Alla är inte övertygade om att månlandningarna med Apollofarkosterna mellan 1969 och 1972 verkligen ägde rum, trots bilder och filmer tagna på månen, och trots att stora mängder månstenar togs med tillbaka av astronauterna. De tror att landningarna är bluff och bevisen fejkade.
De flesta menar att bluffen iscensattes av Nasa, på en hemlig inspelningsplats i en öken någonstans. Eller på det militära området Area 51, som omges av stora säkerhetsåtgärder.
Konspirationsteorierna har varit i omlopp under lång tid. Enligt boken ”A man on the Moon” av Andrew Chaikin fanns sådana teorier redan när Apollo 8 cirklade runt månen år 1968. År 1974 kom den första boken som behandlade ämnet. Teorierna tog ny fart år 2001 när Fox TV sände dokumentären ”Conspiracy theory: Did we land on the Moon?”.
Varför bluffa?
Men blufförespråkarna står inte oemotsagda. Debatten förs framför allt på internet, där det finns åtskilliga sidor som ägnas antingen åt att bevisa att månlandningen är bluff, eller att visa att bevisen för en bluff inte håller. Detta i sin tur bemöts sällan av dem som tror på en bluff.
Det finns tre stora frågor runt konspirationsteorierna:
• Varför skulle Nasa iscensätta en sådan bluff?
• Är det verkligen enklare att genomföra en bluff än en månlandning?
• Är de bevis som läggs fram trovärdiga?
Orsaken sägs oftast vara att USA skulle vinna den prestigekamp som de dittills var på väg att förlora. Andra förklaringar talar om religiösa motiv eller att allmänheten skulle få något annat än Vietnamkriget att tänka på.
Sex lyckade bluffar?
Hur svårt är det då att genomföra en bluff som omfattar sex lyckade månlandningar? Tja, en sak är ju att ju fler som känner till sanningen, desto svårare är det att få alla att hålla tyst. Men de som inte känner till bluffen kommer arbeta mot ett verkligt mål, en lyckad månlandning. Så ju fler som inte vet, desto troligare är det att den farkost som byggs verkligen klarar av en månlandning. Varför bluffa då?
De så kallade bevisen för att Apolloprojektet var en bluff utgår ofta ifrån att förhållandena på månen är desamma som på jorden, vilket inte alls är fallet. Var för sig utgör de inte bevis för att människan aldrig varit på månen. Däremot kan den stora mängden av konstigheter som pekas ut runt månfärderna göra även en person som inte alls är svag för konspirationsteorier tveksam.
Bluffargumenten kan grovt delas in i fyra olika kategorier: underligheter i fotografier och filmer, miljömässiga svårigheter under resan och på månen, otillräcklig teknik samt oförklarliga dödsfall bland personalen. Här följer några av de vanligaste bevisen, och deras motbevis.
Bevis: Det finns inga stjärnor på bilderna. Eftersom bakgrunden på bilderna är alldeles svart borde stjärnorna synas, de finns ju där om bilderna verkligen är från månen.
Motbevis: Kamerornas slutartid har ställts in efter den ljusa månytan och rymddräkterna. Stjärnorna är för svaga i jämförelse.
B: Det finns flera ljusskällor. Detta märks på två olika sätt: två olika föremål kastar inte sina skuggor åt samma håll och föremål som borde befinna sig i mörk skugga är belysta.
M: Månytan är inte slät, utan skrovlig och kuperad. Därför faller inte skuggorna jämnt. Den ljuskälla som lyser upp ljusa föremål i skugga är den högreflekterande månytan.
B: Hårkors som försvinner. Hårkors är små kryss som ristades in på linserna till de Hasselbladskameror som användes. Enligt Nasa kan de till exempel användas för att mäta avstånd. Men på vissa bilder är de helt eller delvis borta.
M: Delar av hårkorsen har försvunnit när bakgrunden är vit. Den vita färgen har helt enkelt flödat över det mycket tunna hårkorset.
B: Fladdrande flaggor. På fotografierna ser det ut som att flaggorna fladdrar. Hur kan det gå till, i en miljö där det inte finns någon atmosfär och alltså ingen blåst?
M: Flaggan fladdrar bara så länge en astronaut kämpar för att få ner flaggstången i marken. Rörelseenergin förs över till flaggan. Eftersom det inte finns någon atmosfär som dämpar fladdrandet tar det ett tag innan den stillnar. På fotografierna ser det ut som att flaggan fortfarande fladdrar eftersom den inte fällts ut ordentligt, den är lite skrynklig.
B: Van Allenbältet. Det är alldeles för farligt att passera Van Allenbältet, ett strålningsbälte som omger jorden. Den radioaktiva dosen måste ha blivit för hög för astronauterna.
M: Det är farligare med en mindre dos strålning under lång tid än en större dos under kort tid. Astronauterna passerade snabbt igenom Van Allenbältet. Den dos de fick var inte tillräckligt hög för att orsaka några bestående men.
B: Oförklarliga dödsfall. Flera av de inblandade i Apolloprojektet har avlidit, en del av dem under det att projektet pågick. Inte minst de tre som omkom i en olycka med Apollo 1. Skulle de tystas?
M: Det var ett högriskprojekt, och tyvärr omkom ett antal människor. Dödsfallen har varit helt naturliga.
