Personalen på Frankrikes nationalbibliotek var vana vid att ta emot sällsynta böcker och dokument, men dessa rariteter var något utöver det vanliga.
Inte nog med att de gulnade böcker och häften som överlämnades denna dag i mitten av 1990-talet hade tillhört Marie Curie – Frankrikes mest berömda vetenskapskvinna och den första att belönas med Nobelpriset två gånger.
Hon var dessutom högst närvarande i dem trots att det hade gått 75 år sedan hon dog. Knastret från geigermätaren avslöjade nämligen att papperet fortfarande var radioaktivt.
Under många år måste forskare och alla andra som ville se Marie Curies anteckningar först skriva på ett intyg att de gjorde det på egen risk. Men själv hade Marie Curie inte tänkt särskilt mycket på riskerna.
Strålningen från radium och andra radioaktiva ämnen var skadlig, men hon hade fortsatt sitt arbete. För Marie hade vetenskapen varit livsnödvändig oavsett farorna.
Maria Skłodowska, som Marie Curie egentligen hette – men hon kallades Manya – hade inte fått sitt passionerade intresse för vetenskap från ingenstans. Som vuxen mindes hon att hon i fyraårsåldern stod som fastnaglad vid faderns skåp hemma i Warszawa i Polen.
Bakom glas stod ”åtskilliga hyllor med oväntade och eleganta instrument: glasrör, små vikter, prover av mineraler – och ett elektroskop (för att mäta elektrisk laddning, red:s anm.) belagt med bladguld”.
Pappan, professor Wladyslaw Skłodowsky, hade förbjudits att arbeta av den ryske tsaren Alexander – polacker fick inte undervisa i fysik och kemi.
Medan fadern försökte hålla ihop familjen genom dåligt betalda anställningar, låg modern Bronislawa i många år sjuk i tuberkulos. På grund av smittorisken var all fysisk kontakt mellan mamman och hennes fem barn utesluten.
Efter moderns död drog sig Marie undan och koncentrerade sig på skolarbetet. Hon ville studera fysik och ingick en pakt med sin storasyster Bronya.
Först skulle Manya arbeta för att Bronya skulle kunna läsa till läkare. När Bronya var klar och tjänade pengar, skulle hon betala för Manya.
Manya var därför 24 år när hon år 1891, sex år efter sin studentexamen, anlände till Paris för att studera vid Sorbonne-universitetet. Här ändrade hon sitt namn till Marie – det låg bättre i munnen på fransmännen.
Marie Curie fick en lysande idé
Den unga polskan kunde inte ha gjort entré i vetenskapens värld vid en mer intressant tidpunkt. I slutet av 1800-talet gick vetenskapen framåt med stormsteg. De lärda männen i sina laboratorierockar verkade hitta svaren på allt, och varje ny upptäckt var mer hisnande än den föregående.
I Tyskland hade Heinrich Hertz kunnat påvisa radiovågor vid ett experiment, och Wilhelm Conrad Röntgen experimenterade med strålar som kunde genomlysa människan. En av Maries lärare var Gabriel Lippmann som år 1908 skulle komma att få Nobelpriset sedan han utvecklat färgfotografiet. Marie sög i sig allt som en svamp.
”All min tankeverksamhet rörde sig kring mina studier. Jag arbetade på mitt rum, ibland mycket sent. Allt jag såg och lärde mig var en ny fröjd för mig”, berättade hon senare.
Det hårda arbetet bar snart frukt. Efter två års studier tog Marie examen i fysik år 1893 som etta i sin klass. En examen i matematik, då som klasstvåa, tog hon året därpå. Sedan anställdes hon av Lippmann för att studera magnetism i stål.
I samband med detta mötte hon Pierre Curie, chef för laboratoriet vid skolan för industriell fysik och kemi och en erkänd forskare inom magnetism. Marie kände sig attraherad av den ”långe, unge mannen med det kastanjebruna håret och de stora, klara ögonen”. Intresset var ömsesidigt – de var själsfränder.
Vid en enkel ceremoni gifte de sig den 26 juli 1895. Drygt två år senare, i september 1897, föddes dottern Irène. Marie tog sig an moderskapet på samma sätt som forskningen: hon antecknade bland annat barnets tillväxt, huvudstorlek och förmåga att gripa tag i saker.
Samtidigt började hon arbeta på sin doktorsavhandling om uranstrålning, sedan Henri Becquerel två år tidigare hade upptäckt att uran strålar på samma sätt som röntgenstrålar.
Pierre Curie avslutade sin egen forskning, för att hjälpa sin hustru med hennes arbete. Snart gjorde hon sin största upptäckt: radioaktivitet.
Makarna Curie i sitt laboratorium där de upptäckte grundämnena radium och polonium.
Hon upptäckte att vissa ämnen avger en elektromagnetisk strålning som bara kan förklaras med att någonting händer inne i själva atomen. På Marie Curies tid menade fysikerna att atomen var en oföränderlig enhet. Marie Curie hittade på ordet radioaktivitet för att beskriva en instabil atomkärna som avger strålning.
Genom att mäta svängningarna i strålningen från olika uranprover, kom Marie fram till att något annat ämne än uran måste ingå.
Den 19 december 1898 skrevs ordet radium (efter latinets radius, som betyder stråle) för första gången ned i anteckningsboken i Curies laboratorium. För att bevisa att ämnet existerade måste hon dock isolera det från sin källa, pechblände, ett dammliknande uranhaltigt mineral.
Marie Curie satte livet på spel för vetenskapen
Processen var mödosam. Marie måste röra i stora kar med kokande vätska, ett arbete som hade passat en vältränad atlet bättre än denna spensliga kvinna. Utvinningen var inte bara mödosam utan även tidsödande.
Månader blev till år, och Marie började känna sig otillräcklig. Även kvällar och söndagar tillbringades i laboratoriet, som den då tre och ett halvt år gamla Irène refererade till som ”den tråkiga, tråkiga platsen”.
Men Marie Curie var lycklig. ”Vi levde helt i vår egen värld, så fullkomlig som om det vore en dröm”, skrev hon senare. Marie och Pierre tog ofta en kvällspromenad hand i hand – till laboratoriet. På vägen fantiserade de högt om hur radium skulle kunna se ut.
”Jag tror att det har en vacker färg”, sade Pierre. Han fick rätt. När de hade lyckats utvinna tillräckligt med radium för att kunna se ämnet stod paret tysta i laboratoriet och såg på proverna. Ämnet var svagt självlysande.
”Det var verkligen en vacker syn, ett svagt förtrollat ljus”, skrev Marie.
Efter fyra år hade Marie äntligen utvunnit ett prov, mindre än en femtedel av en tesked, som innehöll så lite främmande ämnen att det var möjligt att mäta radiums vikt.
Den 25 juni 1903 presenterade Marie och Pierre Curie resultaten vid en doktorsdisputation och samma år fick de Nobelpriset i fysik.
Vid festen som hölls i samband med Maries doktorsexamen tog Pierre med sig några av gästerna ut från byggnaden. I handen höll han en liten kolv med en radiumlösning. Långsamt började vätskan glöda, och snart lyste skenet upp mörkret omkring dem.
Pierre betraktade stolt sin upptäckt, men en av gästerna noterade att Pierres händer hade blivit brända och spruckna efter kontakten med det radioaktiva ämnet.
I själva verket var både Marie och Pierre allvarligt sjuka. Han hade svåra smärtor i benen och problem med balansen. Marie hade ont i ryggen, ibland var det så illa att hon inte kunde sova. Smärtorna kom i kraftiga anfall som följdes av en överväldigande trötthet.
Trots att Pierre under sin nobelprisföreläsning hade slagit fast att ”långvarig kontakt kunde leda till förlamning eller död”, kunde ingen av dem veta exakt hur farligt det ämne som de hade att göra med var.
Varningssignalerna kunde dock inte ignoreras. Både Pierre och Marie hade sett inflammationerna på händerna och kollegan Henri Becquerel hade fått ett tydligt brännmärke på huden precis i höjd med det uranprov han bar i västfickan.
Den mängd som forskarna arbetade med var liten men rymde en ofattbar energi. Den potentiella energin i ett halvt kilo av det ämne som Marie presenterade i sin doktorsavhandling, motsvarar en medelstor atombombsexplosion.
Ett vagnshjul dödade Madam Curies make
Den 19 april 1906, en mörk och regnig dag, steg Pierre ut i en starkt trafikerad gatukorsning i Paris. Han hann inte hoppa undan när ett hästspann kom farande – han gick dåligt på grund av strålningsskadorna. Hästarna slog omkull honom, och ett av hjulen krossade hans skalle.
Olyckan kunde inte ha kommit vid en sämre tidpunkt. Familjen, som hade utökats med ännu en dotter, Ève år 1904, hade just tillbringat en avkopplande påskledighet tillsammans i norra Frankrike. För en gångs skull hade Marie slappnat av och släppt tankarna på arbetet.
”Vi var lyckliga”, konstaterade hon senare. När hon fick beskedet om Pierres död gick Marie ut i den regnvåta trädgården, satte sig på en bänk och dolde ansiktet i händerna.
Dottern Ève beskrev senare hur faderns död hade påverkat modern: ”Den dagen i april blev fru Curie inte bara änka. Hon blev en ömklig och ohälsosamt ensam kvinna.”
Söndagen efter Pierres begravning ville Marie inte vara tillsammans med familjen. Hon gick in i laboratoriet och stängde dörren för världen. Aldrig mer skulle Marie känna obekymrad glädje.
Marie Curie med döttrarna Eve och Irène. Bilden är tagen strax efter Pierres död.
Radium skapade och dödade Marie Curie
Yrkesmässigt stod Marie Curie på toppen av sin karriär. Hon blev professor vid Sorbonne, och år 1911 blev hon den första i världen att få ett andra Nobelpris. Under åren efter första världskriget spreds historierna om den intelligenta och hårt arbetande kvinnan över hela världen, men Marie var redan dödsmärkt.
Hon var blek och nästan blind. På försommaren år 1934 slutade lever och njurar att fungera. I juli blev hon sängliggande i hög feber och efter några dagar, på morgonen den 4 juli, dog hon.
Läkaren angav dödsorsaken som ”leukemi – benmärgen fungerade inte som den skulle på grund av skador orsakade av en lång tids upptag av radium”.
Marie begravdes i familjegraven intill sin Pierre. År 1995 flyttades hennes aska till hedersplatsen i Panthéon i Paris. Askan var då fortfarande radioaktiv.