Bookmark and Share

Mammuten

- den ulliga urtidselefanten

Visst har det funnits mammutar i Sverige. På ungefär trettio platser har man hittat enorma tänder eller delar av betar från ullhårig mammut. Skeletten har krossats under trycket från inlandsisen, men en gång vandrade mammutarna här samtidigt som de första människorna kom till Sverige. Just nu pågår en inventering av alla de här tänderna och benbitarna för att de ska ge oss viktig kunskap om hur snabba klimatförändringar format vår del av världen.



I maj 1901 satte sig tre tjänstemän från Zoologiska muséet i Sankt Petersburg på tåget. De hade en mycket lång resa framför sig. Deras mål var de mest avlägsna delarna av Sibirien. De hade den ryska Vetenskapsakademins uppdrag att undersöka sanningshalten i de rapporter som anlänt med brev från tsarens guvernör i Irkutsk. I det enorma guvernementets nordöstra del hade ett par lokala jägare hittat en stor mammutbete. Och enligt vad som sägs ska det finnas betydligt mer kvar av mammuten.

De tre vetenskapsmännen nådde floden Berezovka i september, efter fyra månaders resa; den sista delen, ett par hundra mil med hästar och till fots, med förråd och verktyg i slädar.

Den 14 september fann de det blekta kraniet. Resten av det stora djuret låg begravt i stelfrusen jord. Med hjälp av folk från trakten byggde de ett skjul av timmer över kadavret. Och genom att elda med två vedugnar inne i byggnaden lyckades de tina upp marken tillräckligt för att kunna frilägga kroppen med hjälp av hackor och spadar.

De tre forskarna upptäckte att köttet var mörkt och marmorerat som en välhängd biff. Men de bestämde sig för att inte äta av det, utan i vetenskapens namn leva på hästkött som planerat. Det visade sig vara svårare att hålla slädhundarna borta från köttberget.

De hittade mammutens erigerade penis, nästan meterlång och tillplattad av trycket från jordmassorna. I munnen hade jättedjuret halvtuggade rester av sin sista måltid, blad och gräs som visade att den mött en plötslig död en höstdag för flera tusen år sedan.

Efter sex veckors arbete hade de styckat mammuten och packat delarna i skinnpåsar för transport till civilisationen i väster, först med häst och släde, och från Irkutsk med tåg mot Sankt Petersburg.

I huvudstaden väckte fyndet sensation och när det monterade skelettet ställdes ut belägrades zoologiska muséet av hänförda besökare. Även tsarfamiljen kom för att förundras. Berezovka-mammuten var inte det första stora mammutfyndet i Sibirien, men det första som hamnade i händerna på moderna vetenskapsmän.


23 ton frusen jord med helikopter

Amerikansk mammut - Den amerikanska mammuten, Mammuthus columbi, var en släkting till den europeiska och levde till för omkring 10 000 år sedan. Det välbevarade skelettet hittades i Nebraska 1922.

Amerikansk mammut - Den amerikanska mammuten, Mammuthus columbi, var en släkting till den europeiska och levde till för omkring 10 000 år sedan. Det välbevarade skelettet hittades i Nebraska 1922.

Den sibiriska tundran har dolt fler djupfrysta exemplar av den ullhåriga mammuten, Mammuthus primigenius. Och sökandet fortsätter än idag.

Ett modernt fynd döptes till Zharkov, efter mannen som upptäckte den 1997 på Tajmyr-halvön i nordligaste Sibirien. Den här gången lyftes 23 ton av den permanent frysta marken i ett stort stycke, mammutrester och allt, med helikopter, för vidare transport mot laboratorierna. Hela operationen filmades för visning på Discovery Channel i mars 2000. Men resultatet blev inte lika sensationellt som 1901. Det visade sig att isklumpen inte innehöll mycket mer än betarna, lite päls och några benbitar.

Men den ullhåriga mammuten levde inte bara i Sibirien. Under den senaste istiden strövade flockar av mammutar omkring i större delen av Europa och norra Asien, på det som forskarna idag kallar för mammutstäppen. Det var ett område som sträckte sig från Spanien över hela norra Europa in över Ryssland och Sibirien, och vidare ända in i Nordamerika.

De första människorna i Europa måste ha varit nära bekanta med mammutarna. De långhåriga elefantdjuren finns avbildade på flera grottmålningar från Frankrike och Spanien. I Tyskland har man hittat 30 000 år gamla djurfigurer snidade av mammutbetar. Det finns ekologer som räknar med att mammutarna var ungefär lika talrika som de afrikanska elefanterna är på savannen idag. Och även i Sverige hittar vi alltså spåren efter dem.

Mammutarnas hem var en trädlös grässlätt med ett klimat betydligt kallare än idag, men som passade stora pälsklädda växtätare. Det var en istidsprärie, snötäckt på vintern, men förmodligen skimrande i gult, blått och lila av tusentals små marknära blommor på våren. Flera andra stora däggdjur som levde här är också utdöda idag. Den ullhåriga noshörningen, stäppvisenten, vildhästar och jättehjortar är några exempel, men även rovdjur som grottlejon följde växtätarna i spåren.

Mammutar i svenska grustag

Anledningen till att vi inte hittar fler lämningar av dem i Skandinavien, det är isen. När den senaste istiden nådde sin största utbredning då täcktes i stort sett hela Skandinavien och Baltikum av enorma glaciärer. Döda mammutar krossades under tyngden och kvarlevorna flyttades sedan av glaciärernas rörelser. Till slut hamnade delarna i de grusåsar som bildades där glaciärernas smältvatten forsade fram när inlandsisen drog sig tillbaka. Därför kan man hitta mammutben i svenska grustag. Eller kunde, kanske man ska säga. Idag hanteras grusexploateringen av stora maskiner, och chansen är liten att någon uppmärksam arbetare ska se de ovanliga stenar som kanske visar sig vara tänder från en mammut.

En av de svenska mammutbitarna hittades när man anlade Berzelii Park i Stockholm där Berns salonger ligger idag. Då, 1849, var det innersta av Nybroviken ett kärr som fylldes ut med material från Brunkebergsåsen, en av de grusåsar dit isen hade fört mammutben.

Men trots att de svenska mammutfynden är få, så visar de upp ett tydligt mönster. Sentida mammutjägare har framför allt hittat rester av djuren i sydvästra Sverige och i mellersta Norrland under 30- och 40-talen. Det största fyndet gjordes 1944 i jämtländska Pilgrimstad. Där hittades sammanlagt nio skelettdelar och tänder från en mammut.

Eftersom mammutarna inte levde på isen, utan måste kunna beta av gräset på marken, så betyder det att man med hjälp av fyndens ålder kan avgöra när området var isfritt. De här mammutbenen visar alltså hur glaciärerna har varierat under istiden och hur snabbt de kunde växa respektive dra sig tillbaka.

Tillfällig issmältning

Mammut av mammut- En förhistorisk skulptur av mammutben. Troligtvis är figuren skulpterad ur en mammutbete som var över tre meter lång.

Mammut av mammut- En förhistorisk skulptur av mammutben. Troligtvis är figuren skulpterad ur en mammutbete som var över tre meter lång.

För omkring 50 000 år sedan drog sig isen tillbaka tillfälligt. Då blev det möjligt för betande däggdjur – och de rovdjur som följde dem i spåren – att leva i det som vi nu kallar för nedre Norrland. Från den här perioden stammar alltså de norrländska mammutarna.

Efter en ny framstöt drar sig isen tillbaka igen. Därefter följer den nordiska isens största utbredning kring 18 000 år sedan. Den sista mammuten i Sverige som vi känner till, den hittades i Lockarp i Skåne 1939, åtminstone hittades ett stycke av dess bete. Den var cirka 13 000 år gammal, från den tid då isen börjat dra sig tillbaka efter den senaste nedisningen. Det betyder att den är samtidig med de tidigaste mänskliga lämningarna i Skåne. De första svenskarna visste därmed med stor sannolikhet hur en mammut luktade och lät. Och kanske hur den smakade.

Vid Lunds Universitet pågår just nu en systematisk inventering av alla svenska mammutben. I inventeringen ingår en noggrann åldersbestämning med kol-14 och isotopanalyser. Det gör att vi snart får en mer exakt datering av isens rörelser fram och tillbaka under istiden. Vi får bättre kunskap om hur mammutarna rörde sig över den svenska tundran, men kanske framför allt kan vi se precis hur snabbt klimatet kunde växla. Större delen av mammutarnas kvarlevor må ha krossats av isen, men fungerar ändå som termometrar från den senaste istiden.

Men, kan man då fråga sig, om isen har manglat de nordiska mammutarna till smulor, hur kan de då ha klarat sig så bra i det iskalla Sibirien?

Ingen is i Sibirien

Svaret är att isen aldrig täckte de sibiriska vidderna. För att de stora glaciärerna ska kunna bibehållas så krävs höjdskillnader i form av berg. De bergen saknas i Sibirien. Under istiden var klimatet kallare, med långa vintrar. Men det var betydligt torrare än idag eftersom enorma mängder av jordens vatten var fruset vid polerna. Det betyder mindre nederbörd, och också mindre permafrost än idag. Den torra marken tinade snabbare på vårarna och snötäcket var tunnare. Mammutarnas värld var en värld av gräs och blommor, täckt av snö på vintrarna. De djur som dog på stäppen under istiden ruttnade snabbt bort. Skeletten kunde bli kvar och långsamt förvandlas till fossil, men alla mjukdelar försvann.

Men de spektakulära frysta mammutkadaver som hittas då och då ligger alltid mer eller mindre begravda i jord, som Berezovka-fyndet från 1901 till exempel. För att de ska kunna ha bevarats i så bra skick måste mammutarna ha hamnat i någon form av jordskred.

Mammutarna dog ut när klimatet blev varmare. Då försvann förutsättningen för deras livsmiljö. Kraftiga regn blötte upp den torra stäppen, och skogarna trängde allt längre norrut. De slätter där de betat runt 200 kilo gräs per dag, de försvann. Ett enormt sammanhängande ekosystem för de stora däggdjuren krympte snabbt ihop till isolerade öar.

Kanske det var jagande människor som gav dödsstöten åt flera av de stora däggdjuren från istiden. Men de var troligen redan hårt pressade av en snabb klimatförändring. De allra sista mammutarna levde på den avlägsna Wrangels ö, längst bort i nordöstra Sibirien. Så sent som för 3 500 år sedan fanns de fortfarande kvar. Men i den fattigare livsmiljön på Wrangels ö hade de långsamt förvandlats till dvärgar, långt ifrån så stora som sina ståtliga förfäder.

Fakta: 
Elefanternas kusiner

Mammutarna är nära släkting med dagens elefanter. Det visar analys av mitokondrie-DNA från flera mammutar. Men mammuten var specialdesignad för istidsklimat. Öronen var mindre och snabeln kortare för att minska exponeringen för kylan. Långa hår täckte en tät ullig underpäls, som på myskoxar, och en skinnlapp täckte anus. Ett nästan decimetertjockt lager av underhudsfett skyddade mot värmeförluster.
Det är en vanlig missuppfattning att de hade sina stora betar till att skrapa undan snön från marken på vintrarna eftersom man kan se att de har nötts på undersidan. Men dagens elefanter har samma slitage på sina betar, eftersom de använder dem till allt möjligt; att flytta saker, att gräva, markera revir, och även som vapen. Man kan också hos mammutar, precis som hos elefanterna, se vilken bete de helst använt, alltså ifall de var höger- eller vänsterhänta.
Precis som dagens elefanter levde mammutarna i matriarkala flockar. Honorna och ungarna levde för sig, medan hannarna strövade på egen hand.

FRÅGA ALLT OM VETENSKAP!

Genom att skicka det här formuläret så accepterar du Molloms integritetspolicy.

Fler nyheter

390 000 000 000

träd av 16 000 olika arter beräknas finnas i Amazonas enligt en ny studie publicerad i Science.

Ljus för hjärtat

Ett lugnt och stilla brinnande stearinljus, utan färg- eller doftämnen, är inte bara vackert att titta på, det kan också vara hälsosamt. Forskare vid Lunds universitet har sett en positiv effekt på hur hjärtat reglerar sin rytm hos personer som inandas stearinrök. Det tros vara natrium-...

Istidsjägare är förfader till alla uramerikaner

80 procent av ursprungsbefolkningen i Nord- och Sydamerika är direkta ättlingar till en familj vars enda kända medlem är en liten ettårig pojke som dog för runt 12 600 år sedan, visar en studie publicerad i Nature. Och de övriga 20 procenten är närmare besläktade med honom än med...

Induskulturen torkade bort

Många teorier har funnits om varför induskulturen i Pakistan och Indien gick under för cirka 4 000 år sedan. Att det skulle ha varit torka som orsakade sammanbrottet får nu stöd av en studie publicerad i Geology. Sedimentprover och analyser av isotoper i snäckskal från den forntida sjön...

22 000 000

av generna hos Östersjöns virus,bakterier och plankton har identifierats av en forskargrupp vid Stockholms universitet

Giftig trålning

Bottentrålning, som används vid fiske efter bland annat räkor, torsk och strömming, gör bottenvattnet grumligt och frigör miljögifter som tidigare legat inbäddade i bottensedimentet, visar forskning vid Stockholms universitet. Jämfört med den miljöpåverkan muddring har virvlar 88...

8 200

meter. Där går gränsen för djupet havsfiskar kan leva på, enligt de senaste forskarrönen.

Klimatförändringarna tar död på pingvinungar

Magellanpingvinerna i södra Sydamerika hör inte till klimatförändringarnas vinnare. Den farligaste tiden i ungarnas liv är när de är för stora för att föräldrarna ska kunna skydda dem med sina kroppar men ännu inte fått sin vattentäta fjäderdräkt. Oftast utgör vädret inget...

Kanadensare trivs bäst i Sverige

Det stämmer i alla fall för den kanadensiska contortatallen (Pinus contorta) som blivit populär i det norrländska skogsbruket, enligt en studie i New Phytologist. Forskare vid Sveriges lantbruksuniversitet har analyserat jordprover både från Kanada och Sverige och kommit fram till att de...

Bra att veta om talat språk

Varför vi människor började tala och när detta skedde vet ingen.

Trädklättrande krokodiler

Trodde du att det var en bra idé att fly undan en krokodil genom att klättra upp i ett träd? Tänk om, för enligt nya rön i Herpetology finns det åtminstone fyra arter som gärna tar sig upp i träd. Beroende på art och storlek tar sig några hela fyra meter upp och fem meter ut på en...

Gammal resistens

Antibiotikaresistens är inget nytt påfund, berättar Applied and Environmental Microbiology. Franska forskare har hittat virus med gener för just antibiotikaresistens i fossiliserat bajs från 1300-talet. Viruset, en så kallad bakteriofag som infekterar bakterier, kan ha hjälpt de infekterade...

Digerdöden i våra gener

Det beräknas att en fjärdedel av Europas befolkning dukade under i digerdödens härjningar­ i mitten av 1300-talet.Men personer med rätt genvarianter överlevde och förde sina gener vidare, det som kallas naturlig selektion. Nu tror sig forskare tack vare rumänska romer ha löst gåtan om...

Sänkt koles­terolvärde – mindre plack

Vid Karolinska Institutet har de kunnat visa att tidiga stadier av åderförfettning helt kan gå tillbaka om kolesterolnivåerna sänks. Även senare former av plack minskar, men försvinner inte. Än har sambandet bara setts hos möss, men gäller det för människor kan en tidig behandling...

800 000

år gamla är de fotspår av en mänsklig förfader, oklart vilken, som hittats i Happisburgh i Storbritannien. Det gör dem till de äldsta nu kända utanför Afrika.

Fluffig heminredning är bästa skyddet

Talgoxar gillar inte svartvita flug­snappare. Anledningen till agget är att flugsnapparna anländer till häckningsområdena efter att de flesta holkar och bohålor är upptagna och då inte drar sig för att ockupera andra fågelpars boningar. Och de väljer var de ska slå sig ner genom att...

Stora rovdjur viktiga – men allt sällsyntare

Amerikanska, australiska, italienska och svenska forskare har i en artikel i Science sammanställt kunskapen kring de 31 största rovdjursarterna,däribland lejon, leopard, europeisk lo, puma, varg, havsutter och dingo. 75 procent av dessa arter minskar i antal och drygt hälften har redan...

Klimatförändringar dödar parasitsnäcka

Den ytterst otrevliga parasitsjukdomen snäckfeber kan tack vare klimatförändringarna i framtiden bli ovanligare i Väst- och Centralafrika, enligt en studie i Acta Tropica. Anledningen är att flera av de snäckor som är mellanvärdar för masken Shistosoma mansoni som orsakar sjukdomen kommer...

Tät skog – tillflyktsort för köldälskande växter

Den globala uppvärmningen leder till att växtzonerna förskjuts. Klimatförändringarna gör att undervegetationen i europeisk och nordamerikansk lövskog håller på att förändras. De arter som klarar av ett varmt klimat breder ut sig på bekostnad av de köldanpassade, visar en stor...

Robotsköldpadda på vrakjakt

U-CAT, en liten robot som simmar som en havssköldpadda, kan vara framtidens nya redskap för marinarkeologer. Tack vare att den inte har propellrar utan fyra fenor som rör sig oberoende av varandra är den lättmanövrerad och rör till skillnad mot traditionella propellerdrivna farkoster inte...

Sidor