Mellan antilop och får

Saigaantilopens nos filtrerar och värmer

Varje år beger sig saigaantilopen ut på närmast eviga nomad­vandringar. De fyller en viktig nisch i ekosystemet där de både återvinner näringsämnen och förhindrar bränder på kalla, torra grässtäpper. Deras dagar kan dock vara räknade då mystisk massdöd slår ut hela populationer på bara några dagar.

Saigaantilopen byter bete varje säsong mellan sommar och vinter. Bild: IBL

Saigaantilopen byter bete varje säsong mellan sommar och vinter. Bild: IBL

Den överdimensionerade nosen som hänger ner över munnen ger saigaantilopen ett mycket speciellt utseende. Men som alltid i naturen handlar det om anpassning och ­nosen har flera funktioner som är kopplade till miljöerna där saigaantilopen lever. Framför allt filtrerar den damm under de torra sommarvandringarna över Centralasiens halvöknar och stäpper, och värmer luften innan den når lungorna under de kalla vintrarna.
Det finns två underarter av saigaantilopen – den ena lever i Centralasien till Mongoliet och den ­andra är endemisk till västra Mongoliet. Tidigare bredde den ut sig över större områden, till exempel i Ukraina där den dock utrotades på 1700-talet. I Kina fanns den ända in på 1960-talet men är nu helt borta.
Sitt namn till trots är dessa hovdjur inga egentliga antiloper, utan mer ett slags mellanled mellan antilop och får.

Saigaantilopen har ett udda utseende med en förstorad nos som hänger ned över munnen. Bild: IBL

Saigaantilopen har ett udda utseende med en förstorad nos som hänger ned över munnen. Bild: IBL

Långa promenader
Saigaantiloperna är nomader och vandrar ­mellan sommarens betesmarker på de stora grässtäpperna­ till vinterns beten i ökenområdena. De äter olika örter, gräs och sly. Djuren är duktiga vandrare och de kan gå runt tio mil på en dag. De är också ­mycket snabba och kan springa upp till 70 ­kilometer per timme för att undvika fiender som vargar och ­människor.
Vandringen börjar i slutet av november med att hanarna samlar grupper av upp till 30 honor omkring sig i harem som de försvarar aggressivt. Hanarna äter inte mycket under vandringen och de slåss ofta och våldsamt med andra hanar, något som ofta får en dödlig utgång. Risken att duka under ökar med 90 procent för hanarna under denna period, mest beroende på utmattning. De överlevande får återhämta sig till slutet av april då det är dags att vandra norrut igen.
Ungarna föds på vinterbetet strax innan det är dags att påbörja vandringen norrut. Honorna ­föder vanligtvis två kalvar som de gömmer i buskar och högt gräs så länge ungarna är små. Alla honor i flocken föder synkroniserat och de flesta ungar kommer inom en vecka. När de är några dagar gamla bryts den stora hjorden upp i mindre enheter som påbörjar vandringen norrut till sommarbetet. När djuren väl når sin sommarvistelse bryts även de mindre grupperna upp för att återformas när det är dags att vända söderut igen följande höst.

Eftertraktade horn
Saigaantilopen är kritiskt utrotningshotad och djuren har drabbats hårt av att deras levnadsmiljöer förstörs, av tjuvjakt och av andra slags mänskliga aktiviteter. För ett 50-tal år sedan beräknas det att det fanns ett par miljoner djur, men nu har populationen sjunkit drastiskt och det talas om färre än 50 000 just nu.
Inte oväntat är det som kallas traditionell kinesisk medicin ett stort problem för saigan – dess horn används i den kinesiska folkmedicinen mot bland annat stroke. Vuxna hanar har horn som är nästan vertikala och halvt genomskinliga med ringar i basen, och då det bara är hanarna som bär horn är det också de som råkar ut för tjuvjakt. Det blir därför brist på hanar eftersom de redan är få på grund av deras utsatthet under vandringarna.
Djuren lever inte heller särskilt länge. En saiga blir vanligtvis inte mer än tre-fyra år gammal och om honorna inte får ungar varje år minskar populationen snabbt.
Som om inte detta vore nog drabbas de emellanåt av mystisk massdöd.

Hanens horn är eftertraktade inom traditionell kinesisk ­medicin och tjuvjakt är ett av hoten mot arten. Bild: IBL

Hanens horn är eftertraktade inom traditionell kinesisk ­medicin och tjuvjakt är ett av hoten mot arten. Bild: IBL

100 000 döda djur
De märkliga populationskrascherna inträffar ­oftast när honorna samlas för att kalva på våren. 1984 skedde en sådan massdöd där över 100 000 djur dog inom loppet av någon vecka. Det var 67 procent av dåvarande population.
Och det blev ännu värre i år (2015) i Kazakstan. Den populärvetenskapliga tidskriften New Scientist rapporterade att under en tvåveckorsperiod dog över hälften av den totala populationen och synen som mötte forskare som ilade till grässtäpperna för att studera saigaantilopen var fruktansvärd. Döda ­kalvar låg hoprullade intill sina döda mammor i tusental.
Enligt de senaste uppgifterna brändes 150 000 döda saigor, och det totala antalet döda beräknas till 200 000. Före katastrofen uppskattades det totala antalet saigor ha varit omkring 250 000.
Enligt den vetenskapliga tidskriften Nature tror veterinärer att det var någon typ av bakterier som snabbt förökar sig och producerar gifter som orsakade massdöden. Bakterierna kan ha spridit sig till antiloperna via fästingar som lever i stort antal på stäpperna, eller smittat via födan. Eftersom saigaantiloperna vandrar längre norrut än tidigare kan de ha stött på en ny bakterieflora som de inte är vana vid. Men det verkar ­också finnas någon mer faktor med i bilden då samma sak inträffade saigapopulationer med 300 kilometers avstånd ungefär samtidigt.
Idag arbetar naturvårdsorganisationer intensivt med att få upp antalet saigaantiloper. De jagas hårt av lokalbefolkningen för köttets skull och man ­anser att största bevarandeinsatsen för dessa speciella djur är att stoppa tjuvjakt. Djuren är nödvändiga för ekosystemet i de torra landskapen där de kalla vintrarna försvårar nedbrytning av växtmaterial. När saigaantiloperna betar bryter de ned växtmaterialet, återvinner näringsämnen och förhindrar gräsbränder som lätt sprider sig om det finns för mycket torrt fjolårsgräs på marken. 

Fakta: 
Saigaantilopens utbredning

Latinskt namn: Saiga tatarica
Mankhöjd: Hanar: 69-79 centimeter, honor: 57-73 centimeter
Vikt: Hanar: 32-51 kilo, honor: 21-41 kilo
Livslängd: Tre till fyra år
Dräktighet: 140-150 dagar
Utbredningsområde: Torra stäpper och halvöknar i Centralasien och Mongoliet

Material från
Allt om Vetenskap nr 11 - 2015

Mest lästa

Fler nyheter

Fler nyheter