Rätt material för forskning

Grafen beskrivs ibland som ett fantastiskt material som inte går att använda till något. Nu ska man kanske tillägga ”än” – förr eller senare kommer det säkert att dyka upp grafenprodukter i butiks­hyllorna.
Men det är sant att det tar tid. Materialet, som helt enkelt är en atom tunna kolflak, fanns länge i teorin, men 2004 lyckades forskaren Andre Geim och hans team att framställa det. Geim hade redan tidigare gjort sig känd för sina leviterande grodor – han fick dem att sväva på supraledande magneter och belönades med det lite hånfulla IgNoble Prize för det. Grafen framställde han bland annat med hjälp av vanlig tejp, och för det fick han det riktiga Nobelpriset.
Nu har det gått över tio år och tusentals forskare har kämpat med att göra materialet kommersiellt gångbart. Sedan ett par år pågår projektet ­Graphene Flagship, lett från Chalmers i Göteborg, där över 100 forskningsgrupper (inklusive fyra Nobelpristagare) från 17 länder kämpar med att göra materialet användbart. EU har till en början satsat 54 miljoner euro, men det lär knappast sluta där.
Och kanske lyckas de. Kanske kommer ett genombrott som gör att man kan tillverka stora grafenflak för en spottstyver. Eller i alla fall klä andra material med grafenskikt och göra fantastiska elektroniska produkter eller något annat kul.

Lasse Zernell, chefredaktör

Lasse Zernell, chefredaktör

Men jag börjar så smått förtvivla. Jag kommer nog aldrig att få cykla på en fyrakilos grafencykel eller hissa grafensegel på båten.
Och till råga på allt har det dykt upp ett nytt, ännu starkare, ännu mer fantastiskt material: ­borfen (eller borophene, något svenskt namn tycks det inte ha än). Likt grafen är det ett tvådimensionellt material, en atom tjockt, men istället för kol är det grundämnet bor som används. Ytan är dessutom lite veckad, ungefär som korrugerad plåt, vilket ger det intressanta egenskaper som olika elektrisk ledningsförmåga i olika riktningar. Starkt sägs det vara också – åtminstone i en riktning starkare än det nu kända starkaste materialet (grafen, alltså).
Fast det är en bit kvar. Framställningsprocessen är så komplicerad att man inte fått fram tillräckligt stora bitar att testa, utan egenskaperna är teoretiskt framräknade. Och om man nu inte fått fart på grafentillverkningen efter över tio år, så lär borfen dröja ännu längre.
Så är det med mycket som upptäcks. Det finns mycket spännande på gång – nya slags cancer­behandlingar, antibiotika, solceller, batterier, bränslen och så vidare. Men det tar ofta lång tid och mycket pengar för att komma fram till en användbar produkt.
Det stora problemet är att veta vad resurserna ska satsas på. Det kan finnas tio eller hundra olika uppslag om exempelvis batterier som kan lagra en massa energi, hålla länge och vara billiga att tillverka.
Men alla idéer kräver några års utveckling och några hundra miljoner kronor för att det ska bli något av dem och det finns inte pengar, ingenjörer och forskare för att satsa på allt.
Så naturligtvis måste många lovande idéer lämnas därhän, och de företag eller organisationer som satsar på något får leva med ångesten över att de satsat på fel häst. Risken är ju också att det kommer något helt nytt och bättre innan man är klar. Och då är allt arbete förgäves.

Material från
Allt om Vetenskap nr 2 - 2016

Mest lästa

Fler nyheter

Fler nyheter