Så utrotades vandringsduvan

Det finns gott om uppstoppade vandringsduvor i olika samlingar. Just detta exemplar finns på Vitenskapsmuseet i Trondheim. Per Gustav Thingstad, NTNU

Det finns gott om uppstoppade vandringsduvor i olika samlingar. Just detta exemplar finns på Vitenskapsmuseet i Trondheim. Per Gustav Thingstad, NTNU

För bara ett par hundra år sedan flög enorma flockar med vandringsduvor över östra och centrala Nordamerika. En passerande flock sägs ha kunnat förmörka himlen i många timmar. Det totala antalet fåglar har uppskattats till mellan tre och fem miljarder.
Martha, den sista av sitt slag.

Martha, den sista av sitt slag.

För indianerna var duvorna viktiga bytesdjur och de jagades på ett hållbart sätt. Men så dök européerna upp och på bara ett par hundra år var vandringsduvan utrotad. Aggressiv jakt och habitatsförlust var mer än arten klarade.

En studie i Science har försökt ta reda på hur detta egentligen var möjligt. Varför överlevde inte fåglarna i små, spridda populationer? Analyser av arvsmassa hos vandringsduvor i museisamlingar jämfördes med en av deras idag närmast levande släktingar: bandstjärtsduvan.

Trots att vandringsduvan fanns i sådan mängd var variationen i dess arvmassa betydligt mindre än hos bandstjärtsduvan. Vandringsduvan var troligen helt anpassad för att leva i väldiga flockar för att kunna reproducera sig, men klarade inte av att leva i små grupper. Förändringarna gick så fort att de inte hann anpassa sig när européerna förvandlade skogarna duvorna var beroende av till åkermark och förde en helt ohämmad jakt på dem. Inte ens när antalet var på kraftig tillbakagång infördes några restriktioner. På en enda dag 1896 sköts 250 000 fåglar, förmodligen den sista stora kvarvarande flocken. Samma år sågs en sista ensam vandringsduva i Louisiana. Den sköts också. Den allra sista vandringsduvan, Martha, som levde i fångenskap på Cincinnati Zoo dog 1 september 1914.

Mest lästa

Fler nyheter

Fler nyheter