Så fick världen vetskap om Förintelsen

En fånge rymde från Chelmno

Helvetet på jorden – ett helvete bland flera vid denna tid i främst Polen och Tyskland – låg väster om staden Lodz. Dess namn var Chelmno, och syftet ett enda: att mörda företrädesvis judar.
Men ett av de tilltänkta offren för den djävulska planen lyckades rymma. På det sättet fick världen redan 1942 verklig vetskap om förintelsen – som ändå skulle komma att fortgå fram till våren 1945 och krigsslutet.

Judiska barn i Lodz getto på väg att deporteras till förintelselägret Chelmno. Från september 1942. Bild: IBL

Judiska barn i Lodz getto på väg att deporteras till förintelselägret Chelmno. Från september 1942. Bild: IBL

I juli 1941 hade SS-Obergruppenführer Reinhard Heydrich av riksmarskalk Hermann Göring fått uppdraget att genomföra vad man formulerade som ”den slutgiltiga lösningen av judefrågan”. Detta föranledde honom att till den 20 januari 1942 sammankalla Wannseekonferensen med delegater från både NSDAP och SS för att administrera, organisera och koordinera den av högsta ledningen redan beslutade förintelsen.

Förintelsen hade i själva verket redan tagit sin början med anläggningen av otaliga koncentrationsläger och Kristallnatten den 9 februari 1938. Den fortsatte med Einsatzgruppernas besinningslösa massmordsorgier i kölvattnet ­efter de invaderande tyska trupperna under Barbarossaattacken mot Sovjet­unionen sommaren 1941. Men med Wannseekonferensen skulle det bli rättning i leden och ordning och reda. Förintelsen skulle effektiviseras, tempot höjas och mördandet ske i industriell skala – allt för att uppnå målet: att förinta Europas judar.

Växande nät av ­förintelseläger

Operation Barbarossa var vid det här laget ännu framgångsrik och enligt Heydrichs plan, som han presenterade på konferensen, skulle starka judar tvångsrekryteras till omfattande vägarbeten i öst medan alla övriga skickades direkt till det alltjämt växande nätet av effektiviserade koncentrations- och förintelseläger. Till den senare kategorin hörde Chelmno. Lägret låg en bit väster om staden Lodz i Polen, omkring tolv mil sydväst om Warszawa. Efter den tyska annekteringen i november 1939 hade Lodz fått namnet Lizmannstadt och i stadens getto drevs omkring 200 000 judar samman. Chelmno var i första hand inrättat för dessa.

Judiska män duschar efter att ha arbetat med att ta hand om döda personer i Lodz getto. Lodz blev ett slags transitstation för judar som snart skulle skickas vidare till dödsläger som Chelmno, Auschwitz och Treblinka. Från sommaren 1941. Bild: IBL

Judiska män duschar efter att ha arbetat med att ta hand om döda personer i Lodz getto. Lodz blev ett slags transitstation för judar som snart skulle skickas vidare till dödsläger som Chelmno, Auschwitz och Treblinka. Från sommaren 1941. Bild: IBL

Den förhärdade tyska lägerpersonalen bodde i en något förfallen herrgårdsliknande byggnad mitt i lägret och i omedelbar anslutning till denna fanns platsen för den systematiska avlivningen. I ett område med skog och träddungar en bit bort fanns krematorium och massgravar. Av praktiska skäl mördades många också här. Effektiviteten fick inte inskränkas. Och det var i överens­stämmelse med denna strategi och hållning som man i Chelmno började pröva en alternativ avlivningsmetod – gas.

Massmord på rutin

Den djävulska hanteringen hade inletts redan i december 1941 då i ett första försök omkring 700 judar från Lodz gasades. Lägerledningen var mycket tillfreds med ­resultatet. Därefter drevs tempot upp. ­Chelmno hade ingen järnvägs­station, utan fångarna fördes med tåg till det relativt närbelägna Kolo invid Wartafloden och härifrån vidare tätt packade i täckta lastbilar via Powiercie till lägret.

Män väntar på att föras in i en gasvagn.

Män väntar på att föras in i en gasvagn.

Efter en kortare inkörningsperiod gick allt på rutin. Fångarna samlades ihop på gården framför herrgården och informerades om att de av hygieniska skäl skulle duscha och bada innan de forslades vidare till arbetsläger. I grupper om cirka 60 personer, män för sig, kvinnor och barn för sig, fördes de in i byggnaden, beordrades ta av sig kläderna och fråntogs alla tillhörigheter. Sedan tvingades de ned för en ramp och in i en lastbil med slutet lastutrymme. Man gjorde gällande att de skulle köras till det nödvändiga ”badet”. När de hermetiskt tillslutande dörrarna väl stängts startades motorn, avgaserna leddes genom ett rör eller en tjock slang in till de nu panikslagna, hysteriska och av dödsångest svårt plågade fångarna och efter mellan tio och 30 minuter var samtliga döda.

Underjordisk tidskrift

Så såg den slutgiltiga lösningen ut i all sin nakna obarmhärtighet. Och västvärlden visste ingenting. Eller gjorde den det? Enligt vad som brukar kallas The Grojanowski Report visste man faktiskt – och det mesta tyder på att London och de allierade fick klara besked redan sommaren 1942.

Avslöjandet härrörde från en fånge som mot alla odds lyckats fly. Szlama Ber Winer – ibland felaktigt kallad Szlawek Bajler – hade likt många andra tvingats till handräckningstjänst med att tömma lastbilarna och kasta liken i de massgravar man i förväg grävt.

Lastbilar av det här slaget byggdes om till gasvagnar, som användes för att gasa ihjäl judar. Denna bil hittades i Kolo, inte långt från förintelselägret Chelmno. Den hade dock inte huunit bli modifierad för sitt nya, fasansfulla uppdrag.

Lastbilar av det här slaget byggdes om till gasvagnar, som användes för att gasa ihjäl judar. Denna bil hittades i Kolo, inte långt från förintelselägret Chelmno. Den hade dock inte huunit bli modifierad för sitt nya, fasansfulla uppdrag.

Men i ett obevakat ögonblick tog han tillfället i akt att fly. Med hjälp från en rabbin lyckades han ta sig till gettot i Warszawa, där han fick kontakt med motståndsrörelsen Oneg Shabbat, ledd av historikern, politikern, pedagogen och journalisten Emanuel Ringelblum. Denne gav ut den underjordiska socialistiska tidskriften Liberty Brigade. Här kunde Winer, som jagades av Gestapo och därför antog pseudonymen Yakov Grojanowski, utförligt redogöra för de ofattbara skändligheter som i samma stund pågick för fullt i Chelmno. Han hade vistats i lägret i en vecka och bevittnat ofattbara ­scener, omöjliga både att ta in och att glömma.

Hemlig rapport till London

Winer beskriver hur de specialkonstruerade gråa lastbilarna kördes fram och gjordes redo. Några säten fanns inte, men de inre väggarna var klädda med stål, golven hade träpanel och över denna låg bastmattor. På sidorna fanns titthål så att befälen utanför skulle kunna avgöra när offren därinne var döda. Alla utanför uppmanades att hålla ett avstånd på minst fem meter från lastbilen medan gasningen pågick. Sedan kördes bilen ut till massgravarna och åtta man ur Winers grupp beordrades fram för att öppna de hermetiskt tillslutna dörrarna och dra ut liken. Han beskriver stanken av gas och död som fruktansvärd. Chelmno hade vid denna tid kapacitet att gasa ihjäl omkring 1 000 personer om dagen. Om allt detta skrev Winer i Liberty Brigade, sanno­likt först på jiddisch, och artikeln blev genom Oneg Shabbats och Emanuel Ringelblums försorg översatt till polska och tyska. Den tyska upplagan var ämnad för tysk civilbefolkning med förhoppningen om att kunna väcka medlidande med det judiska folket. Det är oklart vad som hände med denna del av The Grojanowski Report. Men klart är att den polska ­motståndsrörelsen lyckades smuggla rapporten till London, dit den anlände i juni 1942.

De allierade visste

Det var den första utförliga redogörelsen för förintelsens hårresande detaljer som västmakterna fick i sin hand. De allierade visste, åtminstone i grova drag, vad som pågick. Hitlers och nazismens vederstyggliga ondska framstod allt tydligare. Men ingenting hände och ingen mäktade med att stoppa galenskapen – kanhända för att de militär­politiska schackdragen prioriterades och fokus riktades mot vad som hände på slagfält och frontavsnitt. Winer tog sig till Zamosc i sydöstra Polen varifrån han skrev ett brev för att informera motståndsrörelsen i Warszawagettot om förintelselägret Belzec. På en säregen blandning av polska och jiddisch skriver han: ”Belzec är ett Beit Olam (ett ”evighetshem”, det vill säga en kyrkogård, reds anm.) precis som Chelmno.” Han skulle själv hamna där när Gestapo hann ifatt honom.

Winer greps den 14 maj 1942 i Zamosc och sändes tillsammans med sin svägerska till Belzec, där båda gasades. Värt att notera är att en annan fånge som lyckades fly från Chelmno, Mordechai Podchlebnik, mirakulöst överlevde kriget och 1961 kom att vittna vid Eichmann­rättegången i Jerusalem.

Heinrich Himmler, högsta ansvarig för förintelselägren, och hans SS-officerare gör en rundtur i Lodz ghetto sommaren 1941.

Heinrich Himmler, högsta ansvarig för förintelselägren, och hans SS-officerare gör en rundtur i Lodz ghetto sommaren 1941.

Försökte sopa undan spåren

Men Szlama Ber Winer överlevde inte. Inte heller Emanuel Ringelblum. Den senare tog sig efter upproret våren 1943 ut ur gettot med sin familj och gömde sig i en annan del av Warszawa. I mars 1944 greps de av Gestapo och avrättades.

Och i Chelmno och Belzec liksom i dödsläger som Sobibór, Treblinka, Auschwitz och Majdanek  fortgick verksamheten, ibland ända fram till krigets sista skälvande timmar och minuter. I Chelmno mördades totalt omkring 320 000 människor, flertalet judar. I mars 1943 avbröts deportationerna till lägret ­tillfälligt då den judiska befolkningen i de kringliggande regionerna helt enkelt upphört att existera, ­undantaget gettot i Lodz. Men i april 1944 återupptogs de sedan SS beslutat att tömma ­gettot.

När Röda armén sent på hösten samma år närmade sig började tyskarna gräva upp massgravarna och kremera liken för att utplåna alla spår. Den 17 januari 1945 övergav man lägret, och efterlämnade hundratusentals döda och ett antal utmärglade överlevande i de kalla barackerna. Vid det laget hade de västallierade känt till Chelmno och de vidrigheter som tilldrog sig där i minst två och ett halvt år. 

Fakta: 
Gasvagnsoperatör Gustav Laabs - en dödens hantlangare

Den dödliga verksamheten i ­Chelmno var skakande till sin omfattning, men sköttes med viss diskretion utåt. Inte minst var ledningen för f­örintelsen noggrann vid urvalet av de involverade. En av dessa var SS-Hauptscharführer Gustav Laabs från Pommern. Han hade tjänstgjort vid säkerhetsministeriets fordonspool när han handplockades av Gestapo och beordrades att inställa sig på kontoret i Posen. Här fick han avlägga tystnadslöfte innan han kommenderades till ett Sonderkommando i Chelmno.

 

Laabs kom till förintelselägret i april 1942. Redan dagen efter ankomsten fick han provköra en gasvagn och blev omgående som förare en avgörande del av det industriella avlivningsmaskineriet. Laabs redogjorde efter kriget för hur judarna fösts in i vagnen och dörrarna stängts. En slang träddes på lastbilens avgasrör och leddes in i det väl tillslutna lastutrymmet. Laabs beordrades att starta motorn, som sedan fick gå tills samtliga därinne var döda. Det kunde beroende på omständigheterna ta mellan tio och 30 minuter. Sedan körde han till ett skogsområde intill vägen mot Kolo, där de i förväg grävda massgravarna väntade. Liken vräktes ned i dessa av en fångstyrka övervakad av tyska polismän. Ibland påträffades överlevande, vilka omedelbart sköts eller fick skallarna krossade. När lasten väl var tömd körde Laabs tillbaka till Chelmno, där gasvagnen rengjordes invändigt med vatten och desinfektionsmedel. Sedan var den redo för nästa omgång. Gustav Laabs ställdes inför rätta först 1962 i Bonn, åtalad för mord på 100 000 människor och för att personligen ha skjutit sådana som överlevt gasningen. Han undgick dödsstraff, men dömdes till 15 års fängelse. Strafftiden kortades dock med två år. Han avled 1980. 

Chelmnos kommendanter
Hans Bothmann, 1911-46.

Hans Bothmann, 1911-46.

SS-officeraren Herbert Lange fick som chef för insatsstyrkan Sonderkommando Lange redan hösten 1939 order att med gasvagnar avliva psykiskt funktionshindrade människor. Han tog sig an uppgiften med liv och lust och gasade patienter som hämtats från sjukhus och vårdhem samt även ur familjer i bland annat Dziekanka, Kosclan, Kochanowka, Srem, Warta, Clechanow och Dziadowo. 1941 blev han chef för förintelselägret Chelmno och den 8 december genomfördes den första gasningen. Han efterträddes i april av Hans Bothmann, som var lägerkommendant i ett år fram till april 1943 och därefter från maj 1944 till januari 1945. Herbert Lange stupade under slutstriderna om Berlin medan Bothmann begick självmord i brittiskt häkte.
Herbert Lange, 1909–45.

Herbert Lange, 1909–45.


 

Material från
AoV Tema Historia nr 7 - 2017

Mest lästa

Fler nyheter

Fler nyheter