Mount Saint Helens dödliga jätteutbrott 1980

hjältemod och tragik i vulkanens skugga

Den 18 maj 1980 exploderade vulkanen Mount Saint Helens i delstaten Washington i västra USA. På några få sekunder förvandlades en fridfull idyll till helvetet på jorden när glödmoln, askregn och lerfloder drog fram och förstörde allt i sin väg. Det våldsamma utbrottet tog död på 57 personer vilket gör det till det dödligaste – och dyraste - i USA:s historia.

Mount Saint Helens var berömt för sin skönhet och Spirit Lake vid dess fot en populär rekreationsplats. Men det var innan vulkanen vaknade ur sin törnrosasömn. Bild: USGS

Mount Saint Helens var berömt för sin skönhet och Spirit Lake vid dess fot en populär rekreationsplats. Men det var innan vulkanen vaknade ur sin törnrosasömn. Bild: USGS

Harry Randall Truman älskade sitt hem. Alldeles inpå knuten fanns skogen med dess många vilda djur och den idylliska Spirit Lake, där det vackra, snötäckta Mount Saint Helens bildade fond.

Det här var hans liv. Trots sina 83 år drev han fortfarande turistanläggningen Mount St. Helens Lodge alldeles vid sjöns södra strand. Den hade han ägt i 52 år och från vardagsrumsfönstret kunde han blicka ut över sitt livsverk.

Men nu i april 1980 var myndigheterna på honom och krävde att han skulle överge sin stuga. De sa att det var farligt för honom att stanna kvar. Mount Saint Helens kunde när som helst få ett explosivt utbrott och han befann sig långt inne i den röda evakueringszonen, påstod de. Harry trodde dem inte och deklarerade klart och tydligt inför alla som ville höra:
– If the mountain goes, I’m going with it. (Om berget försvinner, följer jag med.)

Utbrottet fortsatte i flera år efter den katastrofala inledningen. Nu slungades askpelaren rakt upp och kunde nå höjder på 18 kilometer. Den var synlig ända till Seattle 160 kilometer därifrån.  Bild: USGS

Utbrottet fortsatte i flera år efter den katastrofala inledningen. Nu slungades askpelaren rakt upp och kunde nå höjder på 18 kilometer. Den var synlig ända till Seattle 160 kilometer därifrån. Bild: USGS

Trodde han var skyddad

Harry Randall Truman menade att riskerna för hans del var överdrivna.

– Det här området har väldigt tät skog, Spirit Lake ligger mellan mig och berget, och berget är en 1,6 kilo­meter bort, berget kommer inte skada mig.

Medan andra i trakten lät sig evakueras stannade Harry kvar i sin bostad tillsammans med sina 16 katter. De var hans enda sällskap nu sedan hans tredje hustru Edna gått bort.

Jo, nog hade han gått igenom prövningar förr och han hade till och med varit nära att mista livet. Den 5 februari 1918 befann han sig tillsammans med den skvadron han tjänstgjorde i under första världskriget ombord på SS Tuscania när den sänktes av en tysk ubåt utanför den nordirländska kusten. Harry klarade sig men 210 andra strök med.

1961 avled hans dotter Betty endast 39 år gammal och för bara några år sedan hade hans hustru Edna, som han varit gift med sedan 1947, gått bort. Han var van att kämpa, så hur besvärligt kunde ett litet vulkanutbrott vara?

Förrädisk stillhet

Mount Saint Helens var känd för sin skönhet och kallades på grund av sin perfekt koniska form för Amerikas Fuji efter Japans berömda berg och nationalsymbol. 

Geologen David A. Johnston med ett instrument som kontrollerar sammansättningen av gaserna som kommer från Mount Saint Helens. Bilden togs den 4 april 1980. Bild: USGS

Geologen David A. Johnston med ett instrument som kontrollerar sammansättningen av gaserna som kommer från Mount Saint Helens. Bilden togs den 4 april 1980. Bild: USGS

Många turister sökte sig till området för att fiska, bada, campa och njuta av den stillsamma naturen.

Men stillheten var förrädisk. Den 15 mars började berget visa de första tecknen på att vakna till liv efter en 123 år lång törnrosasömn. Mängder av små jordbävningar registrerades. Under de följande sex dagarna uppmättes mer än hundra småskalv.

Geologerna fick upp ögonen för vad som kanske var på gång och började omgående övervaka vulkanen. Skulle ett stort utbrott komma eller var det bara falskt alarm? Den förste att vara på plats på Mount Saint Helens var 30-årige geologen David A. Johnston som jobbade för USGS (United States Geological Survey). Han var intresserad av att se huruvida förändringar i sammansättningen av de gaser som steg ur vulkanen skulle kunna användas för att förutse ett utbrott, och kom nu att leda det arbetet.

Spektakulära blixtar

En möjlig anledning till de många skalven kunde vara att het magma började röra sig uppåt i vulkanen. Under de följande veckorna ökade styrkan på jordbävningarna vilket utlöste mindre laviner av snö och is. Johnston och flera med honom började känna sig allt mer övertygade om att ett utbrott faktiskt var att vänta.

Den 27 mars kom en ännu tydligare indikation på att något var på gång. Het ånga blandad med aska spyddes ut i explosionsartade kaskader när grundvatten inne i vulkanen reagerade med het magma. 2 000 meter höga askpelare steg upp ur vulkanen. En andra krater öppnade sig. Det här fortsatte i flera dagar och askpelarna växte i höjd, ända upp till 6 000 meter. Uppemot 100 utbrott om dagen skedde nu och jordbävningarna bara fortsatte. Statisk elektricitet i askmolnen genererade spektakulära blixtar.

Glaciärerna på toppen hotade att smälta vilket skulle kunna resultera i ett omfattande lerskred som skulle begrava allt i sin väg. Läget började se riktigt oroande ut.

Runt klockan 19 på kvällen den 17 maj, precis innan Harry Glicken skulle gå hem, tog han den här bilden på David A. Johnston vid observationsplatsen Coldwater II. De återsågs aldrig. 13,5 timmar senare var Johnston död. Bild: USGS

Runt klockan 19 på kvällen den 17 maj, precis innan Harry Glicken skulle gå hem, tog han den här bilden på David A. Johnston vid observationsplatsen Coldwater II. De återsågs aldrig. 13,5 timmar senare var Johnston död. Bild: USGS

Enormt tryck inne i berget

Intresset från allmänheten var stort och folk vallfärdade till platsen för att med egna ögon se det häpnadsväckande skådespelet. Förskräckta geologer slog larm och fick gehör. Washingtons guvernör Dixy Lee Ray införde den 3 april undantagstillstånd för att folk skulle hålla sig borta från det mullrande berget.

Den 17 april noterades något riktigt, riktigt allvarligt. På nordsidan av berget hade en 82 meter stor utbuktning bildats. Och den växte fort, med upp till 2,4 meter om dagen!

Den troligaste förklaringen till utbuktningen var att magmans väg upp genom vulkanen var blockerad och att den nu tvingades söka sig en ny väg längs vulkanens norra flank. Ett enormt tryck höll på att byggas upp inuti berget.

Johnston insåg vilka fruktansvärda konsekvenser detta kunde få. Utbrottet kunde mycket väl ske åt sidan, inte rakt uppåt vilket är det vanliga. Det hade hänt förr. 1956 kastade Bezymjannyj på Kamtjatka i Ryssland ut sitt heta innanmäte i en sidoriktad explosion som ödelade stora områden. Mönstren som den vulkanen visat upp före utbrottet hade varit näst intill identiska med de som nu observerades på Mount Saint Helens. Men få andra amerikanska geologer var lika övertygande som Johnston om saken.

400 meter av berget sprängdes bort vid utbrottet. Harry Glicken tog bilderna före och efter utbrottet från observationsplatsen Coldwater II där hans kollega David A. Johnston mötte döden. Bild: USGS

400 meter av berget sprängdes bort vid utbrottet. Harry Glicken tog bilderna före och efter utbrottet från observationsplatsen Coldwater II där hans kollega David A. Johnston mötte döden. Bild: USGS


Folkhjälte

Myndigheterna agerade och den 30 april upprättades en 13 kilometer bred ”röd zon” runt vulkanen inom vilken det var förbjudet att vistas. Överträdelser kunde straffas med böter på 500 dollar eller till och med fängelse i upp till sex månader. Det här störde många som nu inte kunde beträda sina egendomar i området utan att riskera stränga straff. Ganska snart började det knorras på många håll. Harry Randall Truman fortsatte att trotsa myndigheterna och blev något av en folkhjälte. De som var satta att vakta vid avspärrningarna för att förhindra att någon tog sig in hade vissa svårigheter att förklara varför det inte var möjligt för stugägare att passera när Harry Randall Truman kunde bo kvar som om inget hade hänt.

Geologerna som var på plats kontrollerade vulkanen dygnet runt. Instrument hade placerats uppe på Mount Saint Helens och gasernas sammansättning undersöktes ständigt. Två observationsplatser, Coldwater I och II, upprättades varifrån laserundersökningar gjordes för att studera hur berget deformerades.

David A. Johnston bemannade Coldwater II cirka tio kilometer från vulkanen. Därifrån hade han perfekt utsikt över den utbuktande nordsidan och kunde se vad vulkanen hittade på.

Trots varningar och avspärrningar vägrade Harry Randall Truman att lämna sin stuga nära Mount Saint Helens fot. Han blev något av en folkhjälte. Bild: USGS

Trots varningar och avspärrningar vägrade Harry Randall Truman att lämna sin stuga nära Mount Saint Helens fot. Han blev något av en folkhjälte. Bild: USGS

Faran över?

Den 16 maj slutade vulkanen med sina små utbrott. Utbuktningen fortsatte visserligen att växa, men i övrigt var allt lugnt och stilla. Var faran över?

Trycket från husägare som ville hem till sina bostäder innanför den avspärrade zonen var stort. Folk var upprörda. I flera veckor hade de förvägrats rätten att beträda sina egna hem bara för att en vulkan mullrade lite. Hur farligt kunde det vara? Lite lava kunde man väl springa ifrån?

Guvernör Dixy Lee Ray bestämde sig för att ge tillstånd till ett fåtal husägare att åka tillbaka in i den röda zonen lördagen den 17 maj bara för att hämta tillhörigheter. En ny möjlighet skulle ges dagen därpå klockan 10 på förmiddagen. Men då skulle det vara för sent.

Den lördagskvällen hade David A. Johnston gått på sitt skift. Egentligen skulle han ha tillbringat helgen hemma, men doktoranden Harry Glicken som var satt att övervaka vulkanen från Coldwater II hade varit tvungen att ge sig av för ett möte med sin professor.

De väldiga krafterna vräkte omkull och brände sönder enorma mängder skog.  Bild: USGS

De väldiga krafterna vräkte omkull och brände sönder enorma mängder skog. Bild: USGS

Ville rädda civila

Johnston var väl medveten om att han tog en stor risk, men han ansåg att det var hans uppgift som forskare att utsätta sig för faror för att genom sitt arbete kunna rädda liv på civila. I det här fallet hade det arbetet varit framgångsrikt. Myndigheterna hade varskotts om vad som höll på att hända, evakuerat de boende och gjort avspärrningar för att förhindra att de många hundra, kanske tusentals människor som normalt vistades i området höll sig borta.

Under dagen hade Johnston som vanligt klättrat upp på berget tillsammans med en kollega för att observera och ta prover. Då inträffade ett skalv. Kollegan skulle campa på en höjd intill vulkanen för att studera vad den hade för sig, men Johnston övertalade henne att åka hem istället. Det räckte om han var där, menade han. Coldwater II bedömdes vara en ganska säker plats även om det skulle smälla.

Natten avlöpte utan konstigheter. Morgonen kom och Johnston gjorde de sedvanliga mätningarna. Han noterade inget avvikande och ringde vid sjutiden in sina resultat till USGS:s central i Vancouver i delstaten Washington. Snart skulle en kollega komma och lösa av honom.

Spirit Lake förvandlades till en gyttjepöl. Stora isblock som dragits med i de superheta pyroklastiska flödena ansamlades här. Eftersom temperaturerna ännu flera månader efter utbrottet var flera hundra grader inne i det ansamlade materialet uppstod ångexplosioner när isen smälte.  Bild: USGS

Spirit Lake förvandlades till en gyttjepöl. Stora isblock som dragits med i de superheta pyroklastiska flödena ansamlades här. Eftersom temperaturerna ännu flera månader efter utbrottet var flera hundra grader inne i det ansamlade materialet uppstod ångexplosioner när isen smälte. Bild: USGS

“This is it!”

Klockan 08.32 skakades området av en jordbävning med en magnitud på 5,1.

Ett enormt skred utlöstes. Hela norra sidan av Mount Saint Helens rasade som ett korthus. Omkring tre kubikkilometer berg gled i väldig fart ner mot dalen.

Inget höll längre tillbaka den heta magman. En extremt våldsam explosion följde. Utbrottet var helt riktat åt sidan och pyroklastiska flöden, det vill säga glödande moln av fragmenterad lava, stenar och delar av det bortsprängda berget, forsade i över 500 kilometer i timmen rakt mot Johnston där han satt nästan en mil därifrån. Utbrottet skedde exakt så som han hade förutsett.

Han rusade till radion och anropade kollegorna på USGS:
– Vancouver! Vancouver! This is it!

Sekunder senare var kontakten med honom förlorad. Det 500 grader glödheta molnet hade på mindre än en minut nått observationsplatsen. Johnston dog ögonblickligen. Det enda som fanns kvar på kullen där han suttit var de fasta berg­arterna. Träd med en stamdiameter under två meter, jord, sand, allt sopades bort.

Radioamatören Gerry Martin som placerat sig på Coldwatertoppen, lite längre norrut i förhållande till observationsplatsen Coldwater II, bevittnade det fruktansvärda ögonblicket och skickade ett radiomeddelande strax innan han själv också fick sätta livet till.

– Mina herrar, uh, husvagnen och bilen som står söder om mig är begravda. Det kommer att ta mig också. Jag kan inte ta mig ut härifrån...

Hans radio tystnade tvärt.

Över 200 hus förstördes av antingen de pyroklastiska flödena eller av de framrusande skredmassorna som drog med sig allt i sin väg. Bild: USGS

Över 200 hus förstördes av antingen de pyroklastiska flödena eller av de framrusande skredmassorna som drog med sig allt i sin väg. Bild: USGS

Spirit Lake sköljs bort

Harry Randall Truman i sin lilla stuga nere vid Spirit Lake hade haft väldigt, väldigt fel när han trotsigt hävdat att berget aldrig skulle göra honom illa. De pyroklastiska flödena svepte fram över sjön. Harry och hans 16 katter var chanslösa. Spirit Lake ödelades totalt och området där hans turistanläggning legat begravdes i 46 meter rasmassor från skredet. Aska, slam och stora block från den söndersprängda vulkanen täckte sjön. Allt vatten hade antingen förångats eller sköljts 180 meter upp på en bergskam norr om sjön. När vattnet sedan rann tillbaka drog det med sig tusentals träd som slitits upp av det heta vulkaniska molnet. Allt extra material gjorde att sjöbottnen nu höjts med drygt 60 meter. Den nya sjön var död och steril.

Skredets huvudflöde gick över Toutle Rivers norra gren och begravde dess dal i 180 meter slam och bråte. Allt på en yta av 600 kvadratkilometer jämnades bokstavligt talat med marken. Vartenda träd slets upp och skogen låg som ett avkvistat plockepinn så långt bort som 37 kilometer från vulkanen. Alla djur som befann sig ovan mark förintades direkt. Sprängkraften motsvarade 1 600 Hiroshimabomber.

På bara några sekunder hade den förr så inbjudande naturen runt vulkanen förvandlats till ett ödelandskap. Enligt president Jimmy Carter var det en syn som fick månen att framstå som en golfbana i jämförelse. Bild: IBL

På bara några sekunder hade den förr så inbjudande naturen runt vulkanen förvandlats till ett ödelandskap. Enligt president Jimmy Carter var det en syn som fick månen att framstå som en golfbana i jämförelse. Bild: IBL

Skyddade filmen med sitt liv

Ungefär sex kilometer från kratern befann sig fotografen Robert Landsburg. Han hade ihärdigt rest fram och tillbaka till området de senaste veckorna för att 

Minnesmärket efter den envise Harry Randall Truman, vars kropp aldrig återfanns. Bild: IBL

Minnesmärket efter den envise Harry Randall Truman, vars kropp aldrig återfanns. Bild: IBL

dokumentera hur vulkanen förändrades. När utbrottet kom hade han kameran redo och knäppte flera bilder på det glödande molnet som rusade emot honom. När han insåg att han inte skulle komma levande därifrån agerade han förbluffande iskallt och rationellt. Han spolade tillbaka filmen i sin rulle, lade ned kameran i sin ryggsäck och lade sig sedan själv över ryggsäcken för att skydda bilderna och invänta döden. Tack vare hans sinnesnärvaro klarade sig filmrullen med sina ohyggliga bilder.

En annan fotograf på plats, Reid Blackburn, var inte bara erkänt skicklig på sitt yrke utan också en sann friluftsfantast. Flera gånger hade han bestigit Mount Saint Helens som faktiskt var hans favoritberg. Sedan början av maj hade han campat på berget för att ta bilder åt den lokala tidningen The Columbian, National Geographic och även USGS. Egentligen hade hans uppdrag slutat den 17 maj, men Reid hade dröjt sig kvar. Vid utbrottet befann han sig vid Coldwater Creek, 13 kilometer från vulkanen. Han sökte skydd i sin bil, men det pyroklastiska flödet tog även honom.

Allt drogs med

Skredet och det första förödande pyroklastiska flödet hade ännu inte stannat när en 18 kilometer hög askpelare reste sig rakt upp ur vulkanen.

Harry Glicken kom aldrig över sin kollega David A. Johnstons död. Han anklagade sig själv eftersom han egentligen själv skulle ha suttit på post den ödesdigra dagen. Några år senare dödades även Harry vid ett vulkanutbrott. Bild: USGS

Harry Glicken kom aldrig över sin kollega David A. Johnstons död. Han anklagade sig själv eftersom han egentligen själv skulle ha suttit på post den ödesdigra dagen. Några år senare dödades även Harry vid ett vulkanutbrott. Bild: USGS

Hettan från utbrottet smälte glaciärerna uppe på Mount Saint Helens topp. Mängder av vatten drog med sig aska, sten, jord och annat löst material och blandade sig till en tjock sörja som forsade nedför berget och fortsatte i hög fart genom dalgångarna. Trädstammar, stora stenar, broar, bilar, allt som blockerade dess väg drogs med. Ända ut till Columbia River fem mil därifrån nådde slamfloden. Vattendjupet på en sträcka av sex kilometer minskade med 7,6 meter, vilket ledde till att de havsgående fartyg som flitigt trafikerade vattenleden inte längre kunde ta sig in.

I tio timmar vräkte Mount Saint Helens ur sig enorma mängder material. Askan nådde atmosfären och regnade ner över väldiga områden och orsakade stora skador. I Spokane i östra delen av Washington föll askan så tätt att sikten blev näst intill obefintlig. Åtskilliga vägar fick stängas av och flygtrafiken stördes i ett par veckor då flera flygplatser i östra Washington tvingades hålla stängt av säkerhetsskäl.

Bönder fick se sina grödor täckas av den nedsinglande askan som föll över hela USA och en liten del av den cirklade runt jorden i ett par veckors tid.

Skadorna som utbrottet orsakat var enorma. 200 hus, 47 broar, 24 kilometer järnväg och 298 kilometer motorväg hade förstörts. Amerikanska myndigheter uppskattade kort efter katastrofen att kostnaderna uppgick till en miljard dollar.

President Jimmy Carter besökte området efter utbrottet och konstaterade:
­– Någon sa att det här området såg ut som ett månlandskap. Men månen ser mer ut som en golfbana jämfört med vad som finns där uppe.

Spirit Lakes botten höjdes med över 60 meter. Nya utlopp fick grävas för att undvika översvämningar. Livet i sjön har sakta börjat återkomma. Bild: USGS

Spirit Lakes botten höjdes med över 60 meter. Nya utlopp fick grävas för att undvika översvämningar. Livet i sjön har sakta börjat återkomma. Bild: USGS

Mänsklig tragedi

57 människor fick sätta livet till, men det hade kunnat bli mycket, mycket värre om inte David A. Johnston och hans kollegor slagit larm och om myndigheterna inte agerat.

Med facit i hand stod det dock klart att avspärrningarna inte varit tillräckliga. Tur i oturen var att Mount Saint Helens sprang i luften på en söndag vilket innebar att alla de skogsarbetare som normalt arbetade i skogen var lediga. Det räddade deras liv.

Men förlusten av så många människor var en tragedi och många kom aldrig över det. Harry Glicken, som avlösts av David A. Johnston, anklagade sig själv för kollegans död. Det var ju enligt schemat han som skulle ha befunnit sig vid vulkanen – inte David. Förtvivlad tvingade Harry tre helikopterpiloter att ge sig ut och söka efter honom. Förgäves. Johnstons kropp återfanns aldrig. Däremot hittade en kollega till dem hans jacka och ryggsäck begravda i bråten kort efter utbrottet. Vid byggandet av Spirit Lake Memorial High­way som leder upp till Johnston Ridge Observatory, vilket tillägnats Johnston, hittades delar av den döde geologens husvagn.
Glicken förlät aldrig sig själv och jobbade ihärdigt vidare i kollegans anda. Tragiskt nog slutade hans liv på ett liknande sätt. 1991 omkom Harry Glicken tillsammans med flera andra när de överrumplades av ett pyroklastiskt flöde i samband med att Mount Unzen i Japan hade ett utbrott.

Besökscentret på Johnston Ridge, platsen där David A. Johnston mötte sitt öde och som nu är uppkallad efter honom. Bild: IBL

Besökscentret på Johnston Ridge, platsen där David A. Johnston mötte sitt öde och som nu är uppkallad efter honom. Bild: IBL

Hyllas för sitt hjältemod

David A. Johnston blev en hjälte för sina kollegor och har hyllats på flera sätt. 1982 grundade USGS vulkan­observatoriet Cascades Volcano Observatory för att övervaka Mount Saint Helens och de andra vulkanerna i Kaskadbergen. Det tillägnades minnet av David A. Johnston. Platsen där han mötte sin död bär idag även det hans namn: Johnston Ridge.

Fyra dagar efter utbrottet påträffades fotografen Reid Blackburns bil. Rutorna hade blåsts ut av de väldiga krafterna, och askan som nådde ända upp till sidorutorna fyllde också hela bilen. Några veckor senare hittades även hans kamera under ett metertjockt täcke av aska och bråte. Den intensiva hettan hade förstört filmen helt.

Reid Blackburn hade föregående sommar gift sig med Fay som han träffat på jobbet. Hon visste hur mycket han älskade det han gjorde. Så trots att hon sörjde honom djupt var hon ändå övertygad om att han på något sätt dött lycklig.

– Om Reid levt idag hade han förmodligen varit tillbaka i frontlinjen och försökt fånga det senaste kapitlet i bergets utveckling, trots risken. Reid älskade det där berget. Han besteg det, vandrade på det, åkte skidor på det, har Fay berättat. 

Fotografen Reid Blackburn befann sig cirka 13 kilometer från vulkanen när utbrottet skedde. Han sökte skydd i sin Volvo 144, men övermannades av de pyroklastiska flödena. Bild: USGS

Fotografen Reid Blackburn befann sig cirka 13 kilometer från vulkanen när utbrottet skedde. Han sökte skydd i sin Volvo 144, men övermannades av de pyroklastiska flödena. Bild: USGS

Fakta: 
Mount Saint Helens
Mount Saint Helens är en av flera aktiva vulkaner i Kaskadbergen i västra Nordamerika. Den allra högsta toppen i bergskedjan är det 4 392 meter höga Mount Rainier som precis som Mount Saint Helens ligger i den amerikanska delstaten Washington.

 

Upptäckaren George Vancouver undersökte området i slutet av 1700-talet och döpte då berget efter sin gode vän Lord St Helens.

 

För cirka 275 000 år sedan inleddes de utbrott som skulle bygga upp Mount Saint Helens av lava, aska och större utbrottsprodukter. Eruptionerna är ofta explosiva. Före utbrottet som började 1980 och pågick under hela 80-talet var berget 2 950 meter. 400 meter av toppen sprängdes bort i sambandet med utbrottet. Inuti det bortsprängda berget har nu en ny topp börjat bildas. 2004-2008 pågick det senaste utbrottet, dock av betydligt beskedligare art. Enligt mätningar gjorda 2009 är berget 2 539 meter högt.

Material från
AoV Tema Historia nr 8 - 2017

Mest lästa

Fler nyheter

Fler nyheter