Spelet om klimatet

För tio år sedan var det en het debatt om ­klimatet. Då fanns det fortfarande en hel del forskare – och ännu fler politiker – som ifrågasatte om det verkligen pågår en klimatförändring. Sedan dess har forskningsläget blivit betydligt klarare och det finns knappast någon som påstår att jorden inte blir varmare. Havstemperaturen stiger, glaciärer smälter, växter breder ut sig på nya sätt och så vidare. Man måste vara svårartat oemottaglig för dagens samlade fakta för att hävda att det inte sker en ­global uppvärmning.
Nästa fråga är om vi människor ligger bakom det med våra utsläpp av växthusgaser. Få forskare tror något annat. Det är svårt att förneka att dagens nivåer av växthusgaser i atmosfären är högre än under människans hela tid på jorden, och tidigare i historien har kurvorna för jordens medeltemperatur och växthusgaser i atmosfären följts åt. Möjligen är det annorlunda just denna gång, men det krävs en hel del nyskapande hypoteser för att förklara varför det skulle vara så.
Till och med en gammal hök som George W Bush mumlade redan under sin tid som president något om att han hade insett att våra koldioxid­utsläpp till stor del påverkar klimatet. Hans bror Jeb, som gärna vill bli president nu, har svävat mer på målet men sa häromdagen att vi i alla fall är delvis ansvariga. Idag är i princip alla betydande politiker lika övertygade som forskarna om att våra koldioxidutsläpp spelar en stor roll för klimatförändringarna och om nödvändigheten att göra något åt saken.
Det borde bädda för att mastodontmötet COP21 i Paris blir en formidabel framgång. Där ska i ­runda tal 40 000 deltagare från hela världen diskutera vad som kan göras åt den globala uppvärmningen. Upplägget är att varje nation ska säga vad just den kan göra, och så utgår man från det. Inga tvingande överstatliga regler, alltså – den varianten gick ju åt fanders i Köpenhamn 2009.
Och det kan låta som en bra idé för att få något gjort överhuvudtaget. Problemet är bara att upplägget förutsätter att alla inblandade har som mål att minska utsläppen när de pratar om att minska utsläppen. Men risken är att de kommer ha annat i huvudet när diskussionerna väl drar igång. Som i alla förhandlingar kan det utvecklas till ett maktspel där utsläppen inte är det viktiga, utan att inte förlora. Ingen vill göra mer än någon annan, för då riskerar landet att hamna på efterkälken ekonomiskt sett. Människor som förhandlar hamnar lätt i något som mer påminner om ett pokerparti än om ett seriöst försök att nå ett gemensamt mål.

Lasse Zernell, chefredaktör

Lasse Zernell, chefredaktör

Det är en gammal slutsats inom spelteori, forskning som handlar om samspel mellan olika aktörer, att de flesta människor är villiga att göra förvånansvärt stora uppoffringar – så länge alla andra också är det.
Det är kanske lite tragiskt, men väldigt få är beredda att offra mer än andra för allas bästa. Vi skäms om vi gör mindre än andra, men känner oss blåsta om vi gör mer. Och det är lättare att dölja sin skam än att framstå som offentligt lurad.
Det här skrivs innan klimatmötet är klart, så jag har ingen aning om hur det gått. En gissning är att det i alla fall finns någon slags överenskommelse och att alla är glada för det men samtidigt överens om att det inte räcker. Inget land har velat offra mer än något annat eftersom det kortsiktigt kan kosta för mycket – och det långsiktiga målet försvann lite i bataljernas dimmor. Frågan är hur man knäcker en sådan nöt?
Kanske ska spelteoretiker få bestämma vilka ­förutsättningarna ska vara för kommande klimatförhandlingar?

Material från
Allt om Vetenskap nr 1 - 2016

Mest lästa

Fler nyheter

Fler nyheter