Sedan 1914 har Panama­kanalen tjänstgjort som en av världens viktigaste transportleder. Sedan den stod klar har det fungerat i stort sett bra, men det vilar ett hot över hela konstruktionen som ingen velat tänka på tidigare – jordbävningsrisken.

I centrala Panama finns Limon- och Pedro Miguel-förkastningarna, och ett förkastningsområde innebär alltid en risk för jordbävningar. Jordskorpans tektoniska plattor rör sig i förhållande till varandra och genom friktionen byggs spänningar upp längs med gränserna. Vid något tillfälle är spänningarna så stora att friktionen inte kan hålla emot, och då rör sig plötsligt plattorna i ett jordskalv.

I det aktuella området i Panama har seismologerna studerat förändringar i landskapsbilden och kunnat följa händelseförloppen under ungefär 1400 år. De kan konstatera att förkastningarna Limon och Pedro Miguel har orsakat flera jordskalv, ibland tillsammans och ibland var för sig.

Vattendrag och bergsformationer har förflyttats, höjder rämnat och plan mark kluvits. Detta kommer att ske igen, för frågan är inte om utan när – och vilken effekt det hela kan få för Panama City och kanalen.

Redan på 1500-talet kastade man fram tanken på att bygga en kanal över Panamanäset för att underlätta erövringen av nya världen och efter den vådliga seglatsen över Atlanten lättare nå fram till den sydamerikanska västkusten, det som en gång var inkafolkets land. Men projektet var alltför omfattande för den tidens teknik och resurser, så det skulle dröja ända till 1880-talet innan fransmännen drog igång detta jätteprojekt – som dock snart kollapsade. 1904 tog amerikanarna över ledarskapet och tio år senare kunde Panamakanalen öppnas efter en dramatisk insats som krävde kanske ända upp emot 28 000 människors liv – de flesta i utbrott av gula febern och malaria, men många omkomna också i stora jordskred.

300 miljoner ton årligen
Öppnandet innebar dock en enorm besparing för sjöfart och handel och konstruktionen räknas ännu idag som en av de mest komplicerade ingenjörsprojekten någonsin i sitt slag.

Nu behövde fartygen inte längre företa­ den långa och riskabla resan runt Sydamerikas sydspets, utan kunde gå rakt genom Panamanäset. Till exempel en seglats från New York till San Fransisco blev 9 500 kilometer lång istället för 22 500 kilometer. Idag går mer än 300 miljoner ton last årligen genom den 77 kilometer långa kanalen.

Men kapacitetsmässigt är kanalen inte längre i fas med utvecklingen – containerfartygen har helt enkelt blivit för stora. Den maximala storleken på fartyg som tillåts kallas panamax. De som är större går under beteckningen postpanamax eller super­panamax.

Idag finns fler än 300 sådana jättefartyg, vilket leder till att det är hög tid att modernisera kanalen. Detta ska bland annat ske genom byggandet av tre slussar vid respektive infarter från Stilla havet och Atlanten, muddring och breddning samt med hjälp av ett kompletterande bassängsystem för att ta tillvara vatten från sjön Gatun, något som kommer att höja vattennivån med minst en halv meter. Men för att allt detta ska bli verklighet krävs det att Limon- och Pedro Miguel-­förkastningarna håller­ sig relativt lugna – och det är det ingen som på sikt vågar lova. Möjligheterna att förutse jordbävningar är mycket begränsade.

Aktiva förkastningar
Historiskt är området hårt drabbat av jordbävningar – något som man tidigare valt att strunta i.

– Före denna vår studie fanns det en allmänt utbredd uppfattning om att det knappast alls förekom några jordbävningar i regionen, säger Thomas Rockwell vid San Diego State University. Detta fastän vi alla visste att vi 1882 hade en sådan med en magnitud på 7,9, vilken även genererade en tsunami. Man såg jordbävningar som något som på sin höjd tillhörde det förgångna. De var historia. De fanns helt enkelt inte med i teknikernas och ingenjörernas tankevärld.

Paleoseismologiska undersökningar av Rockwell och hans forskarkollegor visar dock att både Limon- och Pedro Miguel-förkastningarna är aktiva med regelbundet förekommande skakningar, vilka kan höja och sänka landnivån med mellan 1,5 och 3 meter­. Den äldsta jordbävningen man lyckats spåra inträffade år 455. Ungefär 250 år senare samverkade de båda förkastningarna i ett stort skalv med stora konsekvenser för landskapet.

En mindre jordbävning inträffade 1621 och flyttade då Camino de Cruces, den kullerstensväg som spanjorerna anlagt för att frakta guld till Panama City, ungefär tre meter. Skulle en sådan inträffa i vår tid och invid kanalen skulle resultatet bli förödande – och geologiskt sett finns det som sagt stora skäl att förvänta sig jordbävningar i Panama.

Gamla dammar
Det vidtas en del åtgärder för att höja säkerheten vid de nya slussarna, men dessa räcker enligt forskarna inte särskilt långt. Det som mest av allt oroar Rockwell och de andra seismologerna är den stora sjön, Lago Gatun, på mitten av näset. För att fartygstrafiken ska kunna gå från slussarna vid Atlanten till slussarna vid Stilla havet var man tvungen att anlägga den konstgjorda sjön däremellan. Det är stora vatten­massor som hålls tillbaka av två åldrande dammar. Skulle en av dessa brista och torrlägga sjön skulle det få svåra följder för allt som står ivägen för vattenmassorna. Dessutom skulle det ta uppåt tio år att fylla sjön med vatten igen och göra kanalen farbar för sjöfarten.

Det skulle naturligtvis få stora ekonomiska följder för sjötransportnäringen och kanske världsekonomin – det beräknas att omkring fem procent av alla transporter går genom kanalen. För Panama som nation skulle det innebära fullständig ekonomisk kollaps. En jordbävning skulle inte bara riskera att rasera dammarna och ödelägga Panamakanalen, utan även huvudstaden Panama City skulle kunna råka riktigt illa ut. 1,2 miljoner av landets befolkning på 3,3 miljoner bor i Panama City, ofta i undermåliga hus på de branta bergssidorna. En jordbävning här skulle kräva många, många dödsoffer, något som de flesta i möjligaste mån försöker undvika att tänka på.