En historisk resa genom vetenskap och forskning som härjat världen

Misslyckad forskning och livsfarliga uppfinngar

Världen är full av geniala uppfinningar och upptäckter som varit till stor nytta för mänskligheten.
Men motsatsen finns också – uppfinningarna som inte varit så lyckade. Ibland till och med så vådliga att de skadat och dödat både människor och miljö.
Följ med på en resa bland geniala­ katastrofer och snillrika misslyckanden.

All forskning är inte lyckad och alla uppfinningar är inte bra.

All forskning är inte lyckad och alla uppfinningar är inte bra.

En uppfinnare ska naturligtvis­ uppfinna bra saker, sådant som kan komma till nytta för oss alla. Det finns också många som gjort det – män och kvinnor som gjort viktiga upptäckter eller­ värdefulla uppfinningar, som fört mänskligheten framåt. 

Tyvärr finns det också en grupp uppfinnare som gjort olämpliga eller till och med direkt skadliga uppfinningar – olycksfåglar som hittat på sådant­ som vi sedan fått sota för under generationer. 

Rent generellt beror dagens klimatsituation på uppfinningar som gjordes för länge sedan, och vars följder man inte då kunde förutse. För koldioxidutsläppen finns det en slags kollektiv skuld där vi inte kan lasta en person för vad som händer. Och så är det med det mesta ont som vi drabbar oss själva­ med, det är svårt att hitta en ensam­ upphovsman.

Men det finns undantag där en person är upphovet till något som fört med sig mycket elände. Och där intar Thomas Midgley Jr en särställning – han ensam lyckades skapa två globala miljökatastrofer. 

Thomas Midgley Jr stod bakom blyad bensin och freon, två saker som lett till svåra miljöproblem. Bild: SPL

Thomas Midgley Jr stod bakom blyad bensin och freon, två saker som lett till svåra miljöproblem. Bild: SPL

Bly, freon och strypsele 

Den amerikanske kemisten Thomas Midgley Jr levde 1889 – 1944. Han har blivit känd för två saker; han skapade den blyade bensinen och han uppfann freon. Båda har drabbat vår miljö på ett helt förödande sätt. 

Blyet kom först. Det introducerades i början av 1920-talet. Då upptäckte Midgley att tetraetylbly var ett effektivt medel för att förhindra knackningarna­ i förbränningsmotorer. Sedan dess användes­ bly flitigt som tillsatsmedel i bensin. Men bly är som vi vet giftigt. Bland annat minskar det människors och djurs fertilitet och kan ge nervskador­ på foster. Och Midgleys uppfinning har bidragit till att vår planet har drabbats­ av blyförgiftning. 

Nedsmutsningen har pågått länge och särskilt illa var det under 1960-talet­. Då gav de bensindrivna bilarna ifrån sig mer än 100 000 ton bly per år. Enbart i Sverige låg de årliga blyutsläppen kring 3 000 ton.

Och det mesta ligger fortfarande kvar ute i naturen. 

År 1930 gjorde han sin skadliga uppfinning nummer två. Då lyckades han syntetisera freon (difluorklormetan), som sedan snabbt kom att ersätta ammoniak, metylklorid, svaveldioxid och andra giftiga ämnen som kylbärare i kylskåp och luftkonditioneringsanläggningar. Det såg kortsiktigt ut att vara ett ofarligt ämne, men det betydde att stora mängder freon hann släppas ut i atmosfären innan dess skadlighet upptäcktes.

Brittiska forskare upptäckte ett hål i ozonlagret över Antarktis på 1970-­talet och det sattes snabbt i samband med freon. Som ett resultat av skadorna på ozonskiktet har många människor drabbats av hudcancer och grå starr, och fler kommer att drabbas.

År 1940 drabbades han av polio och blev förlamad. Då gjorde han en ny uppfinning, en sorts sele med vars hjälp han kunde ta sig upp ur sängen.

Den här tredje uppfinningen blev också misslyckad. En dag i november 1944 råkade Midgley trassla in sig i sin sele och dog en kvalfull strypningsdöd.

Fritz Haber låg bakom giftgasens användning under första världskriget, och framställde dessutom insektsmedlet Zyklon B. Bild: SPL

Fritz Haber låg bakom giftgasens användning under första världskriget, och framställde dessutom insektsmedlet Zyklon B. Bild: SPL

Den ”humana” giftgasens uppfinnare  

Tysken Fritz Haber var också en kemist som ställde till mycket elände. Han levde 1868 – 1934. 

Fritz Haber har gått till historien som giftgasens fader. Det är ett vapen som vi gärna kunde vara utan. 

Det var visserligen inte Haber som uppfann giftgasen, men det var han som lanserade tanken på att man skulle­ börja använda den som ett vapen­ i stor skala. 

Haber var en framstående kemist men också en stor nationalist, ivrig att hjälpa Tyskland till seger i det första världskriget. Redan 1914 tog han kontakt med militärledningen och föreslog insättandet av gas i kriget. 

Militärerna tvekade, men efter en tid godkändes Habers projekt.

Den 22 april 1915 inleddes gaskriget. Då släppte tyskarna ut 168 ton klorgas från 5 700 behållare i trakten av Ypres på västfronten. Gasen drev bort över slagfältet som en gulgrön dimma. Den blåste in över ett sex kilometer långt avsnitt av de allierades linjer, som försvarades av cirka 10 000 man. 

Hälften dog inom loppet av tio minuter. Resten blev svårt skadade eller flydde i panik. Tyskarna ryckte fram och tog 2 000 fångar. 

Gasattacken ansågs lyckad och Haber befordrades till kapten. Flera tyska tidningar skrev välvilligt om projektet och undrade om inte gas egentligen var ett humanare vapen än kulor och granater. 

Men en som sade ifrån på skarpen var Fritz Habers hustru. Hon hette Clara och var också forskare. Clara tyckte att man bara skulle använda vetenskapen för goda syften. När Haber­ inte brydde sig om hennes protester tog Clara hans tjänstevapen, en pistol­, gick ut i trädgården och sköt sig i hjärtat­. 

Fritz Haber fortsatte trots allt att experimentera med giftgaser, men han övergav den besvärliga klorgasen och började istället söka efter en metod för industriell tillverkning av senapsgas.

1918 belönades han med nobelpriset­ i kemi för sitt arbete med en ny metod­ att framställa ammoniak, vilken kommit­ till nytta vid produktionen av konstgödsel. Haber hann med en sak till innan han dog. Han uppfann den giftiga gasen Zyklon B. Den skulle användas som insektsbekämpningsmedel.

Fritz Haber dog 1934 och slapp därför uppleva hur Zyklon B togs i bruk i de tyska koncentrationslägrens gaskammare.

Det verkligt makabra i sammanhanget är att Haber själv faktiskt var jude.

Sedan ett experiment med att korsa bin gick snett i Brasilien 1957 har en synnerligen aggressiv bisort spridit sig över stora delar av Amerika. Omkring 1 000 människoliv har bina hittills kostat. Bild: SPL

Sedan ett experiment med att korsa bin gick snett i Brasilien 1957 har en synnerligen aggressiv bisort spridit sig över stora delar av Amerika. Omkring 1 000 människoliv har bina hittills kostat. Bild: SPL

Mördande bieffekt  

En annan olycksfågel är den brasilianske biologen Warwick Estevam Kerr. Det var han som släppte ut mördar­bina, en plåga över stora delar av den amerikanske kontinenten­. 

Nu släpptes inte mördarbina ut medvetet utan genom slarv. Och Kerr bär det yttersta ansvaret för att mördarbina härjar stora delar av Amerika.

Kerr var chef för ett mindre forskningsprojekt. Den brasilianska regeringen hade gett honom i uppdrag att försöka skapa en mer produktiv bistam för det tropiska Brasilien. För det ändamålet importerade han ett antal bidrottningar från Afrika som korsades med europeiska honungsbin. En av dem var en mycket aggressiv drottning från Tanzania.

Kerr genomförde sina experiment ett stycke utanför Sao Palo. Kuporna var försedda med ett speciellt galler, som bara släppte igenom arbetsbina men som hindrade drottningarna från att komma ut. På så sätt skulle inga oväntade korsningar av bin kunna sprida sig var det tänkt.

När en europeisk bidrottning väl börjat lägga ägg, så lämnar hon aldrig mera kupan. Kerr och hans medarbetare trodde att den tanzanianska drottningen skulle uppföra sig på samma sätt.

En dag upptäckte en skötare att tanzaniadrottningen börjat lägga ägg. Så han tog bort gallret, eftersom det inte längre behövdes.

Två dagar senare kunde Kerr och hans medarbetare konstatera att den tanzaniska bidrottningen var försvunnen. Hon hade flugit ut ur kupan tillsammans med 26 av sina lika, eller ännu mer, aggressiva döttrar.

Det var år 1957. Sedan dess har mördarbina spridit sig över ett jättelikt område. År 1980 nådde de fram till Centralamerika, 1986 kom de till Mexico och 1990 dök de upp i Texas.

Nu är de på väg upp mot de mellersta delarna av USA. Och de kommer inte att stanna förrän de når trakter som har ett sådant klimat att de kalla vintrarna sätter stopp för deras framfart.

På bara drygt 50 år har mördarbina erövrat en och en halv världsdel. De har dödat 100 000 kor och över 1 000 människor. Mördarbina är otroligt aggressiva och 300 sting räknas som en dödlig dos. En attack på 6 000 –
8 000 sting är inte någon ovanlighet.

 

Lobotomi var inte något exakt ingrepp där väl valda nerver skars av, som många tror. Det var helt enkelt ett slumpartat förstörande av hjärnan genom att något vasst vispades runt i frontalloberna. Bild: SPL

Lobotomi var inte något exakt ingrepp där väl valda nerver skars av, som många tror. Det var helt enkelt ett slumpartat förstörande av hjärnan genom att något vasst vispades runt i frontalloberna. Bild: SPL

Hjärnhackaren 

Den portugisiske läkaren Antonio Egas Moniz, som levde åren 1874 – 1955 har gått till historien som lobotomins fader. 

Moniz menade säkert väl. Han ville hjälpa sjuka människor att lätta på sin ”mentala vånda”. Det skulle ske genom att man borrade hål i skallbenet och sedan gick in och skar av vissa nerv­banor i hjärnan. 

Experimenten inleddes 1935. De gav tveksamma resultat, men Moniz ansåg trots det att hans ingrepp ändå verkade vara till nytta. En del patienter blev i vart fall lugnare efter operationen. En del så lugna att de närmast förvandlades­ till verkliga zombies. 

Lobotomin spred sig snabbt över världen och på 1940-talet kom den till USA där ingreppet tog sig otäcka proportioner. Där opererades 40 000 personer åren 1942 – 60. Den dök upp i Sverige. Här lobotomerades 4 500 personer åren 1944 – 1959.
En av Antonio Egas Moniz mest kända lärljungar var den amerikanske psykiatrikern Walter Freeman. Han genomförde sina operationer med hjälp av en ismejsel som han tryckte in ovanför patientens ögonglob och sedan knackade upp i hjärnan. 

Antonio Moniz blev internationellt hyllad för sina idéer. Han fick många medaljer och fina utmärkelser. År 1949 fick han till och med nobelpriset i medicin. Idag undrar alla hur det kunde hända. 

I AoV nummer 2008-05 berättas lobotomins motbjudande historia i en större artikel.  

I Stalins Sovjet gällde inte alltid samma vetenskap som i övriga världen. Lysenkos illa underbyggda teorier om hur växter och djur förde förvärvade egenskaper vidare stred mot etablerad vetenskap och förde med sig misslyckade odlingsexperiment. Bild: SPL

I Stalins Sovjet gällde inte alltid samma vetenskap som i övriga världen. Lysenkos illa underbyggda teorier om hur växter och djur förde förvärvade egenskaper vidare stred mot etablerad vetenskap och förde med sig misslyckade odlingsexperiment. Bild: SPL

Sovjetisk vetenskap ödelade jordbruk   

En forskare som ställde till med en massa elände är den sovjetiske agronomen Trofim Lysenko. Han levde 1898 – 1976. 

Lysenkos genombrott kom år 1927. Då lanserade han en metod att gödsla fält i Azerbajdzjan, utan vare sig gödsel­ eller mineraler. Det här ledde till att Stalin fick ögonen på honom.

Stalin behövde hjälp med det vanskötta sovjetiska jordbruket och Lysenkos teorier verkade tilltalande. Han lovade stora och snabba förbättringar genom ett antal fantasifulla projekt. 

Lysenko gjorde en snabb karriär och utsågs till chef för den genetiska avdelningen av Sovjetunionens vetenskapsakademi. Ingen i Sovjetunionen vågade opponera sig mot en person som så uppenbart hade stöd av den fruktade diktatorn.

Det ledde till att Lysenko fick mycket­ makt och alla fick acceptera hans minst sagt okonventionella teorier. Lysenko underkände Mendels ärftlighetslära och hittade på en egen, baserad på lamarckismen. Hans grundtes var att förvärvade egenskaper kunde ärvas. Det gällde både människor, djur och växter. Den mendelska ärftlighetsläran avfärdades som en ”borgerlig pseudovetenskap”.

Men några djupare teoriska studier gjordes inte. Istället gick man direkt på praktiserandet. Noggranna laboratorie­försök ersattes av kringvandrande ”barfotaforskare” som genomförde olika illa genomtänkta experiment ute på åkrarna. Lysenko initierade en mängd olika projekt för att hjälpa upp jordbruket. Dessa startades med buller och bång, men gav nästan aldrig några användbara resultat och avslutades i tysthet. Inte sällan med förstörda skördar och svält som resultat.

Lysenkos teorier genomsyrade också synen på människor. Människor som utsattes för stora umbäranden härdades och blev extra livsdugliga. Deras avkomlingar ärvde sedan dessa egenskaper. På så sätt skulle en ny och mer duglig människotyp uppstå i Sovjet­unionen.

Lysenko hyllades trots det som en av landets största vetenskapsmän fram till 1964. Då blev han avsatt och drabbades­ dessutom också av en helt förödande kritik för allt elände han ställt till med.  

Efter atombombningarna av Hiroshima och Nagasaki ville inte forskare vara med i utvecklingen av kärn­vapen. Men Edward Teller ställde upp. Han hade till och med patenträttig­heterna på vätebomben.

Efter atombombningarna av Hiroshima och Nagasaki ville inte forskare vara med i utvecklingen av kärn­vapen. Men Edward Teller ställde upp. Han hade till och med patenträttig­heterna på vätebomben.

Värsta bombens fader  

En annan vetenskaplig olycksfågel är ungraren Edward Teller. Han levde mellan 1908 och 2003 och har gått till historien som ”vätebombens fader”.  

Teller växte upp i Ungern och började sin karriär i Tyskland och Danmark­. 

År 1935 emigrerade han till USA. Där blev han så småningom inblandad i Manhattanprojektet, projektet där man framställde atombomben. 

Efter atombomben började USA:s ledare att drömma om att bygga en väte­bomb. Den blev aktuell som ett forskningsprojekt i slutet av 1940-talet­. 

Vätebomben möttes emellertid inte med någon större entusiasm utanför­ de politiska och militära kretsarna. Många av de forskare som varit­ med om att ta fram atombomben hade drabbats av eftertankens kranka blekhet­ och ville inte arbeta vidare med vätebomben. 

Men Edward Teller ställde upp. Tillsammans med en annan forskare som hette Stanislav Ulam lyckades han utveckla en användbar konstruktion, den så kallade Ulam-Tellerprincipen. 

I mars 1951 blev de klara med sitt arbete. Och den 1 november 1952 exploderade den första vätebomben på atollen Eniwetok i Stilla havet. Det blev en smäll som var 450 gånger kraftfullare än den atombomb som fallit över Nagasaki. 

Teller och Ulam sökte också patent på sin uppfinning. Men eftersom allting kring den nyfödda vätebomben var hemligt är det oklart om de någonsin fick några royaltyn för de provsprängningar som genomfördes­.  

Heroin lanserades­ som en slags underkur, särskilt lämplig för morfin­beroende då den inte var beroendefram­kallande.

Heroin lanserades­ som en slags underkur, särskilt lämplig för morfin­beroende då den inte var beroendefram­kallande.

Ur askan i elden  

Felix Hoffmann (1868 – 1946) var en tysk kemist. Mot slutet av 1800-talet var det tydligt att människor blev beroende av morfin, det mest effektiva smärtstillande läkemedlet som då fanns. Hoffmann experimenterade med morfin och lyckades framställa diacetylmorfin. Många år tidigare hade den engelske kemisten Alder Wright lyckats med samma sak, men han gick inte vidare med preparatet.  

Men Hoffmann gick vidare och gjorde experiment på människor med diacetylmorfinet och såg att det påverkade dem starkt. Någon av försökspersonerna sa att han kände sig ”heroisk”. Det inspirerade Hoffmann till att ge diacetylmorfinet ett mer slagkraftigt namn – heroin.

Heroin började säljas av läkemedelsbolaget Bayer AG 1898. Enligt marknadsföringen var heroin särskilt bra för morfinberoende personer då det hade liknande, till och med starkare, egenskaper än morfin – utan att vara det minsta beroendeframkallande.  

Med tiden blev det allt mer uppenbart att heroin tvärtom var extremt beroendeframkallande, till och med värre än morfin. Omkring 1910 ändrades marknadsföringen och försäljningen av heroin blev allt mer restriktiv. Numera är heroin förknippat med stora restriktioner och används bara undantagsvis som läkemedel. I Sverige och de flesta andra länder används det inte alls inom sjukvården, men i till exempel Storbritannien används heroin som smärtstillande inom sjukvården.   

I världen beräknas det idag finnas omkring elva miljoner heroinberoende människor.   

Giljotinen ansågs vara ett humant, snabbt och effektivt avrättningsredskap. Tyvärr kanske det var lite för snabbt och effektivt – resultatet blev bokstavliga blodbad när franska överklasshuvuden kapades på löpande band. Bild: IBL

Giljotinen ansågs vara ett humant, snabbt och effektivt avrättningsredskap. Tyvärr kanske det var lite för snabbt och effektivt – resultatet blev bokstavliga blodbad när franska överklasshuvuden kapades på löpande band. Bild: IBL

Smärtfri avrättning   

Den 22 april 1792 invigdes en ny produkt på Place de Grève i Paris – en sorts ”avrättningsmaskin” som kostat 329 franc.

Bakom projektet stod den franske läkaren­ Joseph Guillotin (1738 – 1814). Han hade förslagit att man skulle låta bygga maskinen, eftersom han ansåg att den skulle komma att bidra till en humanare död än avrättning genom hängning eller halshuggning med yxa.

Guillotin hade talat för döva öron i flera år. Men till slut kom myndigheterna underfund med att hans förslag inte var så dumt.

Det var emellertid inte Guillotin som hade ritat maskinen. Den konstruerades av en annan läkare som hette Antoine Louis och kom därför till att börja med att kallas ”Louision”.

Efter en tid skedde dock ett namnbyte. Folk slutade att kalla konstruktionen för Louision och började kalla den Guillotin istället, eftersom det var han som drivit frågan.

Det finns en myt om att Guillotin­ skulle ha blivit avrättad i sin egen maskin­. Men det är fel. Den avrättade var en annan läkare från Lyon, med samma efternamn men med ett annat förnamn.  

Svensk rasbiologi  

En annan olycksfågel är den svenska rasbiologen Herman Lundborg. Han blev känd på 1920-talet. År 1921 beslutade den svenska riksdagen att anslå medel till ett rasbiologiskt institut (RI). Till chef utsågs Herman Lundborg som var docent i rasbiologi och ärftlighetslära.

Beslutet byggde på en motion som lagts 1920. Bakom motionen stod ledamöter från både höger och vänster­. Bland undertecknarna fanns exempelvis­ både högerledaren Arvid­ Lindman och socialdemokraten Hjalmar­ Branting. 

Institutet förlades till Uppsala och verksamheten inleddes 1922. En av dess första uppgifter blev en stor rasbiologisk undersökning av 100 000 svenskar. 

Resultatet presenterades 1926 och publicerades sedan också i en för­kortad version i form av en lärobok för gymnasiet med titeln ”Svensk raskunskap”. 

År 1936 fick det rasbiologiska institutet en ny chef. I den här vevan började också ledande politiker inse att den svenska rasforskningen hade alldeles för stora likheter med den verksamhet som då också bedrevs av nazisterna i Tyskland. 

Det ledde till att forskningen vid RI fick en ny inriktning. Den rena rasforskningen övergavs och institutet började istället att ägna sig åt en mer samhällsnyttig ärftlighetsforskning för att stärka folkhälsan. 

Det rasbiologiska institutet levde dock kvar ända till 1958, då den genetiska forskningen överfördes till den medicinska institutionen på Uppsala universitet.   

Genom att skicka livsfarlig ström genom folk dör de snabbt och kliniskt – i teorin. I verkligheten är det ett obehagligt skådespel. Bild: IBL

Genom att skicka livsfarlig ström genom folk dör de snabbt och kliniskt – i teorin. I verkligheten är det ett obehagligt skådespel. Bild: IBL

Dödens stol   

Uppfinningsrikedomen när det gäller avrättningsmetoder är beklämmande stor. När elektriciteten slog igenom i slutet av 1800-talet insåg man att fenomenet även kunde utnyttjas till dödsstraff.  

Forskarna tvistar om vem som uppfann den elektriska stolen, men den ledande kandidaten är den amerikanske uppfinnaren Harold P Brown, som jobbade med projektet i samarbete med en annan mycket känd uppfinnare – nämligen självaste Thomas Edison.

Brown jobbade med stolen i flera år. Han dödade djur med el – hundar, kalvar, i december 1888 till och med en häst.

Den 6 augusti 1890 avrättades den första människan i elektriska­ stolen – en mördare som hette William­ Kemmler. Händelsen blev en skräckupplevelse­ för dem som såg på. ”Strong men fainted and fell like logs on the floor”, enligt New York Herald.

Vid den här tiden pågick det en tvist om vilket som var bäst – likström eller växelström. Edison höll på likströmmen, bland annat med motiveringen att växelströmmen var mycket farligare. Den 3 januari 1903 genomförde Edison ett projekt som blev mycket uppmärksammat. Då lät han avrätta en elefant med växelström i New York.

Elefanten Topsy levde i en djurpark på Coney Island. Hon ansågs ha dåligt lynne och hade dödat tre skötare, av vilka den siste hade varit berusad och matat henne med en glödande cigarett. När Topsy skulle avlivas ville djurparkens ägare tjäna pengar och han bestämde att Topsy skulle avrättas genom hängning. Det skulle bli en stor show som han kunde tjäna stora pengar på.

Det här ledde naturligtvis till protester från flera djurskyddsorganisationer. De motsatte sig tanken på att hänga en elefant, eftersom hängning ansågs som en grym och inhuman avrättningsform. I det här läget kom Thomas Edison till undsättning. Han erbjöd sig att avrätta Topsy med el.

Den stora dagen kom. Cirka 1500 människor var på plats för att se elefanten dö. Topsy leddes fram. Strömmen slogs på. Topsy ramlade ihop och dog inom loppet av tio sekunder.

Edison lät filma hela avrättningen­. Han fick ett ovedersägligt bevis för sin tes att växelströmmen var mycket farlig. Trots det förlorade han kampen­ och växelström blev standard i världens­ elnät.

Filmen om Topsys tragiska slut finns på Youtube.

Material från
Allt om Vetenskap nr 6/7 - 2009

Mest lästa

Fler nyheter

Fler nyheter