar av dem i Skandinavien, det är isen. När den senaste istiden nådde sin största utbredning då täcktes i stort sett hela Skandinavien och Baltikum av enorma glaciärer. Döda mammutar krossades under tyngden och kvarlevorna flyttades sedan av glaciärernas rörelser. Till slut hamnade delarna i de grusåsar som bildades där glaciärernas smältvatten forsade fram när inlandsisen drog sig tillbaka. Därför kan man hitta mammutben i svenska grustag. Eller kunde, kanske man ska säga. Idag hanteras grusexploateringen av stora maskiner, och chansen är liten att någon uppmärksam arbetare ska se de ovanliga stenar som kanske visar sig vara tänder från en mammut.

En av de svenska mammutbitarna hittades när man anlade Berzelii Park i Stockholm där Berns salonger ligger idag. Då, 1849, var det innersta av Nybroviken ett kärr som fylldes ut med material från Brunkebergsåsen, en av de grusåsar dit isen hade fört mammutben.

Men trots att de svenska mammutfynden är få, så visar de upp ett tydligt mönster. Sentida mammutjägare har framför allt hittat rester av djuren i sydvästra Sverige och i mellersta Norrland under 30- och 40-talen. Det största fyndet gjordes 1944 i jämtländska Pilgrimstad. Där hittades sammanlagt nio skelettdelar och tänder från en mammut.

Eftersom mammutarna inte levde på isen, utan måste kunna beta av gräset på marken, så betyder det att man med hjälp av fyndens ålder kan avgöra när området var isfritt. De här mammutbenen visar alltså hur glaciärerna har varierat under istiden och hur snabbt de kunde växa respektive dra sig tillbaka.

Tillfällig issmältning

Mammut av mammut- En förhistorisk skulptur av mammutben. Troligtvis är figuren skulpterad ur en mammutbete som var över tre meter lång.

Mammut av mammut- En förhistorisk skulptur av mammutben. Troligtvis är figuren skulpterad ur en mammutbete som var över tre meter lång.

För omkring 50 000 år sedan drog sig isen tillbaka tillfälligt. Då blev det möjligt för betande däggdjur – och de rovdjur som följde dem i spåren – att leva i det som vi nu kallar för nedre Norrland. Från den här perioden stammar alltså de norrländska mammutarna.

Efter en ny framstöt drar sig isen tillbaka igen. Därefter följer den nordiska isens största utbredning kring 18 000 år sedan. Den sista mammuten i Sverige som vi känner till, den hittades i Lockarp i Skåne 1939, åtminstone hittades ett stycke av dess bete. Den var cirka 13 000 år gammal, från den tid då isen börjat dra sig tillbaka efter den senaste nedisningen. Det betyder att den är samtidig med de tidigaste mänskliga lämningarna i Skåne. De första svenskarna visste därmed med stor sannolikhet hur en mammut luktade och lät. Och kanske hur den smakade.

Vid Lunds Universitet pågår just nu en systematisk inventering av alla svenska mammutben. I inventeringen ingår en noggrann åldersbestämning med kol-14 och isotopanalyser. Det gör att vi snart får en mer exakt datering av isens rörelser fram och tillbaka under istiden. Vi får bättre kunskap om hur mammutarna rörde sig över den svenska tundran, men kanske framför allt kan vi se precis hur snabbt klimatet kunde växla. Större delen av mammutarnas kvarlevor må ha krossats av isen, men fungerar ändå som termometrar från den senaste istiden.

Men, kan man då fråga sig, om isen har manglat de nordiska mammutarna till smulor, hur kan de då ha klarat sig så bra i det iskalla Sibirien?

Ingen is i Sibirien

Svaret är att isen aldrig täckte de sibiriska vidderna. För att de stora glaciärerna ska kunna bibehållas så krävs höjdskillnader i form av berg. De bergen saknas i Sibirien. Under istiden var klimatet kallare, med långa vintrar. Men det var betydligt torrare än idag eftersom enorma mängder av jordens vatten var fruset vid polerna. Det betyder mindre nederbörd, och också mindre permafrost än idag. Den torra marken tinade snabbare på vårarna och snötäcket var tunnare. Mammutarnas värld var en värld av gräs och blommor, täckt av snö på vintrarna. De djur som dog på stäppen under istiden ruttnade snabbt bort. Skeletten kunde bli kvar och långsamt förvandlas till fossil, men alla mjukdelar försvann.

Men de spektakulära frysta mammutkadaver som hittas då och då ligger alltid mer eller mindre begravda i jord, som Berezovka-fyndet från 1901 till exempel. För att de ska kunna ha bevarats i så bra skick måste mammutarna ha hamnat i någon form av jordskred.

Mammutarna dog ut när klimatet blev varmare. Då försvann förutsättningen för deras livsmiljö. Kraftiga regn blötte upp den torra stäppen, och skogarna trängde allt längre norrut. De slätter där de betat runt 200 kilo gräs per dag, de försvann. Ett enormt sammanhängande ekosystem för de stora däggdjuren krympte snabbt ihop till isolerade öar.

Kanske det var jagande människor som gav dödsstöten åt flera av de stora däggdjuren från istiden. Men de var troligen redan hårt pressade av en snabb klimatförändring. De allra sista mammutarna levde på den avlägsna Wrangels ö, längst bort i nordöstra Sibirien. Så sent som för 3 500 år sedan fanns de fortfarande kvar. Men i den fattigare livsmiljön på Wrangels ö hade de långsamt förvandlats till dvärgar, långt ifrån så stora som sina ståtliga förfäder.

Fakta: 
Elefanternas kusiner

Mammutarna är nära släkting med dagens elefanter. Det visar analys av mitokondrie-DNA från flera mammutar. Men mammuten var specialdesignad för istidsklimat. Öronen var mindre och snabeln kortare för att minska exponeringen för kylan. Långa hår täckte en tät ullig underpäls, som på myskoxar, och en skinnlapp täckte anus. Ett nästan decimetertjockt lager av underhudsfett skyddade mot värmeförluster.
Det är en vanlig missuppfattning att de hade sina stora betar till att skrapa undan snön från marken på vintrarna eftersom man kan se att de har nötts på undersidan. Men dagens elefanter har samma slitage på sina betar, eftersom de använder dem till allt möjligt; att flytta saker, att gräva, markera revir, och även som vapen. Man kan också hos mammutar, precis som hos elefanterna, se vilken bete de helst använt, alltså ifall de var höger- eller vänsterhänta.
Precis som dagens elefanter levde mammutarna i matriarkala flockar. Honorna och ungarna levde för sig, medan hannarna strövade på egen hand.

FRÅGA ALLT OM VETENSKAP!

Fler nyheter

Därför får vi cancer av kött

En saftig biff må ge oss en del viktiga näringsämnen som järn och vitaminet B12, men flitigt köttätande är också förenat med en ökad risk att drabbas av cancer. En teori som funnits är att det beror på en sockermolekyl, Neu5Gc, som finns i de flesta däggdjur men inte i...

Universella barnskrik

Att bilder på små skrikande sälungar kan få vuxna människor att gråta framför tv:n och skänka miljoner till djurskyddsorganisationer är inget nytt. Men kanske ligger förklaringen till vår empati djupare än vad man kan tro. Det är inte bara de fluffiga små kutarnas yttre som väcker...

Vem var Karl von Frisch?

Zoologen och etologen Karl von Frisch föddes 1886 i Österrike och studerade framför allt binas beteende. Genom att träna bin att äta från en konstgjord källa lyckades han bevisa att de kan skilja mellan olika dofter, smaker och färger.Han visade också att bina kommunicerar med varandra...

Fridlysta koraller

Finns det några koraller som är fridlysta i Atlanten?

Bra att veta om antropocen

Flera forskare anser att vi nu gått in i en ny tidsepok – antropocen. Människans aktivitet har förändrat klimatet, miljön och ekosystemen så mycket att vi till och med påverkat vår planets geologi genom att skapa nya lagerföljder som framtidens geologer kan studera.Det var...

Myggvirvel

När den portugisiska fotografen Ana Filipa Scarpa var ute på jobb söder om Lissabon såg hon en mörk virvelvind komma farande mot henne över fälten. Snart visade det sig att den mörka hotfulla virveln inte bara bestod av luft utan var levande… Enorma mängder med mygg hade förts med av...

Invärtes arkeologi

När polska arkeologer grävde ut en enorm gravplats i Gdansk som använts från 900- till 1800-talet hittade man en liten avlång annorlunda sten mitt bland alla skelett. Efter analys visade sig den knappt fyra centimeter långa stenen vara en blåssten, alltså en sten eller klump av mineraler...

600

Elektriska ålar kan utsätta sitt byte för elchocker med en spänning på upp till 600 volt.

Hög på tryffel

Att gourmeter och grisar är så besatta av den lilla fula tryffelsvampen kan till viss del bero på att den innehåller ett cannabisliknande ämne. Den italienske forskaren Mauro Maccarrone vid Roms Campus Bio-Medico-universitet har funnit att den svarta tryffeln Tuber melanosporum, eller...

Unik spett

För första gången på 20 år har en mellanspett, Dendrocopos medius, skådats i Sverige. Platsen var Lummelunds­bruk norr om Visby och fyndet som snabbt döptes till Mellan(dags)spetten eftersom det gjordes den 28 ­december orsakade­ stort pådrag bland ­landets ­ornitologer. Arten har...

Störda snytbaggar

Varje år orsakar snytbaggarnas gnagande på barrplantor skador för hundratals miljoner kronor.Nu har forskare vid SLU kommit på ett sätt att minska skadorna genom att störa de små snyltarnas måltidsvanor. Med hjälp av videoövervakning visade det sig att snytbaggarna äter fyra till fem...

Osmarta kläder

För att slippa svettlukt används i en del så kallade smarta kläder antibakteriella beläggningar av silvernanopartiklar, något som visat sig vara farligt för miljön. Nu visar studier vid Lunds universitet att silverjoner som frisätts från nanopartiklarna även kan skada de stamceller i...

Välstoppad valross

Om man är taxidermist är det bra att känna till hur det döda djuret såg ut som levande innan man börjar montera skinnet. Det visste inte den engelsman som år 1886 fick i uppdrag att stoppa upp ett skinn av en valross som jägaren och upptäcktsresanden James Henry Hubbard hade skjutit i...

Fårskalle - sa geten

Det är inte bara turister som blir blåsta när de spelar bägarspelet, det klassiska gatuspelet där man ska gissa under vilken av tre koppar en kula befinner sig. När den tyske biologen Jan Langbein vid Leibnizinstitutet i Dummerstorf och en kollega utsatte ett får och en get för en enklare...

Sura räkor smakar illa

Förutom att värma upp planeten försurar koldioxid också våra hav. Forskare från bland annat Göteborgs universitet har i försök med räkor som odlats i dagens vatten och i en sur vattenmiljö som ska efterlikna framtidens hav upptäckt att havsförsurningen inte bara gör att fler räkor...

Den degenererade hästen

Genetiskt var det inte särskilt lyckosamt för hästen när den för 5 500 år sedan tämjdes av människan. En kartläggning i PNAS av arvsanlagen hos nutida hästar och två hästar som levde i Ryssland för cirka 43 000 år respektive 16 000 år sedan visar att vildhästarna hade en...

Hoatzin - den stinkande urtidsfågeln

Det andra namnet på hoatzin, stinkfågel, säger en del om dess främsta kännetecken – lukten. Men den är egendomlig också på andra sätt. Med sina klor på vingarna påminner den om urfågeln ­Archaeopteryx, dinosauriernas nära släkting. Flygförmågan är sådär och unga fåglar föredrar att simma i skydd istället för att flyga.
Och likt kor kan den äta växtdelar som inte låter sig brytas ned så lätt. Till och med giftiga växter.

Miljön ­formar immun­försvaret

Att människors immunförsvar skiljer sig åt har mindre med arv än med miljö att göra, har forskare vid bland annat Karolinska Institutet kunnat visa i en studie. Analyser av blod från 210 friska tvillingar visade att även de som är mest genetiskt lika skiljer sig åt när det kommer till...

10,9 miljarder

Så många invånare beräknar FN att jorden har år 2100. Det är 2,5 miljarder fler än deras senaste uppskattning. Orsaken är främst att födelsetalen i Afrika ökar, samt att spädbarnsdödligheten och dödstalen minskar snabbare än väntat, delvis på grund av bättre behandlingar mot...

Sidor