Newgrange - världens äldsta byggnad.

På håll ser det inte ut att vara mer än en grön kulle på Irlands­ östkust. Kullen­, som mäter 85 meter i diameter och är som högst 13,5 meter, täcker en yta på hela 4047 kvadratmeter. När man kommer närmare ser man att det inte är en naturlig kulle utan ett slags byggnad uppförd av människor.

97 kantstenar stöttar upp det välvda taket och vissa kantstenar är dekorerade med detaljrika mönster. Väggarna är prydda med gnistrande vita kvartsstenar och byggnadens konstruktion och utsmyckning tyder på att detta var en betydelsefull plats för de människor som byggde gånggriften.

97 stora så kallade kragstenar stöttar upp de vita väggarna och taket till gånggriften. Många av dem är dekorerade med mönster typiskt för yngre stenåldern.

Äldre än Stonehenge

För att tidsbestämma Newgrange använde man sig av kol-14-metoden och kunde därmed datera den till 3200 f.Kr., vilket gör den 1000 år äldre än Stonehenge och 500 år äldre än pyramiderna i Giza. Människorna som bodde i området släpade ungefär 200 000 ton sten från flodbanken cirka 1,5 kilometer bort för att kunna bygga Newgrange. De kantade byggnaden med 97 stora stenar på vilka taket skulle vila och högg sedan ut mönster i dessa stenar.

Inne i gånggriften byggde de en gång som leder till ett gravvalv med tre alkover­. Här förvarade de sina döda som troligen kremerades först innan de lades på plats för den sista vilan.

Trots att Newgrange är över 5000 år gammalt, är det helt torrt på insidan. Taket har hållit tätt i alla dessa år vilket tyder på en mycket hög yrkesskicklighet redan 3200 f.Kr. För att försäkra sig om att taket inte skulle regna sönder högg människorna ut små rännor i taket så att vattnet kunde rinna bort. Det välbyggda taket gör att de flesta forskare tror att Newgrange byggdes mer som ett tempel och/eller som ett hus för de dödas andar där de skulle tillbringa resten av sin tid i livet efter detta. Och det är en lång tid som en sådan byggnad ska stå intakt.

Väggarna består av vita kvartsstenar och större stenar av granit.

Hittades av misstag

Trots att det har varit känt som en gravkulle i väldigt många år, fick Newgrange ligga orört i flera århundraden, mest troligt på grund av rädsla för det okända och av respekt för de döda. I keltisk mytologi står Newgrange som hem för den keltiska guden Dagda (”den gode guden”) och hans son Oengus. Genom historien­ har Newgrange alltid ansetts som en helig plats som människorna i området­ vördade och kanske till och med fruktade.

Det var inte förrän 1699 som själva ingången till Newgrange hittades och då av misstag, när den dåvarande landägaren röjde undan sten för att kunna bygga en väg.

Gravplundrare och antikjägare blev väldigt intresserade av Newgrange när ingången väl var öppnad och hur många artefakter och antika föremål som försvunnit vet ingen. Inte förrän 1962 påbörjades en ordentlig utgrävning av professor O’Kelly som då tjänstgjorde vid University College i Cork. Vad O’Kelly fann var fascinerande­. Ovanför själva ingången hittades­ en rektangulär öppning. Den var halvt igenstängd med ett stenblock som mest troligt fungerat som en sorts dörr. Professor O’Kelly och hans kollegor förstod inte meningen med denna rektangel. Den var alldeles för liten och satt alldeles för högt upp för att tjäna som en extra ingång.

Strax utanför ingången till gånggriften ligger en stor sten med utmejslade mönster. Mitt på stenen finns en skåra där midvintersolen lyser innan solstrålarna når den lilla öppningen ovanför ingången.

Midvintersolen

Enligt ett ordspråk känt i området heter det att ”solen skiner alltid på graven under midsommar” och det fick professorn att tänka till. Men på grund av Newgranges position, var det inte möjligt för midsommarsolen att lysa in genom öppningen. Kanske var det så att solen nådde den rektangulära öppningen under midvintersolståndet­ istället?

Så tidigt en morgon i december 1967 åkte professor O’Kelly till Newgrange för att återigen undersöka öppningen. Han var helt ensam, inte en levande själ inom synhåll. Professorn var säker på att nu skulle svaret på gåtan uppenbara sig för honom, men han var inte beredd på det skådespel som väntade honom.

När solen så sakteliga började stiga upp över horisonten, gled solens strålar över den stora stenen utanför ingången och sedan in genom den lilla öppningen där ovanför. När ljuset nådde in i gånggriften var ljusstrimman smal som en blyertspenna för att så småningom breda ut sig och genom att ljuset reflekterades mot det ljusa golvet, lystes i stort sett hela gravkammaren upp. Professorn kunde utan problem vandra runt utan någon lampa tänd och såg klart och tydligt taket ovanför sig, sex meter upp.

Mönstren som pryder många av stenarna runt Newgrange är ofta parallella linjer, romber eller sicksack. Många förslag finns på vad de betyder, allt ifrån musik till kartor.

Insidan

När man stiger in genom ingången leds man via en 19 meter lång gång fram till en korsformad kammare med tre alkover. Stenröset som utgör taket och täcker gånggriften är beräknad att väga upp emot 200 000 ton och vilar sin tyngd på de 97 kantstenarna. Alkoven på höger sida är den största och har flest dekorationer, vilket är typiskt för just irländska gånggrifter. På golvet finns två stenkar, ett yttre som är helt uthugget ur granit och ett mindre inuti det större. I de två andra alkoverna finns också liknande kar eller urholkningar men dessa är av kalksten. Arkeologerna tror att människorna på Newgranges tid lade sina döda i dessa kar, eller i alla fall benen efter den kremerade kroppen.

Eftersom Newgrange stod öppet för alla nyfikna under en lång tid innan en noggrann utgrävning tog plats, vet man idag inte hur många som en gång begravdes här inne. De artefakter som fanns kvar vid utgrävningen, var endast några pärlor och hängsmycken gjorda av ben samt några välpolerade stenar. Man fann skelett efter fem personer som blivit kremerade, men arkeologerna tror att många fler hade sin sista viloplats i denna välbyggda gånggrift.

Stenen som ligger mitt framför ingången har en skåra mitt i som leder solstrålarna upp till öppningen vid midvintersolståndet.

Ny tidsera

I och med att klockbägarkulturen kom till Irland runt 2 000 före Kristus, kom nya människor, nya idéer och en ny kultur. Newgrange användes inte längre och de nya människorna visste nog inte så mycket om gravkullen, då ingången var helt blockerad av stenar som fallit ner från taket. Men trots detta kom Newgrange att spela en central roll i dessa människors liv. Cirka tio meter från gravkullen anlade de en stor cirkelformad inhägnad av trästolpar i dubbla rader vars diameter mätte drygt 90 meter. Innanför denna inhägnad kremerades­ djur som sedan begravdes i hålor. Utgrävningar­ visar att platsen tjänade som ett religiöst­ center, på samma sätt som Newgrange gjorde många år tidigare­.

En av menhirerna, uppresta stenar, som står framför gånggriftens ingång.

Bautastenar

Runt Newgrange finns även en cirkel med menhirer, stora uppresta stenar som påminner om bautastenar. Nu finns där bara tolv stycken kvar men ursprungligen var det många fler. Menhirerna var den sista tillbyggnaden till Newgrange och stenarna restes­ någon gång efter 2000 före Kristus. Exakt varför stenarna restes vet man inte men forskarna tror att de kan ha haft en astronomisk betydelse.

När kelterna kom till Irland, omkring år 500 före Kristus, blev Newgrange ett tempel för deras gudar­. Vid utgrävningarna har man hittat både mynt och smycken från den tiden, som kelterna offrade till sina gudomar.

Längst bort till höger i bild syns några av menhirerna, de uppresta stenarna. Längst fram ses resterna av de trästolpar som gränsade av området där klockbägarkulturen offrade och begravde djur.

Andra gånggrifter

Newgrange är inte den enda gång­griften i Irland, även om den helt klart är den äldsta och mest välbevarade. I området runt Newgrange finns det så många som 35 mindre gånggrifter, varav Dowth och Knowth är de mest kända. Utgrävningarna kring Knowth började inte förrän år 1962 och man har ännu inte börjat utforska Dowth.

Knowth har fler dekorationer än Newgrange, med inskriptioner på över 300 stenar. Motiven är ofta spiraler, vågmönster, romber och trianglar­ samt mönster med parallella linjer eller bågar. Många av stenarna vid Newgrange och Knowth har dekorationer även på undersidan och på den sida som är vänd inåt väggen. Det är tydligt att de dekorativa mönstren inte bara var till för de levande utan även för de dödas andar som bodde i gånggrifterna.

Ett flertal försök har gjorts att tyda dessa inskriptioner och vissa tror att det kan vara kartor av olika slag. Kanske en karta över området, över stjärnhimlen eller en karta över världen­ på andra sidan för att hjälpa de döda att hitta rätt. Andra tror att det är musik. Förslagen är många och minst sagt olika. Det mest populära förslaget är i alla fall att de olika formern­a representerar årstiderna och att människorna­ markerade sommar- och vintersolståndet med specifika mönster och vår- och höstdagjämningen med andra mönster.

Drygt 200 000 turister besöker Newgrange varje år. Tyvärr är det inte alla förunnat att få vara inne i gånggriften de 17 minuter som midvintersolen lyser upp gravkammaren.

Utlottning av ljusbiljetter

Mellan den 19 och 23 december varje år kan man se ljuset hitta sin väg in i Newgrange och lysa upp gravkammaren. Det hela är över på endast 17 minuter men många besökare vill vara på plats för att se skådespelet, men tyvärr finns det inte plats för så många personer att vistas på en och samma gång. Då det kan vara svårt att komma över biljetter, finns det ett lotteri där man kan vinna en biljett och få vara med om ljusfenomenet. Det finns bara ett problem – är det en mulen dag, går du miste om chansen. Och mulet väder är ingen ovanlighet på Irlands östkust, framför allt inte i december.