Svårfångade monster

från oceanernas djup

Vi vet förvånansvärt lite om vad som döljer sig i havens djup. Vi vet att det finns gigantiska bläckfiskar där nere, flera hundra kg tunga och många meter långa blötdjur.
Av dessa mytomspunna varelser känner man till två arter – jättebläckfisken och kolossalbläckfisken.
Ingen vet så mycket om dem och hur de tillbringar sina liv i djupen är till stor del ett mysterium.

Det mesta man vet om jätte­bläckfiskar kommer från döda och ofta hårt åtgångna exemplar som spolats upp på stränder. Här är en jättebläckfisk på en tasmansk strand. Bild: IBL

Det mesta man vet om jätte­bläckfiskar kommer från döda och ofta hårt åtgångna exemplar som spolats upp på stränder. Här är en jättebläckfisk på en tasmansk strand. Bild: IBL

Många tror att det nordiska havsmonstret Kraken har sin ­förebild i jättebläckfisken. Jämförelsen haltar förstås – Kraken var stor nog att slita ner fartyg i vattnet, medan jättebläckfisken och dess släkting kolossalbläckfisken inte har fullt så skräckinjagande dimensioner och inte heller vistas vid ytan. De lever istället på djup från 500 meter och nedåt, och är anpassade till det höga trycket där.
När det gäller storleken vet man inte hur stora de kan bli, men uppskattningarna ligger på över tio meter, kanske upp till 16. Det finns rapporter om exemplar över 20 meter men inga av dessa är bekräftade.
Norska forskare studerar en jättebläckfisk som flutit i land utanför Trondheim 1954. Bild: NTNU

Norska forskare studerar en jättebläckfisk som flutit i land utanför Trondheim 1954. Bild: NTNU

Före 2006 hade ingen sett en levande jätte­bläckfisk utan all information och fakta kom från döda exemplar som hade spolats upp på land, ­vilket inte händer så ofta. I levande tillstånd har den observerats vid ett fåtal tillfällen och det finns en enda film som visar när den simmar i havsdjupen. Det var ett japanskt forskarteam som lyckades ta denna unika filmsekvens 2012.
Jättebläckfiskar finns i alla jordens hav och borde rimligen ha utvecklats till olika arter beroende på att de lever i olika miljöer långt från varandra. Men i en färsk studie av 43 exemplar hittades det nästan ingen genetisk skillnad alls, vilket är förvånande. Det finns alltså bara en art av jättebläckfisken, ­vilket tillsammans med kolossalbläckfisken gör två arter av dessa blötdjurens giganter.

Jetfart
Kroppen hos de stora bläckfiskarna påminner om andra tioarmade bläckfiskars. Den har två ögon, en näbb likt en papegojas placerad i basen på armarna, åtta armar, två tentakler som den fångar byten med och en sifon, alltså en slangliknande struktur som blötdjur har. Bläckfisken använder bland annat sifonen för att förflytta sig. Den sprutar snabbt ut en vattenstråle genom den och får på så vis jetkraft framåt.
De två fångsttentaklerna används till att jaga byten med och kan kastas iväg och fånga fiskar på över tio meters håll. Fångsttentaklerna är så långa att de ofta dubblerar bläckfiskens längd. Kolossalbläck­fisken har dessutom hullingar på sina tentakler, vilket effektiviserar både jakten på byten och försvaret mot ärkefienden kaskelotvalen. Bläckfisken har förutom fina fångsttentakler åtta tjocka armar försedda med sugkoppar. De kan regenerera, alltså växa ut igen, om de slits av.
Munnen är försedd med en kraftig näbb som biter loss lagom stora munsbitar av bytet. Det är nämligen viktigt för bläckfisken att den inte sväljer för stora tuggor – det kan skada hjärnan eftersom matstrupen går rakt igenom detta viktiga organ.
Bläckfisken har ingen vanlig tunga, utan till sin hjälp att fördela maten i lagom stora delar har den istället ett organ som kallas radula. Den liknar en tunga men är täckt med rader av vassa tänder.

Som de blötdjur jättebläckfiskar är, så har de inte mycket hårda delar. Näbben är ett undantag. Bild: SPL

Som de blötdjur jättebläckfiskar är, så har de inte mycket hårda delar. Näbben är ett undantag. Bild: SPL

Storögt blötdjur
De två arterna av stora bläckfiskar har också jätte­lika ögon. Forskare har intresserat sig för deras ögon då det inte verkar vara riktigt logiskt att utveckla ögon som är stora som basketbollar. Bara pupillen är flera centimeter i diameter. Frågan är varför bläckfiskarna som lever så djupt nere i havet att inget ljus tränger ned har utvecklat dessa fantastiska ögon, när andra sinnen borde vara betydligt mer prioriterade?
Svaret är förmodligen bioluminiscens, alltså förmågan hos vissa djur att alstra ljus. På land känner vi till eldflugor och lysmaskar, men nere i havsdjupen är det ett betydligt vanligare fenomen. Uppåt 90 procent av de organismer som lever djupt i haven kan alstra ljus, bland annat de miljarder mikroskopiska plankton som driver omkring i vattnet.
Forskare har dragit slutsatsen att det är detta svaga, men ändock synliga ljus, som bläckfisken vill se. Med sina enorma ögon kan den upptäcka det svaga ljuset från bytesdjur, och även hur ljusmönstret från bioluminiscenta mikroorganismer påverkas när en kaskelot kommer simmande. För ett djur med extremt ljuskänsliga ögon måste planktonens ljus te sig som en diffus dimma, och rörelser i den kan lätt upptäckas.
Man vet inte mycket om jättebläckfiskens fortplantning, men under sitt omkring fem år långa liv tror man att den parar sig endast en gång. Om ­hanen hittar en hona genom lukten eller på något annat sätt är okänt, men när han väl hittat en partner skickar han ut ett spermapaket genom penisen som kommer ut genom sifonen. Spermatoforen injiceras i någon av honans armar och förs genom kroppen för att befrukta äggen. När äggen väl är befruktade frigörs de rakt ut i vattnet och sprids med havsströmmarna över världshaven.

De stora bläckfiskarnas farligaste fiende är kaskeloten som har dem som favoritföda. I alla fall kolossalbläckfiskarna kan dock försvara sig – kaskeloter har ofta stora ärr på sidorna efter hullingarna på bläckfiskens tentakler.Bild: IBL

De stora bläckfiskarnas farligaste fiende är kaskeloten som har dem som favoritföda. I alla fall kolossalbläckfiskarna kan dock försvara sig – kaskeloter har ofta stora ärr på sidorna efter hullingarna på bläckfiskens tentakler.Bild: IBL

Kolossalbläckfisk
Kolossalbläckfisken är ännu mer mystisk än jätte­bläckfisken och man vet ännu mindre om den. Räknat i längd kan den förmodligen bli större även om dess tentakler är förhållandevis kortare. Enligt vad man vet – eller tror sig veta – kan den bli mer än dubbelt så stor räknat i vikt även om längden inte skiljer sig så mycket.
Jättebläckfiskens ögon är visserligen enorma, men kolossalbläckfiskens är ... ja, kolossala. 2007 hittades ett hårt åtgånget exemplar där ögonen var 27 centimeter i diameter, vilket uppskattningsvis betyder att bläckfiskens ögon varit uppemot 40 centimeter i diameter när den var i livet. Det är betydligt större än en basketboll.
Totalt har man bara hittat ett tiotal fullständiga exemplar av kolossalbläckfisk, vilka vägt ­mellan några få kilogram upp till ett halvt ton. Det är knappast troligt att den största som hittats motsvarar den maximala storleken och enligt beräkningar kan det finnas exemplar på uppåt 750 kg. ­Beräkningar för jättebläckfiskens maxstorlek ­brukar stanna på ­omkring 300 kg

Fakta: 
Jättebläckfisk

Latinskt namn: Architeuthis dux
Längd:  Upp till 14 meter
Vikt: Upp till 300 kilo
Livslängd: 3-5 år
Utbredningsområde: Världshaven

Kolosssalbläckfisk

Latinskt namn: Mesonychoteuthis hamiltoni
Längd: 12-14 meter
Vikt: Upp till 750 kg
Utbredningsområde: Antarktiska oceanen
Livslängd: Okänt, men troligen kort

Material från
Allt om Vetenskap nr 10 - 2015

Mest lästa

Fler nyheter

Fler nyheter