Skyterna drack sina fienders blod

På löddriga hästar dundrade de fram över stäpperna i Eurasien under ett antal sekler före vår tideräknings början. De spred skräck och förödelse omkring sig, härskade över ett väldigt område från norra Kina till Svarta havet, slog både Egyptens farao och persernas Dareios I och trängde djupt in i vad som idag är Turkiet, Ryssland, Armenien och Georgien. Sedan försvann de plötsligt ut ur historien. Och de gåtfulla skyterna liksom den skytiska kulturen har i stora stycken förblivit ett mysterium.

Skytiska stammar drevs västerut av folkvandringar som dragits igång till följd av kinesisk aggression i öst. Bild: IBL

Skytiska stammar drevs västerut av folkvandringar som dragits igång till följd av kinesisk aggression i öst. Bild: IBL

Skyternas välde var ett kungarike till häst, och det utgör ett problem för moderna historiker. De förde ett nomadiserande liv och byggde inga stora städer, tempel eller befästningar, som arkeologerna idag skulle kunnat ägna sig åt att gräva fram och undersöka. De lämnade inga skrifter efter sig. Allt som till sist fanns kvar var gravhögarna – som har ett desto rikare innehåll.

Skytisk krigare. Skyterna hörde till de första folken som behärskade strid till häst och de var fruktade på slagfältet.  Bild: Janmad

Skytisk krigare. Skyterna hörde till de första folken som behärskade strid till häst och de var fruktade på slagfältet. Bild: Janmad

Det var Rysslands tsar Peter den store som 1715 sände ut en första expedition till det väldiga Sibirien för att gräva fram och undersöka dessa skatter. I ett par millennier hade de skyddade av permafrosten i tundran undgått tidens gnagande tand och nu blottlades artefakterna för första gången. Mänskliga kvarlevor och hästar, sadlar och seldon kom i dagen liksom vapen av alla de slag, pilar, sköldar, spjut och stridsyxor, men också sirligt formade konstföremål, skulpturer, skålar, bägare och fat. Skyterna var av allt att döma ett folk slitet mellan ytterligheterna: dels det finstämt konstnärliga, dels det barbariskt krigiska - understruket av seden att dricka den slagne fiendens blod.

Första och andra kungadömet

Åtminstone från 900-talet f.Kr. fanns de på plats, strövande och till häst över stäpperna och gräslandet från Karpaterna ned till de sydöstra delarna av nuvarande Ryssland. Under trycket av folkvandringar, orsakade av kinesiskt militär aktivitet, drog sig skyterna västerut. De möttes av kimmerierna, ett indo­europeiskt ryttarfolk som vid denna tid dominerade Kaukasus och området norr om Svarta havet, men besegrade och fördrev dem. Väldet började breda ut sig på bekostnad av andra folk och riken. 

Det första skytiska kungadömet etablerades när skyter från regionerna norr om Svarta havet tidigt på 600-talet f.Kr. trängde ned mot Främre Orienten. Enligt den samtida grekiske författaren och lyrikern Alkman från Sparta var dynastin stark och historieskrivaren Herodotos, född 484 f.Kr. och kanske den som spridit mest ljus över den gåtfulla skytiska kulturen, beskriver en specifik kungaätt i sex generationer, mellan 700- och 600-talet f.Kr. Skyterna fördrevs senare från Främre Orienten av det mediska imperiets kung Kyaxares, men återerövrade området norr om Svarta havet och förslavade de jordbrukande stammarna på skogsslätterna.

En skytisk bågskytt spänner sin båge. Teckning efter mönstret på en bägare av elektrum som hittats i en skytisk grav från 300-talet f.Kr. i Kul-Oba på Krim.

En skytisk bågskytt spänner sin båge. Teckning efter mönstret på en bägare av elektrum som hittats i en skytisk grav från 300-talet f.Kr. i Kul-Oba på Krim.

Grymma på slagfältet

Det nya riket, som brukar kallas det andra skytiska kungadömet, karakteriserades av intensiv handel med de grekiska stadsstaterna, aggressiv expansionspolitik och fortsatt förslavning av underkuvade folk. Slavar togs även som krigsbyte och såldes vidare till främst grekerna.

En skytisk vas som avbildar en tandläkare i aktion. Fynd från en grav i Kul-Oba, Krim, från 300-talet f.Kr. Bild: IBL

En skytisk vas som avbildar en tandläkare i aktion. Fynd från en grav i Kul-Oba, Krim, från 300-talet f.Kr. Bild: IBL

Skyterna var ständigt på offensiven och fruktades på slagfälten, där deras pilar med bronsspetsar enligt ryktet som föregick dem sköts så tätt att solen förmörkades. De var skickliga ryttare och sköt svärmar från hästryggen för att sedan glida ur sadeln och gå i närkamp med spjut och yxa och till sist, enligt Herodotos, dricka den slagne fiendens blod. Varken kvinnor eller barn skonades och skyterna dräpte även fiendearméns hästar.

Under 300-talet f.Kr. nådde det skytiska imperiet sin allra största utsträckning. Riket kom i perioder att omfatta ett väldigt område med, från och till, södra delarna av nuvarande Ryssland, Ukraina, Kazakstan, norra Kaukasus, Azerbajdzjan, Georgien, Vitryssland, Bulgarien och till och med delar av Polen ända upp mot Östersjön innanför de tänjda gränserna.

Stupade 90 år gammal

Den skytiske kungen Ateas inte bara fortsatte utan till och med intensifierade den aggressiva expansionspolitiken, centraliserade makten och gjorde sig själv enväldig. Tiden närmast innan hade imperiet styrts gemensamt av tre basileusar, det vill säga skytiska konungar, men nu var återigen makten samlad hos en enda. Skyterna fortsatte att expandera i västlig riktning då delar av Balkan och vissa områden i Trakien tvingades till underkastelse.

I områdena kring Kamianka-Dniprovska i nuvarande Ukraina finns vissa lämningar av stadskaraktär som skulle kunna härröra från Ateas regeringstid, då även metallurgin blomstrade. Konstförfarna skyter inte bara smidde vapen utan ägnade sig även åt konsthantverk - bilder, statyer och statyetter av olika slag - med inspiration hämtad både från djurriket och allehanda religiösa ­föreställningar.

Ateus stupade i ett slag han utkämpade mot Alexander den stores far Filip II av Makedonien. Knappast förvånande, han var vid tillfället en bit över 90 år. Andra kungar tog vid, vilket markeras av ett antal kungliga kurganer, det vill säga gravhögar, i trakterna kring bland annat Kul-Oba, Aleksandropol, Tjertomlyk och Krasnokut. Men under andra hälften av 200-talet f.Kr. anföll kelter och traker från väster och sarmater från öster. Till sist föll det andra skytiska kungadömet – och skyterna skulle egentligen aldrig helt återhämta sig.

Skyterna var häpnadsväckande skickliga på metallsmide. Här en detalj som visar en man som mjölkar ett får. Från ett ornament på en guldkista som hittats i ett skytiskt gravvalv utanför Dnipro, Ukraina.  Bild: IBL

Skyterna var häpnadsväckande skickliga på metallsmide. Här en detalj som visar en man som mjölkar ett får. Från ett ornament på en guldkista som hittats i ett skytiskt gravvalv utanför Dnipro, Ukraina. Bild: IBL

Fragmentariska kunskaper

Den grekiske historieskrivaren Diodoros Siculos beskriver i första delen av sin Bibliotheca historica hur de besegrade förintas och landet förvandlas till öken, men helt uträknade var ännu inte skyterna trots allt. Två mindre skytiska statsbildningar uppstod, en i Trakien och en på Krim. Fler blev bofasta jordbrukare och det förekom tendenser till uppförandet av städer. Efterhand övergavs nomadlivet, vilket sammanfaller med den skytiska ­kulturens borttynande. De kungliga kurganerna försvinner, befolkningen minskar och blandas upp med andra folk och stammar. Och ut ur historien rider detta gåtfulla, konstnärliga och våldsamma folk.

Ibland talas det om ett tredje skytiskt kungadöme eller om Mindre Skytien, vilket syftar på de ganska bräckliga statsbildningarna på Krim samt i Trakien. Men allt fler blev bofasta och de förnämsta överst i hierarkin blev den nya jordägande aristokratin, som levde gott på gårdarnas avkastning.

Befästningen Neapolis, ofta ­kallad Skytiska Neapolis, på Krim invid vad som idag är Simferopol blev genom härskaren Skyluros försorg huvudstad omkring 110 f.Kr. Han efterträddes sannolikt av sonen Palakos, men successionsordningen är oklar och även om flera kungar begravdes i det inte längre så ståtliga Neapolis blir gravarna allt enklare och vittnar om ett sammanfallande rike. Något århundrade in i vår egen tideräkning är det definitivt över och dånet från hästarnas hovar dör bort.

Skyter och slaver möts i strid på denna målning av den ryske konstnären Viktor Vasnetsov (1848-1926) som bortser från att skyterna i själva verket försvann ur historien innan slaverna dök upp.  Bild: IBL

Skyter och slaver möts i strid på denna målning av den ryske konstnären Viktor Vasnetsov (1848-1926) som bortser från att skyterna i själva verket försvann ur historien innan slaverna dök upp. Bild: IBL

Makaber gravkult

Skyterna anlade i egentlig mening inga städer och odlade inga åkrar, utan den fasta punkten i tillvaron var förfädernas vördade gravar. Gravkulten var central genom hela den skytiska tiden och begravningsceremonierna utdragna och utstuderade med, efter våra mått mätt, bisarra inslag.

Liksom egyptierna trodde skyterna att livet efter döden fortsatte ungefär som här på jorden och då gällde det att se till att den hädangångne kungen fick med sig vad han behövde.

Herodotos berättar att kroppen inledningsvis balsamerades, smyckades med juveler och guld och ikläddes kungens bästa kläder innan den lades på en vagn för att under fyrtio dagar föras runt på olika håll i riket. Den döde åtföljdes av ett sorgetåg, som förväntades gråta, sarga sig och köra en pil med bronsspets genom vänster handflata. Under tiden iordningställdes graven med kammaren, där kroppen sedan placerades. Hans favoritälskarinna ströps och lades där med honom liksom på samma sätt även en hedersvakt och ett antal hästar. Vidare fick han med sig mat, olja, vin, hushållskärl, kläder, vapen och allehanda konstföremål. Vagnen han som död färdats i placerades i kammaren eller i dess öppning varefter graven fylldes igen och blev till en kulle på vilken gravvakan hölls.

Eldorado för arkeologer

Men det var inte slut med detta. Ett år senare samlades man åter på samma plats och säkerställde konungens vilande i fortsatt frid genom att döda ytterligare femtio man ur livvakten tillsammans med deras hästar. Kropparna spikades fast på pålar, vilka stacks genom hästkropparna ned i jorden så att ekipagen bildade en cirkel runt graven och härigenom skulle komma att utgöra en skyddsvakt mot gravplundrare.

Dessa kom förvisso ändå, men lämnade av dunkla anledningar kvar så mycket att gravarna sedermera blev ett verkligt eldorado för de företrädesvis ryska arkeologerna. I Altaj och särskilt i Pazrykdalen påträffades gravar, vilka i 2 500 år legat väl bevarade och intakta i permafrosten och därmed bevarat också annars lätt förgånget material som textilier och trä. Men gravar fanns överallt, bland annat på Krim, i Ukraina, i Kubandalen i norra Kaukasus och i nedre Dnjepr, där general Melgunov bärgade en väldig skatt som han 1763 skänkte till Katarina den stora.

Gravarna är i det närmaste oräkneliga och det är från dessa skatterna och de historiska fynden har bärgats. Guld, silver och brons, armband, ringar och mynt präglade i elektrum, en legering av silver och guld som var vanlig under antiken. Vapen, verktyg och rustningar, sadlar och seldon, möbler, kläder och allehanda konstföremål. Stilen är dekorativ, ömsom abstrakt, ömsom skarpt realistisk och företrädesvis ägnad åt djurmotiv och geometriska figurer. Betydelsen är oklar och det är inte heller känt varifrån smederna och konstnärerna hämtat sin kunskap. Inga lämningar efter stationära smedjor har påträffats, utan troligen var dessa portabla och fördes med under strövtåg och byte av boplats.

Ovidius hos skyterna heter denna målning av Eugène Delacroix (1798–1863). Den romerske skalden förvisades av kejsar Augustus till Svarta havet och de vilda skyternas land, där den veke poeten överraskande nog ska ha behandlats med både nyfikenhet och respekt.

Ovidius hos skyterna heter denna målning av Eugène Delacroix (1798–1863). Den romerske skalden förvisades av kejsar Augustus till Svarta havet och de vilda skyternas land, där den veke poeten överraskande nog ska ha behandlats med både nyfikenhet och respekt.

Kvinnor stred med männen

Sannolikt tjänade konsten också magiska och religiösa syften. Elementen och möjligen även solen dyrkades i det fria och kulten samlade människorna kring de kungliga högarna.
Rika handelsförbindelser medförde att inspiration kunde hämtas utifrån. Det går att spåra konstnärliga influenser från iranska, grekiska och egyptiska kultursfärer samt även från Mesopotamien och Kina. Skyterna lånade friskt och oblygt, men satte ändå sin egen prägel på verken. Detta gäller även de kroppstatueringar som återfunnits på hudfragment och kvarlevor bevarade av permafrosten, bland annat torson av en 60-årig man. Också kvinnorna tatuerade sig och de som stred med männen rakade sina huvuden, klädde sig i byxor för att underlätta ridandet och begravdes även de med sina vapen och hästar, som det tillkommer stora krigare.

Herodotos är den som bäst och mest ingående skildrar skyterna och deras värld, men i övrigt är de samtida vittnesmålen förvånansvärt sparsamt förekommande och spåren alltjämt gäckande. Den assyriska benämningen ”ashguzai” syftar sannolikt på skyterna, som tillsammans med kaldéerna och mederna år 632 f.Kr. plundrade Nineve och bidrog till det assyriska rikets undergång.

Den så ­kallade Altajprinsessan, mumien efter en kvinna som hittades i en gravhög i Altaj i södra Sibirien 1993. Hud och hår har bevarats i permafrosten och en tatuering syns på hennes axel. Kvarlevorna är cirka 2 500 år gamla och hade begravts tillsammans med hästar och diverse artefakter. Bild: IBL

Den så ­kallade Altajprinsessan, mumien efter en kvinna som hittades i en gravhög i Altaj i södra Sibirien 1993. Hud och hår har bevarats i permafrosten och en tatuering syns på hennes axel. Kvarlevorna är cirka 2 500 år gamla och hade begravts tillsammans med hästar och diverse artefakter. Bild: IBL

Omnämns i bibeln

Vissa bibelforskare menar att det är skyterna det syftas på när det i Jeremia 50:42 står att läsa ”de bär båge och sabel, de är grymma och utan förbarmande. Med ett larm likt havets dån 

Herodotos (484-425 f.Kr.), kallad historieskrivningens fader, var inte alltid helt vederhäftig, men han är vår kanske viktigaste källa till kunskap om skyterna.

Herodotos (484-425 f.Kr.), kallad historieskrivningens fader, var inte alltid helt vederhäftig, men han är vår kanske viktigaste källa till kunskap om skyterna.

drar de fram till häst, rustade för strid”. Annars omnämns de bara en gång i bibeln och då i Nya Testamentet, närmare bestämt i Kolosserbrevet 3:11, där Paulus skriver: ”Då är ingen grek eller jude, omskuren eller oomskuren, barbar, skyt, slav eller fri.” Fast den grekiska termen ”skyt” står här snarast som en symbol för en grym, rå och ociviliserad människa.

Och dåligt rykte hade de förvisso, dessa stäppens krigare, som använde fiendens huvudskålar som dryckeskärl och härskade genom att söndra, plundra och skövla. Kriget var deras värld och slagfältet deras rätta element, men de byggde även sina rikedomar och sitt välde som mellanhänder för handeln mellan främst de grekiska stadsstaterna och spannmåls­odlare i Ukraina och södra Ryssland. De lämnade spannmål, honung och boskap i utbyte mot viner, tyger, vapen och vissa konstföremål. Och grymheten i fält till trots var konsten alltid närvarande och gravarna rustades för evigheten inte bara med rikedomar och vapen utan också med konsthantverk och avbildningar av hästar, hjortar, örnar, falkar, pantrar, älgar, fåglar, lejon och mytologiska lejongripar. 

Material från
AoV Tema Historia nr 1 - 2018

Mest lästa

Fler nyheter

Fler nyheter