NAPOLEON -

nationalhjälte eller tyrann?

Napoleon Bonaparte – en av historiens mest omdiskuterade män. Få har utsatts för sådan granskning som Napoleon. Vissa ser honom som en tyrann under vars ledning tusentals fransmän dog. Andra ser honom som en nationalhjälte som reste ett slaget Frankrike ur askan. Att han var en duktig militärisk strateg är utom all tvekan.

Napoleons dödsmask i gips.

Napoleons dödsmask i gips.

Nabullione Bounaparte föddes den 15 augusti 1769 på Korsika, som ända till året innan tillhört Italien men nu tillhörde Frankrike. Nabullione och hans syskon, fyra bröder och tre systrar, hade alla italienska namn som så småningom ändrades till de franska motsvarigheterna.

Föräldrarna Carlo Bounaparte och Laetitia Ramolino tillhörde två av adelssläkterna på Korsika. Carlo var för övrigt en stilig man som gick under­ smeknamnet Il magnifico, såväl för sina eleganta kläder som för sitt utseende. När Nabullione föddes, den näst äldste i barnaskaran, tillhörde Carlo den korsikanska motståndsrörelsen, men han tog sedan klivet över till fransmännen och fick som belöning en plats som ledamot i Versailles församling.

Den klassiska bilden av Napoleon, när han korsar Saint Bernhard-passet. Avbildad så som han ville bli sedd – på en stilig häst. Verkligheten­ var att Napoleon red över passet på en mulåsna.

Den klassiska bilden av Napoleon, när han korsar Saint Bernhard-passet. Avbildad så som han ville bli sedd – på en stilig häst. Verkligheten­ var att Napoleon red över passet på en mulåsna.

Militär och präst

När Nabullione var fem år fick han börja på en flickskola som drevs av nunnor men ändå var öppen för pojkar. Det franska skolsystemet var ännu inte infört på Korsika och eftersom fadern ville att barnen skulle lära sig franska ordentligt, skickades Nabullione och hans ett år äldre bror, Giuseppe, till en prästskola i Autun i Frankrike. Föräldrarna bestämde sedan att Nabullione skulle utbildas till militär och Giuseppe till präst.

Endast nio år gammal skrevs Nabullione in på ett läroverk tillsammans med sin bror. Det var nu som deras namn byttes ut till de franska motsvarigheterna – Napoleon och Joseph.

1779 började Napoleon som frielev på militärt inriktade läroverket i Brienne och det var vid den här tidpunkten som Napoleon själv menar att han förlorade sin tro på gud. Lärarna hävdade nämligen att Julius Ceasar, som var Napoleons stora idol, för evigt brann i helvetet på grund av sina hedniska tankar.

År 1783 skrev den franska kunglige skolinspektören att Napoleon var lysande i historia och geografi men var dålig i teckning och en rent av usel dansör – varför han borde passa bra som sjöofficer...

Samma år som Napoleon slutade på läroverket, 1784, skrevs han in på krigshögskolan i Paris. Han gjorde relativt bra ifrån sig och när han slutade skolan efter endast ett år var Napoleon fänrik och kom till artilleriregementet La Fère i Sydfrankrike. Napoleon steg snabbt i graderna eftersom han ägnade­ sin tid åt att vidareutbilda sig istället för att besöka bordeller eller dricka sig berusad, som så många av hans jämnåriga roade sig med på kvällarna­.

På rätt plats

När den franska revolutionen bröt ut 1789 såg den 20-årige Napoleon bara möjligheter för sin egen del. Han stödde i och för sig revolutionen, men såg med avsmak på pöbelns våldsamma framfart.

Efter att ha visat sin förmåga att samla ihop en fungerande trupp och återställa ordningen under ett upplopp, befordrades Napoleon till löjtnant och blev därefter förflyttad till Valence.

I samma veva hade Preussen och Österrike förklarat krig mot Frankrike. Och, som vid så många andra tillfällen, var Napoleon vid rätt plats vid rätt tillfälle. Av alla de som tagit examen samtidigt som Napoleon, var endast sex stycken kvar i landet. Napoleon befordrades snabbt till kapten. Därefter steg han snabbt i graderna. Han visade sig vara en skicklig befäl­havare. Trots framgångarna hade Napoleon en längtan att återvända till Korsika, vilket han gjorde under en kortare period då han utnämndes till överstelöjtnant i det korsikanska nationalgardet. På grund av en tidigare familjefejd med en korsikansk familj, var han dock tvungen att lämna Korsika året därpå. Han anlände till Frankrike i juni 1793.

Stor seger och befordran

Ännu en gång hade Napoleon turen på sin sida och mot slutet på 1993 vann han sin första, lite större militära seger i Toulon där han besegrade engelsmännen och omedelbart därefter befordrades till brigadgeneral. Men det var inte bara en viss tursamhet som gjorde Napoleon till den duktiga militär han var. Napoleon hade en överlägsen förmåga att snabbt ta in information och kunna se möjligheterna i alla

situationer.

Denna förmåga skapade många chanser för Napoleon att avancera i graderna. Att han sedan dessutom ofta återvände från slagfälten långt före trupperna och kunde avlägga positiva rapporter om slagen, gjorde ju inte

saken sämre.

Joséphine Beauharnais, Napoleons första fru. Äktenskapet upplöstes då hon inte kunde föda kejsaren en tronarvinge.

Joséphine Beauharnais, Napoleons första fru. Äktenskapet upplöstes då hon inte kunde föda kejsaren en tronarvinge.

Fängslas och frisläpps

År 1794 hade Napoleons karriär kunnat­ vara till ända. Under sommaren det året störtades det dåvarande jakobinväldet och alla dess anhängare fängslades och många av dem avrättades. Napoleon togs till fånga och fördes till fästningen Forte-Carré i Antibes. Men Napoleon tänkte inte ge upp sin frihet och karriär utan kamp. Han skrev brev till myndigheterna och sina högsta chefer och påpekade sina många fördelar som befälhavare. Napoleon lyckades med sin kampanj, släpptes och steg återigen i graderna till divisionsgeneral.

Det har spekulerats vitt och brett om Napoleons kärlekshistorier. Hur många av dem som är sanna ska vi låta vara osagt. Troligen var det strax efter att Napoleon släpptes ur fängelset­ som hans första omskrivna kärleksaffär ägde rum. Désirée Clary var en fransk adelskvinna som Napoleon blev oerhört förtjust i. Désirée och Napoleon skrev oavbrutet romantiska brev och kärleksförklaringar till varandra och i början trodde nog båda att giftermål var nästa steg. Men kärleken tog slut, troligen när Napoleon träffade Joséphine de Beauharnais. Désirée gifte sig istället 1798 med Jean Baptiste Bernadotte, senare kung i Sverige under namnet Karl XIV. Désirée blev Desideria och hon kröntes till svensk drottning i Storkyrkan år 1829. Ironiskt nog gifte sig Desiderias äldre syster, Julie Clary, med Napoleons bror Joseph Bonaparte.

Den stora kärleken
Det sägs att Napoleon blev helt betagen i änkan Joséphine i samma ögonblick han såg henne. Joséphines förste make, Alexandre de Beauharnais, blev avrättad under franska revolutionen och även Joséphine anklagades för att vara rojalist och fick sitta en tid i fängelse. Napoleon och Joséphine gifte sig den 9 mars 1796 och trots att äktenskapet upplöstes 1809, då Joséphine inte kunnat ge Napoleon en son, fortsatte de att träffas med jämna mellanrum. Napoleon kunde helt enkelt inte släppa sitt livs stora kärlek.

Kejsarens polska hustru, Maria­ Walewska, var Napoleons­ älskarinna och moder till hans son, Alexander.

Kejsarens polska hustru, Maria­ Walewska, var Napoleons­ älskarinna och moder till hans son, Alexander.

Krig och kärlek

Trots sina starka känslor för Joséphine kunde den mäktige krigsherren inte stå emot den fagra Maria Walewska som han träffade i Blonie i Polen år 1807. Maria var redan gift men det hindrade inte henne och Napoleon från att inleda en het kärleksaffär som resulterade i en son, Alexander, som föddes i maj 1810. Sin tronarvinge, Napoleon II av Frankrike, fick Napoleon med den österrikiska ärkehertiginnan, Marie Louise, som han gifte sig med 1810.

Dessa kärleksaffärer stoppade inte Napoleon från att fortsätta sin militära karriär. I mars 1796 möttes Napoleon och de män som skulle hjälpa honom att erövra bland annat Österrike.

Planen var att Österrike skulle tvingas kriga mot Frankrike i Italien, vilket skulle splittra Österrike som redan krigade mot fransmännen på andra orter. Med general Jourdan och general Moureau vid sin sida lyckades Napoleon besegra Österrike och en stor allians som var emot Frankrike hade störtats.

Storbritannien nästa plan

Nästa plan var att inta och besegra Storbritannien. Napoleon beordrade att en flotta skulle byggas, men han insåg snart att det skulle vara svårt att få till en seger till sjöss. Invasionen av Storbritannien fick vänta medan Napoleon vände sina militära planer mot Egypten. Anledningen till detta var att han ville få fria vägar till Indien och Kina, vilka blivit mer eller mindre stoppade sedan England erövrat Goda­hoppsudden och kontrollerade all sjöfart till och från Indien.

På bara några veckor lyckades Napoleon samla ihop 35 000 soldater, 400 fartyg med 15 000 sjömän. Han samlade även ihop en grupp vetenskapsmän, bland annat Jean-François Champollion, som några år senare blev den som med hjälp av Rosettastenen­ lyckades tolka hieroglyferna.

Engelsmännen, som egentligen trodde att Napoleon nu skulle ta vägen via Irland för att därifrån försöka invadera Storbritannien, skickade dock för säkerhets skull amiral Nelson med en flotta till Medelhavet.

Alexandria erövras

Amiral Nelson for till Alexandria, men vad han inte visste var att fransmännen blivit försenade på grund av ett hotande krig med Österrike. Eftersom inga fransmän syntes till, beslöt amiral Nelson att de skulle segla utmed kusten ifall fransmännen slagit till vid någon annan kuststad.

Några veckor försenade anlände så Napoleon med sin stora flotta till Alexandria där det inte fanns skymten av några engelsmän. Fransmännen erövrade Alexandria och slaget vid pyramiderna tog plats, där Frankrike avgick med segern. Men än var det inte över. Den franska flottan utanför Alexandria hittades och förstördes av amiral Nelson. Nu var Napoleon och hans män helt avskurna från sina landsmän, när nyheten kom att Osmanska riket samlat ihop en armé för att förgöra fransmännen. Trots en trött och sliten armé, lyckades Napoleon uppbåda viljestyrkan hos sina män och de segrade över den osmanska­ armén.

Folkomröstning genomförs

År 1799 lämnade Napoleon över ansvaret för Egypten till general Kléber­ och återvände till Frankrike. Innan Napoleon lämnade Egypten, grundade han det egyptiska institutet som skulle bevara och tyda de egyptiska fornlämningarna. Än idag finns institutet kvar.

Vid återkomsten till Frankrike ansåg Napoleon att det var dags att ta makten även över detta land. Det skedde med en statskupp och en stor grupp starka anhängare. Efter statskuppen ville Napoleon stärka sin makt ytterligare och försökte få igenom att landet skulle styras av en konsul, Napoleon själv, med två konsuler under sig. För att få folket på sin sida, blev nu Frankrike det första landet att genomföra en folkomröstning. Folket var naturligtvis positivt inställda till chansen att få vara med och bestämma och Napoleon vann överlägset. Drygt tre miljoner ja-röster mot ynka 1 500 nej-röster. Vid 30 års ålder kunde Napoleon se fram emot att styra landet i tio år framåt.

Nu inrättade Napoleon bland annat internatskolor för att höja kunskapsnivån i landet, och dessa skolor var öppna för alla, inte bara för de som hade råd eller var född i ”rätt familj”. Han byggde även ut vägnätet och genomförde en nationell lagstiftning som innebar att alla var lika inför lagen. Lagsystemet var ett gytter av drygt 300 lagböcker, vilka Napoleon raskt lät sammanställa till en enda bok, Code Civil. Flera av dessa lagar lever kvar än idag i Frankrike och även i andra västländer.

Napoleon var också den som införde­ metersystemet och även den numrering av hus som vi har idag – jämna nummer på en sida och ojämna nummer på den andra.

Lät kröna sig till kejsare

För att ytterligare befästa sin makt, lät Napoleon kröna sig till kejsare år 1804. Ordet kung var ju inte så populärt efter revolutionen, varför kejsare ansågs mer lämpligt och tillika kejsardöme. Vid den här tiden hade Napoleon i stort sett gjort Europa till ett familjeföretag. Hans bröder regerade i bland annat Italien, Neapel-Sicilien och Holland. Nu ökade dock spänningarna och krigen i Europa. Napoleon vann många segrar till lands men Storbritannien var överlägset till havs. Till slut upprättades den så kallade kontinentalblockaden, som skulle bojkotta Storbritannien från all handel med Europa. Kunde Napoleon inte erövra landet i krig, kanske han kunde ”svälta fram” en överenskommelse.

År 1805 lyckades Napoleon äntligen få fram en flotta som han ansåg var stridsduglig och Frankrike, som fick hjälp av den spanska flottan, mötte den engelska flottan vid Trafalgar. Engelske amiral Nelson överlevde inte slaget men England gick ännu en gång segrande ur striden.

När även Danmark och Norge tvingats med i kontinentalblockaden, hade Napoleon hela atlantkusten under sig – förutom Portugal. Napoleon skickade en armé till Portugal men motståndet var hårt då landet fick hjälp av Englands general Wellington. Portugals regent valde att bättre fly än illa fäkta och reste till landets koloni, Brasilien. Wellington intog Portugal och lyckades även tränga in i Spanien.

Nu var det inte bara Storbritannien som påverkades av kontinentalblockaden. Holland led svårt och det slutade med att Louis Bonaparte, som var kung i Holland, abdikerade. Kejsaren valde då att ansluta Holland till Frankrike.

”Det är ändå bara en uppdämning av Frankrikes floder”, lär Napoleon ha sagt.

Även tsar Alexander började tröttna på blockaden då han ansåg att landet förlorade mer än vad det vann. En smyghandel började mellan Ryssland och England, och när Napoleon fick information om detta, tyckte han att det var dags att sätta Ryssland på plats och erövra landet.

Napoleons namnteckning från år 1804.

Napoleons namnteckning från år 1804.

Mot Moskva

Napoleon samlade ihop en armé på 600 000 man och så gav de sig av mot Moskva. Kutusov, den ryske överbefälhavaren, valde den brända jordens taktik istället för att slåss. Han lät med andra ord sina män retirera och samtidigt bränna allt de lämnade bakom sig. Avsikten med detta var att inte lämna något ätbart till den stora armé Napoleon förde framåt. Ett problem på den här tiden var att hitta tillräckligt med mat åt armén.

Man kunde ju inte föra med sig mat utan fick ta det man kunde på vägen. Med brända åkrar och fält var det inte lätt. Men Napoleon förde sin armé framåt och de två arméerna drabbade samman vid Borodino vilket blev ett av de blodigaste slagen i världshistorien. Omkring 50 000 ryssar fick sätta livet till och runt 30 000 fransmän. Efter att ha mött hårdare motstånd än väntat, vann slutligen Napoleon och väntade sig att tsar Alexander skulle be om fred. Men så blev inte fallet. Ryssarna fortsatte att retirera och när Napoleon äntligen nådde fram till Moskva den 15 september 1812, hade tsar Alexander redan lämnat staden och hans armé hade satt Moskva i brand. Det sägs att Moskva brann i sex dygn och drygt 85 procent av staden brann ner.

Napoleons dödsbädd på Sankt Helena.

Napoleons dödsbädd på Sankt Helena.

Kyla och hunger

För en gångs skull visste inte Napoleon vad han skulle göra. Vintern närmade sig och hans män var inte rustade för kyla, eftersom han hade väntat sig ett snabbt slut på detta krig. De kunde inte heller lämna landet för då skulle ryssarna snabbt ta det tillbaka eftersom ingen fredspakt hade skrivits på. Till slut fick Napoleon ge vika för kylan och i oktober vände han och hans män tillbaka mot Frankrike. Hungriga och plågade av kylan var det en rätt ynklig armé som tågade hemåt. När fransmännen skulle ta sig över floden Beresina slog Kutusov till utan förvarning. Den franska armén led stora förluster och det var inte många som tog sig ända hem. Napoleon lyckades ta sig till Paris i förväg och kunde därför lägga fram en bättre – mindre sanningsenlig – version av vad som hänt. Nederlaget verkade inte ha kuvat Napoleon, snarare tvärtom. Redan påföljande dag började han samla ihop en ny armé som så småningom uppgick till hela 1,5 miljoner män.

Preussen klev nu över på Rysslands sida medan Österrike tvekade eftersom Napoleon trots allt var kejsarens svärson. Österrike skickade ett fredsförslag till Napoleon som vägrade godta det. Österrike anslöt sig till alliansen vilket också Sverige gjorde. Vid det här laget hade många länder avskaffat ståndsskillnaderna och infört allmän värnplikt. Soldaterna hade en annan känsla när de drog ut i krig – de slog för sin egen frihet och kämpade desto hårdare, vilket gjorde att alliansens arméer var starka och motiverade på ett helt annat sätt än tidigare.

Förvisning till Elba

Det stora slaget utkämpades vid Leipzig­ i oktober 1813 och blev det första riktiga nederlaget i öppet fältslag för Napoleon. Hela hans makt över Europa rasade samman och han tvingades avsäga sig tronen. Man gav honom furstendömet Elba och dit skickades Napoleon med en livvaktsstab på 1200 man.

Men Napoleon var inte en man som gav upp så lätt. Han lyckades övertala sina livvakter att följa med honom till Paris så att han än en gång kunde ta makten. När Napoleon närmade sig huvudstaden möttes han av några av sina före detta marskalkar som skickats­ ut för att stoppa honom. Det sägs att Napoleon slet upp sin skjorta, blottade sitt bröst och utbrast:

”Om ni vill skjuta er kejsare, så gör det!”

Napoleons grav under kupolen i Les Invalides i Paris. Hit fördes Napoleons kropp från Sankt Helena år 1840.

Napoleons grav under kupolen i Les Invalides i Paris. Hit fördes Napoleons kropp från Sankt Helena år 1840.

Förlorar vid Waterloo

Fransmännen ställde sig då vid hans sida och Napoleon kunde fortsätta sin färd mot Paris med en ännu större styrka än han klivit i land med. Napoleon hyllades av folkmassorna när han tågade in i huvudstaden och han skickade ut ett fredsförslag till alliansen i förhoppningen att kunna undvika ännu ett fältslag. Alliansen vägrade dock att underteckna förslaget och det enda som återstod var att göra upp ute på fältet.

Slaget stod utanför Waterloo där Napoleon först verkade kunna hålla­ stånd men förlorade sedan mot Wellington­ och Blücher.

Trots sin avsky för engelsmän, valde Napoleon att överlämna sig till dem efter att hans flyktförsök till Amerika misslyckats. Engelsmännen förvisade honom till ön Sankt Helena där han tillbringade återstoden av sitt liv.

Sankt Helena tillhörde på den här tiden det brittiska Ostindiska kompaniet, så regeringen fick mer eller mindre låna ön för att hysa Napoleon.

Den 5 maj 1821 dog Napoleon på Sankt Helena, men inte förrän år 1840 fördes hans kropp till Les Invalides i Paris.

Och till sist – Napoleon var inte speciellt kort i rocken. 168 centimeter ska han ha varit, vilket var nära medellängd för män vid den här tiden.

Material från
Allt om Vetenskap nr 7 2010

Mest lästa

Fler nyheter

Fler nyheter