Spionerna som gav Sovjet atombomben

Klaus Fuchs var vetenskapsmannen som ville jämna ut maktbalansen mellan väst och öst.
Harry Gold var kuriren som arbetade för Sovjet mest för att göra livet spännande.
När den första atombomben exploderade i Los Alamos den 16 juli 1945, hade Sovjet­unionen redan fått de flesta hemligheterna om bomben genom Fuchs och Gold.

Den 16 juli 1945 skedde världens första atomexplosion – med kodnamnet ”Trinity” vid Los Alamos i USA. Explosionen kunde naturligtvis inte undgå uppmärksamhet, men alla detaljer hölls hemliga fram till efter atomvapensprängningarna över de japanska städerna Hiroshima och Nagasaki. Det mesta av det forskningsarbete som låg bakom atombomben hade dock redan nått Sovjetunionen via atomspionen Klaus Fuchs och hans kontaktman Harry Gold.

Den 16 juli 1945 skedde världens första atomexplosion – med kodnamnet ”Trinity” vid Los Alamos i USA. Explosionen kunde naturligtvis inte undgå uppmärksamhet, men alla detaljer hölls hemliga fram till efter atomvapensprängningarna över de japanska städerna Hiroshima och Nagasaki. Det mesta av det forskningsarbete som låg bakom atombomben hade dock redan nått Sovjetunionen via atomspionen Klaus Fuchs och hans kontaktman Harry Gold.

En kylig och blåsig lördagseftermiddag i januari 1944 möttes två män i ett gathörn i östra New York. Den ene av männen bar ett par handskar och hade en grön bok under högra armen. Den andres igenkänningstecken var av originellare slag. Han höll en tennisboll i vänstra handen.
Ingen förbipasserande noterade de båda männen som hälsade på varandra, hejdade en taxi och begav sig iväg till en restaurang på Third Avenue.
De båda männen slog sig ner, beställde in sin mat och började prata. Den ene, kort, knubbig och med ett jovialiskt, runt ansikte presenterade sig som Raymond. Att hans verkliga namn var Harry Gold skulle inte bordskamraten få veta förrän många år senare.
Den andre mannen var inte lika hemlighetsfull. Han berättade att han hette dr Klaus Fuchs och var medlem av en brittisk delegation som för tillfället befann sig på besök i New York. Fuchs var Harry Golds raka motsats – en mager man med en begynnande flint och ett par närsynta, bruna ögon bakom tjocka glasögon. Mötet mellan de båda männen var början till vad som skulle bli den största spionaffär som någonsin skakat USA. För Gold, som dittills bara vetat att han skulle fungera som kontaktman för Fuchs – men inte haft en aning om vad för sorts informationer han skulle ta emot – blev samtalet vid matbordet en häftig överraskning.
Gold var inte längre någon gröngöling. Han hade skaffat, tagit emot och vidarebefordrat många hemliga uppgifter om USA:s industri och försvarsmakt till sina ryska överordnade.
Men de uppgifter Fuchs lämnade fick honom nästan att sätta maten i halsen.

Robert Oppen­heimer – till höger – var chef för Manhattan­projektet – det snabbt samman­kallade forskningsprojektet som gick ut på att ta fram atombomben.

Robert Oppen­heimer – till höger – var chef för Manhattan­projektet – det snabbt samman­kallade forskningsprojektet som gick ut på att ta fram atombomben.

Fuchs arbetade med forskare och tekniker inom det så kallade Manhattanprojektet. Och Manhattanprojektet hade bara en uppgift – att ta fram det mest förstörelsebringande vapen­ mänskligheten dittills hade skådat­: atombomben.
Det var den – ännu inte färdigutvecklade – bomben som Fuchs kunde lämna informationer om. Harry Gold insåg att alla uppdrag han haft tidigare varit rena småpotatisen.
Efter mötet med Fuchs gav sig Gold omedelbart av med tåget mot sin hemstad Philadelphia, för att nästa dag som vanligt sköta sitt arbete på sockerbolagets fabrikslaboratorium.
Där han satt på tåget, tillbakalutad i sitt kupéhörn, kände han en egendomlig, vild upprymdhet över det dubbelliv han förde. Känslan hade kommit över honom vid många tillfällen tidigare – under andra uppdrag. Men den hade aldrig varit så stark som nu.

Fantasitillvaro
På sitt arbete, i hela sitt officiella liv, var han doktor Jekyll. Men med jämna mellanrum förvandlades han till mr Hyde. Kemisten Harry Gold blev spionen Raymond. Det gav honom känslan av att ha en bit av världens öde i sin hand. Harry Gold njöt av den makten.
Hemma i Philadelphia förde han en lugn och sansad tillvaro. Han bodde hemma hos sin far och mor. Några vänner eller någon flickvän hade han inte. Den tid han inte ägnade åt sitt arbete gav han helt till sina uppdrag för den ryska spionageorganisationen i USA.
Under årens lopp hade han diktat ihop en hel fantasivärld. Till en början var den förmodligen till för att förgylla Golds småtrista liv – längre fram blev den ett bra redskap för att förklara de plötsliga utflykter han gjorde för ryssarnas räkning. Harry Golds föräldrar trodde att deras son var en vanlig ung man med en uppsjö av vänner. Att alla de inbjudningar till fester som han fick och att alla hans vänner bara var påhittade fantasier kunde de knappast ana.
Redan i unga år hade Harry Gold en bild av världen som han ville ha den. Harry Gold var idealist. I hans idealvärld var det mycket som inte liknade det amerikanska karriärsamhället.
– I min värld ska alla klara sig, förklarade Harry Gold under den rätte­gång som slutligen förde honom i fängelse.
I ett land där uttrycket ”en bra karl reder sig själv” närmast är en religion, fanns inte många som förstod Golds inställning. När Gold vid ett tillfälle under skoltiden fick i uppdrag att hjälpa läraren att rätta skrivningar, såg Gold till att alla hans kamrater hade alla rätt. Det som var fel suddade Gold ut – och skrev dit det rätta­ svaret. Läraren hade svårt att förstå Golds bevekelsegrunder.
Kanske var detta en av anledningarna till att Gold blev spion. Han tyckte att USA skulle dela med sig av sina vetenskapliga och industriella framgångar.
Och att just Sovjet blev det land som fick nytta av Gold är kanske inte heller förvånande. Gold var nämligen själv av rysk härkomst. Med sina föräldrar kom han som immigrant till USA vid tre års ålder.
Egentligen hette familjen Golodnitskij – som så småningom ändrades till det mer västerländskt klingande ”Gold”. Harrys far ville att sonen skulle få en så bra skolunderbyggnad som möjligt. Harry läste vid Pennsylvania­universitetet och fortsatte sedan med sina specialstudier i kemi vid Drexel Institute. Så fick han anställning vid sockerfabriken Pennsylvania Sugar.
Men dåliga tider gjorde att sockerfabriken avskedade personal. Gold var en av dem som fick gå. Under sin tid som arbetslös kom han i kontakt med Thomas Lessing Black som hjälpte honom att få arbete på ett laboratorium i Jersey City.
Thomas Lessing Black blev den verkliga orsaken till Golds förvandling till spion. Gold fångades av Blacks starka personlighet och blev påverkad av honom. Black var kommunist och för Gold blev han porten till en värld av nya tankar och idéer – idéer som till stor del sammanföll med Golds egna funderingar.

Harry Gold – i mitten – förs till rättegången av två FBI-män.

Harry Gold – i mitten – förs till rättegången av två FBI-män.

Gold får ett förslag
En dag kom Black med ett förslag. Han berättade att en av hans vänner arbetade vid en sovjetisk handelsagentur i USA. Black försökte, sa han, hjälpa sin gode vän – och Sovjet – med att lämna­ tekniska informationer från den lilla fabrik där han själv arbetade. Nu undrade han om inte Gold ville göra samma­ sak.
Det var med tvekan som Gold gick med på förslaget – men han gick med på det. Trots allt var det inte några stora hemligheter han kunde lämna. Och – resonerade Gold – kanske skulle några fabrikationshemligheter från hans arbete bidra en aning till en snabbare industralisering av Sovjet och på så sätt skapa bättre förhållanden för det fattiga ryska folket.
Kort därefter sammanförde Black Gold med en kontaktman. Till honom skulle Gold lämna sina informationer.
En natt vintern 1935 – 36 stod Black och Gold och väntade utanför Pennsylvaniastationen i New York. En ung man passerade förbi framför dem, ett tecken från honom fick dem att följa efter vid sidan av honom.
Mannen presenterade sig som Paul Smith. Sedan nickade han åt Black som omedelbart vek av på en sidogata. Gold var ensam med sin första kontaktman i Sovjets spionorganisation. Gold fick några korta instruktioner om vad ryssarna ville ha för sorts upplysningar och var de skulle träffas nästa gång.
– Se till att vi får en skriftlig berättelse om er själv, sa Smith. Jag vill ha den nästa gång vi träffas. Och en sak till, ni och Black ska inte träffas mera.
Gold började snart leverera anteckningar om olika industritekniska hemligheter. Smith ersattes snart av en annan kontaktman. Några månader senare byttes också denne ut. För Golds del var allt detta nya något spännande som bröt hans gråtrista vardagsliv. Dessutom kände han sig betydelsefull – äntligen var han till någon nytta.

En noggrann spion
1938 hade Gold länsat sitt företag på allt material som kunde vara av värde för Sovjet. Hans kontaktman beordrade honom att byta jobb. Han rekommenderade örlogsvarvet i Philadelphia. Men Gold bestämde sig istället för att studera vidare och läsa några betyg i kemi vid University of Cincinnati. Ryssarna samtyckte och erbjöd sig att betala en del av kostnaderna.
1940 tog Gold sin examen. Han återvände till Philadelphia och fick arbete på sockerbolaget igen. Under de närmaste tre åren kom alltmer av hans tid att tas upp av spionagearbete. Han slet hårt, och hans ryska chefer uppskattade honom. Uppdragen blev ständigt svårare och svårare. Gold började själv fungera som kontaktman för andra spioner, samla in deras resultat och vidarebefordra­ dessa.

Den så kallade “N-byggnaden” på Los Alamos testområde, ett av de många hus som användes av forskarna i samband med Manhattanprojektet. Området var avspärrat och övervakat av militär. Men spionen Klaus Fuchs hindrades inte av staket – han var en av forskarna och hade full tillgång till allt säkerhetsklassat material.

Den så kallade “N-byggnaden” på Los Alamos testområde, ett av de många hus som användes av forskarna i samband med Manhattanprojektet. Området var avspärrat och övervakat av militär. Men spionen Klaus Fuchs hindrades inte av staket – han var en av forskarna och hade full tillgång till allt säkerhetsklassat material.

Efter en hel dags arbete på sockerbolaget hände det ofta att han var tvungen att kasta sig på ett tåg, åka någonstans och hämta uppgifter. Men hur trött han än var gick han alltid till fabriken och jobbade.
Gold var noggrann i sitt spionagearbete. Han ville inte misstänkliggöra sig någonstans. En för hög frånvaro på arbetsplatsen kunde leda till att någon började fundera över vad han gjorde på sin fritid.
I början av 1944 hade Gold bevisat sin duglighet tillräckligt väl för att ryssarna skulle våga sätta honom på verkligt angelägna och svåra uppdrag. Golds första storjobb skulle visa sig vara det viktigaste uppdrag den sovjetiska­ spionorganisationen någonsin­ haft.
Det var nu Harry Gold, utrustad med handskar och en grön bok, gick för att möta mannen med tennis­bollen, Klaus Fuchs.
Vid några tillfällen under följande halvår träffades Gold och Fuchs. Av vetenskapsmannen, som hade flytt från Hitlers Tyskland och trätt i den brittiska krigsindustrins tjänst, fick Gold mängder av hemliga papper som hade med atomforskningsprojektet att göra. Ibland blev deras möten ganska långvariga. De träffades oftast i parker, där de vandrade runt och pratade, ostörda och utan att väcka uppmärksamhet.
I sin slutliga bekännelse berättar Gold att deras samtal uteslutande gällde atomforskningen. De fåtaliga sammanträffandena var alldeles för dyrbara och farliga för att slösas bort på något annat.

Säkerhetsåtgärder
Gold vidtog alltid omfattande säkerhetsåtgärder­ vid sina möten med Fuchs.
– Jag åkte först tunnelbana en bit, berättade han vid rättegången. Alltid till någon station där det inte var så mycket folk i rörelse. Sedan väntade jag till ett par, tre tåg passerat.
Gold fortsatte att åka några hållplatser än i den ena, än i den andra riktningen­. Han försökte alltid passa så att han var den siste som steg på och av. När han var säker på att han inte var skuggad begav han sig till mötes­platsen.
Men så, vid ett avtalat möte, dök inte Fuchs upp. Han kom inte heller till den avtalade alternativa mötesplatsen. Gold rapporterade till sin chef och satte sedan igång med efterforskningar. Så småningom fick han fram vad som hänt.
Fuchs hade, utan förvarning, skickats­ iväg till Los Alamos i New Mexico för att vara med och förbereda den första atombombssprängningen.

Igor Kurchatov var ansvarig för utvecklingen av den sovjetiska atombomben – och den som slutligen kunde dra nytta av Klaus Fuchs spionageverksamhet.

Igor Kurchatov var ansvarig för utvecklingen av den sovjetiska atombomben – och den som slutligen kunde dra nytta av Klaus Fuchs spionageverksamhet.

När Gold så småningom fick kontakt med Fuchs igen, var Fuchs förändrad. Den tidigare lugna sakligheten hade givit plats för nervositet. Fuchs var spänd och mycket ordknapp.
Han berättade att det endast var med yttersta svårighet som han hade lyckats få tjänstledigt från det topphemliga atombombsprojektet. I fortsättningen skulle han inte ha en chans att få ledigt. Gold skulle bli tvungen att fara till New Mexico när det var aktuellt med nya informationer. Innan de skildes fick Gold ett kuvert fullproppat med handlingar. Det var allt som Fuchs kunnat kopiera från atombombsprojektet dittills. Eftersom Fuchs numera hade tillgång till praktiskt taget alla hemliga papper som rörde atombomben, var innehållet i kuvertet ett otroligt begärligt byte för ryssarna.
Atombombens hemlighet var praktiskt taget avslöjad redan innan den första explosionen ägt rum.
Men ännu fattades det några bitar i pusslet. En del data om framställningsprocessen av bomben hade inte Fuchs lyckats komma över. När han gjorde det, skulle det slutliga överlämnandet ske – och ryssarna skulle vara i besittning av hela atombombshemligheten.
Fuchs fick tag i pappren någon månad efter det att två bomber visat sin fruktansvärda verkan över de båda japanska städerna Hiroshima och Nagasaki. Gold och Fuchs bestämde att de skulle träffas i Santa Fé kvällen den 19 december 1945.

Golds misstag
Det var när Gold åkte till Santa Fé som han gjorde sitt första, grundliga misstag – ett misstag som, om det inte gjorts, förmodligen inneburit att ingen ännu vetat att Harry Gold var en av de båda spioner som röjde atombombens hemlighet. Han åkte buss till Santa Fé. Han kom fram innan den avtalade tiden och fördrev en stund med att gå på ett museum. Eftersom Gold inte tagit reda på var mötesplatsen låg i förväg gick han och köpte en karta över Santa Fé – den karta som skulle röja honom många år senare.
Klockan 6 på kvällen väntade Gold på Fuchs utanför en gammal kyrka i utkanten av Santa Fé. Fuchs, som alltid brukade vara punktlig, kom för ovanlighetens skull för sent. Själv var han, för andra gången under den tid Gold träffat honom, en helt förändrad människa. Det långa, ansträngande arbetet på atombomben var över, och det hade varit framgångsrikt. Nu stod han inför det sista mötet med sin kontaktman. Sedan skulle den farliga tiden vara över för Fuchs del.
I sin avspända stämning blev atomforskaren alltmer pratsam. Han berättade om sin far, som fortfarande levde i Tyskland.
– Det enda som oroar mig nu är att min gamle far flyttar från Tyskland till England, sa Fuchs.
Fadern var gammal och mycket pratsam av sig.
– Han skulle kunna avslöja något om min ungdomstid, berättade Fuchs. Det är inte bra, eftersom jag en gång i tiden var medlem i kommunistpartiet. Fuchs tillade att myndigheterna ännu inte hade en aning om hans tidigare politiska verksamhet.

J. Edgar Hoover, FBI-chef från 1924 till 1972. Ganska snart efter sprängningarna av atombomberna över Japan insåg FBI att Sovjetunionen hade fått tag i atombombshemligheten. Hoover utnyttjade FBI:s resurser till bristningsgränsen för att få fram hur det hade gått till.

J. Edgar Hoover, FBI-chef från 1924 till 1972. Ganska snart efter sprängningarna av atombomberna över Japan insåg FBI att Sovjetunionen hade fått tag i atombombshemligheten. Hoover utnyttjade FBI:s resurser till bristningsgränsen för att få fram hur det hade gått till.

Så lämnade Fuchs över ett brunt kuvert till Gold, gick bort till sin bil och körde iväg. Gold lämnade platsen strax därpå, med de viktiga dokumenten i sin hand. Han skulle aldrig återse Fuchs. Men den gamla välkända, extasliknande glädjen över att vara en man mitt i det internationella maktspelet överväldigade honom.
Långt senare fick FBI reda på att atombombens hemlighet hade kommit­ i ryssarnas händer genom spionage.
– Ett oerhört brott hade begåtts, konstaterade dåvarande FBI-chefen J. Edgar Hoover.
FBI mobiliserade genast alla resurser man hade för att få reda på vem som låg bakom.
I början var spaningarna och undersökningarna skrämmande resultatlösa. FBI kom ingen vart. Men så småningom började en misstanke ta form. Hur försiktig gärningsmannen än hade varit­, fanns det vissa spår kvar efter hans arbete. FBI arbetade för högtryck.
Alla de personer som varit knutna till arbetet i Los Alamos fick sina personliga förhållanden undersökta in i minsta detalj. Och så småningom trodde sig FBI veta namnet på den forskare som släppt ifrån sig den välbevakade hemligheten­.

Spion i England
Vid den tiden hade Klaus Fuchs återvänt till England och tjänstegjorde vid den brittiska atomforskningsstationen i Harwell. Via en rysk agent i London, Alexander Feklisov, hade Fuchs försett Sovjet med mer information. Nu gällde det vätebomben och den fortsatta utvecklingen av kärnvapen.
Alla de uppgifter som FBI hade samlat­ om Fuchs lämnades över till brittiska Secret Service, som fortsatte spaningsarbetet.
– I januari 1950 hade Secret Service sådana bevis mot Fuchs att han utan skymten av tvivel kunde utpekas som gärningsmannen, berättade Edgar Hoover senare.
Secret Service anhöll Fuchs. Pressad i otaliga långa förhör bröt han slutligen samman och erkände. Men av Fuchs bekännelse förstod man snart att jakten efter atomhemlighetens avslöjare bara hade börjat. Fuchs erkände allt han hade på sitt eget samvete. Men han avslöjade inte namnet på en enda av sina medbrottslingar.
Fuchs berättade att han själv, sedan han kommit till England, hade tagit kontakt med Sovjetagenter och erbjudit sig lämna informationer. Under sin vistelse i USA hade Fuchs bara haft att göra med en enda man. Men Fuchs hade aldrig fått reda på mannens­ namn.
– Han föreföll väl hemmastadd i kemi, berättade Fuchs. Men någon atomfysiker var han inte. Förmodligen arbetar han inte ens vid någon atomanläggning.

Polisfoto på Klaus Fuchs.

Polisfoto på Klaus Fuchs.

FBI tar upp jakten
Signalementet som Fuchs kunde komma med gav inte några uppslag att arbeta efter. Agenten som Fuchs hade lämnat sina informationer till såg ut som tusentals andra amerikanska män. Att FBI skulle kunna spåra honom verkade omöjligt. Man visste att han troligen var kemist, såg ytterst vanlig ut och troligtvis inte arbetade vid en atomanläggning. Det var sannerligen inte mycket att gå efter. FBI:s utgångspunkt blev Cambridge i Massachusetts eftersom Fuchs erkänt att han hade träffat agenten där vid ett tillfälle. Sammanträffandet hade skett hemma hos Fuchs syster, som var bosatt­ i där.
FBI tog kontakt med Fuchs syster, Kristel Heineman. Hon erinrade sig att mannen som FBI sökte hade varit­ i hennes hem vi tre olika tillfällen. Fuchs hade varit där vid ett av tillfällena, och presenterat mannen som en god vän som var kemist. De två andra gångerna som mannen hade varit där, var under den tid då Fuchs arbetade i Los Alamos. Mannen, sa Kristel Heineman, hade varit där och frågat efter Fuchs för att få reda på var Fuchs hade tagit vägen.
Samtalen med Kristel Heineman blev givande för FBI:s del. Den skugga man jagade började få fastare konturer: en man i 40-årsåldern, kraftigt byggd, mörkbrun hårfärg, kemist, vänlig och gemytlig. Kristel Heineman drog sig också till minnes att han vid något tillfälle­ talat om Philadelphia, vid ett annat om Boston.
Ännu ett tips kom från Fuchs syster. Mannen kunde eventuellt heta James i förnamn, kanske också något som börjar på Dav… i efternamn. Upplysningarna gav FBI en hypotes att arbeta efter. Men man var medveten om att en hel del av Kristel Heinemans uppgifter kunde vara felaktiga. Att några var det visade sig så småningom. Spaningsarbetet hamnade på ett sidospår, där bevis efter bevis pekade på att den skyldige var en man som hette James Davidson, en i New York bosatt kemiingenjör, som passade bra in på Kristel Heinemans beskrivning.
FBI skickade bilder på ett antal män till fängelset i England där Fuchs satt. Fuchs sorterade samarbetsvilligt bort alla bilder utom en – den bild som föreställde­ James Davidson.
– Jag kan inte svära på det, sa Fuch medan han tummade på bilden av Davidson­. Men det är onekligen något bekant över den här mannen.
Allt verkade stämma. FBI-agenterna tog med sig bilden av Davidson och gick till Kristel Heineman. Om också hon ansåg att Davidson var den man som varit där och frågat efter Fuchs, kunde FBI så smått börja fundera på ett anhållande. Men Kristel Heineman hade ett annat svar än Fuchs:
– Nej, inte han. Absolut inte!

”Fat Man” – plutoniumbomben som sprängdes över Nagasaki.

”Fat Man” – plutoniumbomben som sprängdes över Nagasaki.

Nästan inga spår
Därmed var affären Davidson utagerad, kvar fanns bara en tilltagande tvekan om Klaus Fuchs vilja att hjälpa till med utredningen.
FBI var tillbaka på samma punkt som man varit ett par månader tidigare. Man började med att kolla kemister på olika företag, speciellt i Boston, New York och Philadelphia. Till slut hade man en lista på 1500 tänkbara namn. Man skaffade fram fotografier på de 1500 och skickade allt till fängelset där Fuchs fanns. Fuchs gick igenom hela högen och tyckte sig hitta vissa likheter i en del av dem. Kristel Heineman hittade emellertid likheter i helt andra fotografier än Fuchs.
Vid den tiden var FBI:s spanings­arbete så stort att det började bli svåradministrerat. FBI-män knackade dörr i olika fastigheter, besökte parker och restauranger där Fuchs hade varit med sin kontaktman. Man vände upp och ned på snart sagt varenda tuva som man kunde tänkas finna något spår under. Med hypotesen att gärningsmannen verkligen fanns bland de 1500 speciellt passande kemister man valt ut, arbetade man hårt på att kontrollera dessa.
Men bara i New York fanns 75000 människor som var sysselsatta med kemi på ett eller annat sätt. Den efterspanade kunde lika gärna finnas bland dem. Och det var för övrigt långt ifrån säker att han var kemist.
Sakta men säkert lyckades FBI krympa listan över de 1500. Till slut hade man sållat bort så många att bara ett tjog återstod. Och bland dem började ett namn att träda allt mer i förgrunden. Det namnet var Harry Gold.
Visserligen stämde inte det Heinemanska signalementet på alla punkter. Gold var till exempel inte gift, och hans namn lät inte alls som James Dav…
Men det fanns en annan orsak som gjorde att FBI intresserade sig speciellt mycket för Gold. Hans namn figurerade nämligen i en annan spionutredning, där en sovjetisk agent blivit avslöjad år 1947.

Den första vätebombsexplosionen 1952. Bomben sprängdes på Enewatakatollen. Men även här hade det amerikanska försprånget­ i vapenutvecklingen gått om intet. Klaus Fuchs hade lämnat över uppgifter via en sovjetisk agent i London – uppgifter som gav Sovjetunionen hjälp med att utveckla en vätebomb.

Den första vätebombsexplosionen 1952. Bomben sprängdes på Enewatakatollen. Men även här hade det amerikanska försprånget­ i vapenutvecklingen gått om intet. Klaus Fuchs hade lämnat över uppgifter via en sovjetisk agent i London – uppgifter som gav Sovjetunionen hjälp med att utveckla en vätebomb.

1500 tänkbara namn
– Våra förhoppningar var högt spända när bilderna av Gold skickades med flyg över Atlanten för att Fuchs skulle få titta på dem, berättar Edgar Hoover. Men det blev ett bakslag.
Den magre, bleke fången satt länge med fotografiet framför sig, stirrande på Golds runda ansikte och buskiga hår. Slutligen ruskade han på huvudet.
– Nej, sa Fuchs. Så här kommer jag inte ihåg att han såg ut.
FBI var emellertid inte helt övertygade. Fuchs hade ju redan tidigare visat sig ha ytterst svårt för att känna igen människors ansikten, medvetet eller inte. Och mycket i utredningsmaterialet pekade trots allt mot Gold. FBI beslöt sig för att forska ännu djupare i fallet Harry Gold.
Den 15 maj 1950 steg två detektiver in på ett stort sjukhus i Philadelphia och bad att få tala med Harry Gold, som då arbetade där.
– Jag är bara glad att kunna stå till tjänst med upplysningar, sa Gold. Det har jag ju kunnat göra förut.
Gold syftade på att han hade blivit förhörd av FBI i samband med spionavslöjandet tre år tidigare. Men den gången hade ingen skugga fallit över Harry Gold. Den här gången var det allvarligare.
Detektiverna var intresserade av Golds levnadsomständigheter i största allmänhet. Så tog plötsligt den ene av dem fram ett fotografi av Klaus Fuchs. Gold stirrade – till synes förvirrad – på detektiven som höll fram fotot och utbrast­:
– Det är ju den engelska spionen!
Ögonblicket var laddat med spänning. Hade Gold någonsin träffat Fuchs, undrade detektiverna.
– Absolut inte, svarade Gold. Men det är väl inte märkvärdigt att man känner igen honom. Han har ju varit fotograferad i varenda tidning.

Sovjet arbetade vidare och utvecklade allt kraftigare kärnvapen. Vid provsprängningen av bomben ”Totsk-2” passade man på att testa hur trupper skulle agera i ett kärnexplosionsområde. Runt 40 000 soldater fanns i närheten av sprängningsområdet – med mängder av strålskadade som följd.

Sovjet arbetade vidare och utvecklade allt kraftigare kärnvapen. Vid provsprängningen av bomben ”Totsk-2” passade man på att testa hur trupper skulle agera i ett kärnexplosionsområde. Runt 40 000 soldater fanns i närheten av sprängningsområdet – med mängder av strålskadade som följd.

Detektiverna fortsatte med att visa fotografier av Kristel Heineman. Hade Gold möjligtvis träffat henne?
Gold nekade. Detektiverna undrade om han kunde tänka sig att ställa upp för att bli avfilmad. Meningen med filmen var ju att Fuchs skulle titta på den. FBI hoppades nämligen på att Fuchs skulle ha lättare att känna igen sin medbrottsling om han fick se denne på rörliga bilder och kunna känna igen hans rörelser och sätt att uppträda.
Gold ställde upp, både för filminspelning och för flera förhör. Han påpekade för FBI-männen att han levde en fullt normal tillvaro och att han inte hade något att dölja.

Ett bakslag för FBI
Gold räknade antagligen med att anfall var bästa försvar. Därför förekom han FBI genom att erbjuda dem att göra en husundersökning, så att det en gång för alla blev klart att han inte hade något att dölja. Erbjudandet var Harry Golds andra misstag som spion. Det första gjorde han vid sista mötet med Fuchs, när han köpte en karta över Santa Fé.
Gold bodde i ett komfortabelt tvåvånings radhus på Kindred Street i nordvästra Philadelphia. Morgonen den 22 maj kom två detektiver och vände ut och in på hans hem, medan han själv var närvarande och kontrollerade att allt gick riktigt till väga.
Detektiverna arbetade metodiskt igenom bokhyllor, skåp, lådor, arkiv och annat av intresse. Varje gång de blev speciellt intresserade av något, hade Gold en fullt godtagbar förklaring att komma med. Gold verkade ofantligt säker. Detektiverna började bli övertygade om att husundersökningen skulle leda till vad Gold påstått – att han inte hade något att dölja.

Inget att dölja…
Men plötsligt fiskade den ene av de båda undersökarna upp en klargul folder bakom en bokhylla. ”Karta över Santa Fé” stod det på den. Utan ett ord höll han kartan mitt framför näsan på Gold, väl medveten om att Gold i ett av de tidigare förhören svurit på att han aldrig varit väster om Mississippifloden någon enda gång i sitt liv.
Det kom ett skrämt uttryck i Golds ögon när han stirrade på den gula foldern. Detta var kartan han hade köpt i Santa Fé, bara för att slippa fråga någon om vägen. Naturligtvis skulle han ha gjort sig av med den när han reste tillbaka hem. Men det hade han inte gjort.
Med ett sömngångaraktigt uttryck sa Gold långsamt:
– Var kom den där ifrån?
Detektiven svarade inte på frågan. Istället sa han:
– Ni sa att ni aldrig hade varit väster om Mississippi. Har ni ändå inte varit det?
Frågan tycktes hamra med oemotståndlig kraft mot Golds plötsligt lamslagna tankeförmåga. Muren av fantasier och lögner som hade skyddat honom under åratal hade plötsligt börjat rasa samman. Hans självsäkerhet­ var som bortblåst.
Den andre detektiven tog omedelbart upp tråden.
– Det var det här med kartan, som sagt. Hur skulle det vara om ni talade om alltihop för oss nu, mr Gold.
Gold stod tyst en lång stund. Sedan tycktes han inte orka mer, utan gav upp.
– Jag... det var mig som Fuchs lämnade sina informationer till, sa han.
Skuggan som FBI jagat så ihärdigt förvandlades plötsligt till en livs levande gestalt. Den andre av de båda atomspionerna, Harry Gold, var plötsligt avslöjad.
Under de förhör som följde på erkännandet försökte Harry Gold att ta tillbaka sin historia. Men så småningom föll han till föga och berättade allt om sitt liv som rysk spion. Hans berättelse gav FBI ett ganska digert material om den ryska spionorganisationen i USA.
Under Harry Golds bekännelser om sin spionverksamhet vällde förmodligen allt från hans uppdiktade fantasitillvaro med låtsasvänner upp, tillsammans med det som var fakta. Senare undersökningar har också visat på att Gold var ytterst angelägen att vara FBI:s förhörsledare till lags och gärna ändrade sin historia så att den skulle passa med FBI:s teorier. Gold namngav David Greenglass och Greenglass drog sedan in makarna Julius och Ethel­ Rosenberg i härvan. Makarna Rosenberg avrättades – på mycket tveksamma grunder – för att ha deltagit i atombombsspioneriet. (AoV nr 10 – 2007).

Klaus Fuchs frigavs ur fängelset 1959. Här anländer han till London med en kommissarie från Scotland Yard som eskort.

Klaus Fuchs frigavs ur fängelset 1959. Här anländer han till London med en kommissarie från Scotland Yard som eskort.

Olönsam idealism
För Harry Gold, liksom för Fuchs, blev atombombsspionaget aldrig någon lönande affär. Varken Gold eller Fuchs fick någon ersättning i kontanter, annat än för att täcka utlägg de haft. För sina år som spion i Sovjets tjänst hade dock Harry Gold fått flera ryska hederstecken och ordnar, som ofta återföljdes av privilegier av olika slag.
Ordnarna och de skriftliga ordensförläningarna hade Gold fått se, men han hade av naturliga skäl inte fått behålla dem i sin ägo. Och att han knappast skulle få någon nytta av alla de många olika förmåner som ordensförläningarna innebar – fri bostad i Moskva, fria spårvägsresor och mycket annat – blev han helt klar över den 9 december 1950, då domen över honom föll i Philadelphias federala domstol. Domen för avslöjandet av atombombens hemlighet blev 30 års fängelse.
Harry Gold påbörjade sitt fängelsestraff 1951, men benådades 1966 efter ungefär halva tiden.
Klaus Fuchs dömdes i London, den 1 mars 1950, till 14 års fängelse. I juni 1959 benådades han och fick tillstånd att lämna England och flytta till Dresden i Östtyskland. Där fortsatte han sin vetenskapliga karriär. Han dog i Dresden 1988.

Material från
Allt om Vetenskap nr 6/7 2008

Mest lästa

Fler nyheter

Fler nyheter