Stäppbison + uroxe = higgsbison

Nuförtiden går det att stöta på vilda visenter bland annat i skogen Biaowie i Polen.  Bild: Rafa Kowalczyk

Nuförtiden går det att stöta på vilda visenter bland annat i skogen Biaowie i Polen. Bild: Rafa Kowalczyk

Det har länge varit oklart varför gamla grottmålningar i Spanien och Frankrike återger bisonoxar som ser så olika ut från tid till tid. Ömsom ses bison med långa horn och stora framkroppar som av allt att döma är stäppbison, en förfader till den amerikanska bisonoxen, och ömsom avbildades djur med kortare horn och små pucklar mer lika den europeiska visenten. Detta har varit högst förbryllande eftersom det antagits att båda varianterna ska föreställa stäppbison som vandrade runt på Europas mammutstäpp under den senaste istiden.

I franska Marsoulas-grottan målades under magdalénienkulturen (17 000-12 000 år sedan) vad som tros vara en visent. Här ses en reproduktion av verket.  Bild: Carole Fritz

I franska Marsoulas-grottan målades under magdalénienkulturen (17 000-12 000 år sedan) vad som tros vara en visent. Här ses en reproduktion av verket. Bild: Carole Fritz

De förhistoriska grottmålarna återgav djuren mycket verklighetstroget så därför är det förvånande att 15 000 år gamla målningar avviker så radikalt från hur stäppbisonen såg ut. Så skulle det kunna röra sig om en annan okänd art? Dna-studier har pekat åt det hållet. Den mystiska bisonen och stäppbisonen tycks också ha varit dominerande under olika perioder i samband med klimatförändringar. Lite skämtsamt har forskarna därför ­kallat det gåtfulla djuret Higgsbison efter Higgsbosonen som så länge gäckade fysikerna.

Stäppbison, ritad med kol i Chauvet-Pont d’Arc-grottan i Frankrike under aurignaciankulturen (35 000-16 000 år sedan.) Bild:Carole Fritz

Stäppbison, ritad med kol i Chauvet-Pont d’Arc-grottan i Frankrike under aurignaciankulturen (35 000-16 000 år sedan.) Bild:Carole Fritz

Med hjälp av dna-analyser från gamla ben har en studie publicerad i Nature Communications kunnat klarlägga hur det egentligen ligger till. För ungefär 120 000 år sedan parade sig en stäppbisontjur med en uroxe som även den förekom i Europa och Asien. Uroxen, som är tamkossornas direkta förfader, är precis som stäppbison utdöd. Men det tycks som att detta lilla kärleksmöte gör att uroxen åtminstone genetiskt delvis lever vidare. Trots att det är extremt ovanligt att hybridisering mellan olika däggdjursarter resulterar i en ny art, så var det precis det som hände. Ur denna amorösa utsvävning uppstod nämligen visenten, det vill säga europeisk bison. Visenterna såg mycket annorlunda ut mot vad de gör idag, vilket beror på att de dog ut helt i det vilda under första världskriget. Från endast tolv djur i olika djurparker räddades arten och numera finns runt 4 000 visenter.

Fakta: 
Mammutstäpp
Mammuten har fått ge namn åt ett helt biom – mammut­stäppen. Deras kalvar liksom renarna fick passa sig för bland annat grottlejon. Bild: SPL

Mammuten har fått ge namn åt ett helt biom – mammut­stäppen. Deras kalvar liksom renarna fick passa sig för bland annat grottlejon. Bild: SPL

Stäppbison var en av de dominerande arterna i mammutstäppens fauna. Detta slättlandskap bredde under den senaste istiden, för 100 000 – 12 000 år sedan, ut sig söder om den väldiga inlandsisen över stora delar av norra halvklotet. Klimatet på istundran var torrt och kallt, men ändå bördigt. Här växte en mängd gräsarter, örter, låga videbuskage och till och från tallar och björkar. Sett till biomassa dominerades faunan av mammutar, bison, hästar, ullhårig noshörning och ren. Bland predatorerna märks bland andra grottlejon och ­katter ur Homo­therium-släktet. I stort sett alla stora djur som levde här dog ut när mammutstäppen försvann. Bland överlevarna finns varg, saigaantilop och myskoxe.  

Mest lästa

Fler nyheter

Fler nyheter