TIO ÅR EFTER GENOMBROTTET:

STAMCELLSTERAPI VAR FRAMTIDEN

- MEN HUR BLEV DET EGENTLIGEN?

Ett decennium har gått sedan forskare lyckades isolera stamceller från mänskliga embryon.
Perfekta behandlingsmetoder mot svåra sjukdomar­ låg snart inom räckhåll.
Men så fort gick det inte. Varför det drar ut på tiden får du veta här.

En klump av pluripotenta stamceller – de har förmågan att förändras till vilken som helst av de celltyper som finns i kroppen.

En klump av pluripotenta stamceller – de har förmågan att förändras till vilken som helst av de celltyper som finns i kroppen.

1998 lyckades en grupp amerikanska forskare för första gången isolera stamceller från mänskliga embryon. När det visade sig att de även kunde odlas i laboratorium väcktes förhoppningen om att skapa den perfekta behandlingen mot svåra sjukdomar, baserad på kroppens egna celler. Stamcellerna skulle hjälpa forskarna att förstå hur kroppen byggs upp bit för bit och hur den bit för bit kan styras att reparera sig själv. Stamcellsterapi var framtiden och forskarvärlden lovade stordåd. Men nu, nästan ett decennium senare, har ännu ingen blivit botad med stamcellsterapi. Var det hela bara en mediehype? Inte enligt stamcellsforskarna.

Stamceller från embryon i förvaring.

Stamceller från embryon i förvaring.

Oskrivna blad

Cirka fem dagar efter befruktningen har det mänskliga embryot en kärna bestående av cirka 50 celler. Det är de som intresserar vetenskapsmännen. Cellerna är som oskrivna blad: med rätt signal kan de embryonala stamcellerna utvecklas till vilken celltyp som helst – en förmåga som kallas pluripotens.

När dessa celler delar sig om och om igen skickas biokemiska signaler till generna. Vissa sätts på, andra stängs av och detta guidar cellerna att specialisera sig till förutbestämda vävnader och organ: En del utvecklas till hjärnceller, andra till hjärtmuskelceller, lever-, hud-, blod- eller någon annan av de 200 celltyper som utgör den mänskliga kroppen.

Efter en tid mognar de pluripotenta stamcellerna och dyker istället upp som vuxna, specialiserade celler. De vuxna stamcellerna har till uppgift att reparera kroppens organ och vävnader och det är den här processen forskarna vill lära sig att styra.

Stamcellsforskningen skulle bli ett revolutionerande genombrott – och framstegen kommer, men det har tagit längre tid än vad man trodde från början.

Stamcellsforskningen skulle bli ett revolutionerande genombrott – och framstegen kommer, men det har tagit längre tid än vad man trodde från början.

Ersätta hjärnceller

Drömmen är att kunna beordra en pluripotent stamcell till att specialisera sig till en annan sorts cell än den var tänkt till från början. Man skulle då kunna ersätta de hjärnceller som gått förlorade i Parkinsons sjukdom eller reparera delar av en hjärtmuskel som dött i en hjärtinfarkt. Genom att injicera de pluripotenta stamcellerna i hjärnan eller hjärtmuskeln skulle de alltså förmås att ta över de döda cellernas funktion och laga skadan. Frågan är bara när det kan bli verklighet. Det har nu gått tio år sedan den amerikanske utvecklingsbiologen James Thompson med kolleger vid universitetet i Wisconsin i USA var först ut med att isolera mänskliga stamceller. Dussintals andra har följt dem i spåren och skapat hundratals linjer med mänskliga embryonala stamceller. Trots detta har ingen människa blivit­ behandlad, än mindre botad, med stamcellsterapi.

– Det beror lika mycket på politikerna som på vetenskapsmännen, hävdar professor Miodrag Stojkovic, professor i embryologi och stamcellsbiologi vid Prince Felipe Research Centre i Valencia­ i Spanien.

– I vissa länder blockerar man forskningen, i andra får den inget stöd alls.

Han tillägger att tio år inte är en särskilt­ lång tid i vetenskapens värld:

– Det kan ta 15 år att utveckla ett vanligt läkemedel. Med tanke på det är det inte realistiskt att en helt ny stamcellsterapi ska finnas på marknaden efter fem, tio år.

– Det kommer att ta tid, men vi kommer så småningom att kunna skapa embryonala­ stamceller – utan att använda embryon, säger professor Jaenisch.

– Det kommer att ta tid, men vi kommer så småningom att kunna skapa embryonala­ stamceller – utan att använda embryon, säger professor Jaenisch.

Jakten på de dyrbara äggen

För att ta fram embryonala stamceller behövs ägg. Och att mänskliga embryon används till forskning väcker starka känslor, inte minst etiskt. I många länder­ är stamcellsforskningen hårt reglerad, medan den i andra är förbjuden­ – vilket inte direkt underlättar för forskarna.

De mänskliga embryon som idag används är inte skapade för forskningsändamål. De är biprodukter av provrörsbefruktning, där man ofta får befruktade ägg över efter det att den barnlösa kvinnan har blivit gravid.

– De par som genomgår en provrörsbefruktning vill sällan donera sina överblivna ägg till andra, barnlösa par. De befruktade ägg som inte implanteras förstörs därför. Istället skulle de kunna hjälpa oss att lindra lidande och förlänga liv, säger professor Stephen Minger, som är stamcellsspecialist vid Kings College i London.

Eller för att tala klarspråk:

– Det är mer logiskt och etiskt att använda överblivna människoembryon till att lära sig mer om sjukdomar än att slänga dem i soporna, säger Miodrag Stojkovic, professor i embryologi och stamcellsbiologi vid Prince Felipe Research Centre i Valencia, Spanien.

Att stamcellsforskningen tar tid beror lika mycket på politikerna som på vetenskaps­männen, hävdar professor Miodrag Stojkovic. I vissa länder blockerar man forskningen helt.

Att stamcellsforskningen tar tid beror lika mycket på politikerna som på vetenskaps­männen, hävdar professor Miodrag Stojkovic. I vissa länder blockerar man forskningen helt.

Politiskt motstånd
Men de har inte politikerna med sig. Därför behövs metoder för att få fram stamceller utan att använda mänskliga embryon. Just nu jobbar man bland annat med att försöka styra vuxna stamceller att backa i utvecklingen och återvända till det embryonala stadiet då den ännu inte är förutbestämd att bli en viss typ av cell. Sommaren 2007 lyckades forskare på Whiteheadinstitutet i Boston i USA med detta, fast på möss. De tog hudceller från en vuxen mus, lade till och aktiverade fyra gener i cellen och fick den att backa bakåt i tiden och bli en embryonal stamcell igen. Forskargruppen med professor Rudolf Jaenisch i spetsen tog sedan de omprogrammerade cellerna, märkte dem med en självlysande markör och följde deras utveckling efter att embryot implanterats tillbaka i musens livmoder. När det hade utvecklats till ett fullgånget musfoster kunde man se att de märkta stamcellerna hade deltagit i tillverkningen av alla typer av vävnader. De var dessutom omöjliga att skilja åt från äkta stamceller.

Inte riskfritt

Men omprogrammering av adulta stamceller är inte riskfri: En av de fyra generna man aktiverar, c-myc, är känd för att orsaka cancer. Några av de möss som fick de ”nya” cellerna utvecklade också mycket riktigt tumörer.

Dessutom är oddsen dåliga: forskargruppen lyckades bara göra om en hudcell på tusen till en embryonal stamcell. Och hittills har tekniken som sagt bara fungerat på möss, inte på människor.

– Det kommer att ta tid, men vi kommer så småningom att kunna skapa embryonala stamceller – utan att använda just embryon, säger professor Jaenisch.

Ett annat sätt att få tillgång till stamceller är att ”göra en Dolly”. I ett tiotal år har forskare kunnat tömma ett däggdjursägg på cellkärnan med dess gener och istället stoppa dit ett annat djurs cellkärna. Ägget stimuleras att dela sig och när det blivit ett embryo planteras det in i livmodern på en surrogatmamma. Avkomman blir en exakt kopia av det djur man tog dna ifrån. Det mest kända exemplet på tekniken är fåret Dolly, som föddes­ i juli 1996. Liknande försök med människoembryon är än så länge förbjudna i så gott som hela världen. Vissa forskare, bland annat professor Minger­, förordar­ tekniken.

– Vi borde få använda högkvalitativa ägg från djur som ändå ska slaktas. Det är mer etiskt försvarbart, säger han.

Det som komplicerar hans förslag är att det ägg man tar från ett djur oundvikligen kommer att innehålla en liten del av djurets dna, de så kallade mitokondrierna, även efter att cellkärnan har avlägsnats. Det man skulle skapa är med andra ord ett mänskligt embryo med genetiskt material från en annan art – kort sagt: en hybrid mellan­ människa och djur.

För att skingra den allmänna oron påpekar forskare att det genetiska materialet i djurägget i stort sett är borta efter att det har tömts på cellkärnan. Bara 1 procent av äggets totala dna kommer att vara icke-mänskligt.

Dessutom finns inga av de gener som ger en art dess särdrag kvar när cellkärnan har avlägsnats. Stamcellsforskarnas lugnande ord tycks ha gått hem: i september 2007 meddelade brittiska myndigheter att de nu tillåter försök där man implanterar mänskligt­ dna i ägg från djur. Ett av försöken kommer att ledas av professor­ Mingers forskargrupp vid Wolfson Centre for Age Related­ Diseases­ i London. Det primära målet är att få fram stamceller till behandling av svåra neurologiska sjukdomar.

Rent hypotetiskt skulle man också­ kunna ta kärnan från en cell från patienten, placera den i ett mänskligt ägg utan dess egna dna och få det hela att utvecklas bakåt till en embryonal stamcell.

– Vi är inte säkra på hur detta går till, men ägget tycks på något sätt aktivera­ samma fyra gener som Jaenisch­ använde i sina försök, säger professor Minger.

Men detta är bara en teori.

Woo Suk Hwang hävdade 2005 att han lyckats klona ett mänskligt embryo. Men påståendet var osant och blev en av de senaste årens största forskningsskandaler.

Woo Suk Hwang hävdade 2005 att han lyckats klona ett mänskligt embryo. Men påståendet var osant och blev en av de senaste årens största forskningsskandaler.

Forskningsskandal

2005 hävdade den sydkoreanska vetenskapsmannen­ Woo Suk Hwang att han hade klonat ett mänskligt embryo, ett påstående han senare fick dra tillbaka i vad som numera anses vara en av vår tids största forskningsskandaler. Han påstod att hans grupp hade fått mänskliga embryon, och tagit­ stamceller från dem. Embryona var klonade från människor med svåra sjukdomar. Därmed skulle drömmen om skräddarsydda reservdelar vara ett faktum. Om den varit sann, vill säga.

– Om han, med all sin erfarenhet och fri tillgång till tusentals mänskliga ägg (som hans kvinnliga medarbetare donerat), inte lyckades, är det osannolikt att någon överhuvudtaget gör det, säger professor Minger.

Han menar att det dessutom är riskabelt­ att ge kvinnor läkemedel som får dem att producera tillräckligt många ägg för ändamålet.

Material från
Allt om Vetenskap nr 6/7 2008

Mest lästa

Fler nyheter

Fler nyheter