Ön utanför Franska Guyana i Sydamerika började användas som fångkoloni år 1852. Från början var den karga klippön en karantänstation för spetälska fångar från fastlandet.
Djävulsön utgjorde bara en liten del av straffkolonin Franska Guyana, men öns namn blev snart en gemensam benämning för hela lägersystemet. Där hamnade dömda fångar som Frankrike aldrig ville se igen – de allra flesta dog nämligen i tropiska sjukdomar.
De första deporterade var politiska fångar, men från år 1885 dömdes även vanliga kriminella att vid återfallsförbrytelser skickas över havet.
Djävulsön och två grannöar 11 km ute i Atlanten hade en särskild funktion. Fångar som hade försökt rymma från lägren på fastlandet skickades till Saint-Joseph. Där sattes de i isolering och absolut tystnad.
På ön Royale satt fångar som dömts till giljotinen, och där fanns även den kabinbana som var det enda transportmedlet till Djävulsön. Det var omöjligt för båtar att lägga till i de hårda bränningarna.
Dreyfus satt på Djävulsön i 3 år
I slutet av 1800-talet ersatte en särskild sorts fångar de spetälska på Djävulsön. Bland dem fanns Alfred Dreyfus – en judisk officer som efter falska anklagelser dömts som spion för Tyskland år 1895. Han tillbringade nästan fem år isolerad i en hydda på ön.
Deportationerna till Djävulsön och resten av Franska Guyana upphörde år 1953.