HÄRSKARSÄTET UPPÅKRA:

SVERIGES RIKASTE FYNDPLATS

Fler än 20 000 föremål har hittats när Sveriges rikaste arkeologiska fyndplats har grävts ut. Brons, guld och silver blandat med offerben från djur och människor. Den anspråkslösa skånska byn Uppåkra har visat sig vara ett gammalt härskarsäte, en plats för makten, rikedomen och gudarna under ettusen år.
Här bodde kungar och prästinnor tillsammans med hantverkare och krigare från både Roms och hunnernas stridshärar. Och platsen berättar en historia om hur livet såg ut långt innan det som vi kallar vikingatiden började.
Ingenting liknande har hittats tidigare i Sverige.

Uppåkra

Uppåkra

De först upphittade offren låg utsträckta, två av dem på rygg och en på mage. Alla bar tydliga spår av branden, men det såg inte ut som om de tre hade bränts ihjäl. Kriminalteknikerna kunde senare konstatera att de inte låg i de kroppsställningar som brukar karakterisera brandoffer. De hade inte dragit sig samman, skyddade sig inte med armar och händer.
Teknikerna påpekade också att de som omkommer i en brand oftast förgiftas och blir medvetslösa av all den rök som samlas i de täta rummen. Men det här huset var byggt för att låta all rök snabbt stiga uppåt och ut. Taket av halm brann troligen upp snabbt, och husets stabila timmerkonstruktion borde hålla tillräckligt länge för att personerna skulle ha tid att ta sig ut innan det rasade samman.
Det mesta pekade på att de tre bragts om livet innan branden startade. Ett 1 600 år gammalt mord.

Arkeologen Karl Magnus Lenntorp vid den 1 500 år gamla mark­ytan där ben från offerdjur och människor­ har legat öppet­, kanske ditslängda efter överdådiga måltider. Bild: Tomas Lindblad

Arkeologen Karl Magnus Lenntorp vid den 1 500 år gamla mark­ytan där ben från offerdjur och människor­ har legat öppet­, kanske ditslängda efter överdådiga måltider. Bild: Tomas Lindblad

– Man ligger inte på det viset när man blivit innebränd, säger Karl Magnus Lenntorp, arkeolog och utgrävningsledare i Uppåkra. Och det är överhuvudtaget sällan man ser tre vuxna individer innebrända på det här viset. Mycket tyder på att det förekommit någon form av våld. Det kan vara en maktkamp, ett sätt att göra sig av med rivaler. Man kan ju till exempel se på de gamla danska kungastriderna. Det var ett jäkla nackande.
Ett av offren kunde könsbestämmas. Det var sannolikt en man som bör ha varit 179 centimeter lång och som låg på mage. Men allt som återstod var underbenen­ och delar av låren.
– Det såg ut som om han legat under en massa bråte, och sedan har man någon gång försökt dra ut honom, och då har benen gått av, säger Karl Magnus Lenntorp.

Hövding eller lokal kung
Det här är inte de enda lämningar av människor som hittats i Uppåkra. Men de tre dödsoffren i det som än så länge brukar kallas ”brandhuset” utgör en av de bilder som utgrävningarna i Uppåkra­ bjuder på. Brandhuset är ett imponerande stort långhus från 400-talet. Huset kan ha varit 40 meter långt, och låg intill ”templet”, den religiösa byggnad som ser ut att ha varit centrum för aktiviteterna på platsen.
– Ännu vet vi mycket lite om vad som verkligen hänt här, men det ser onekligen ut som ett säte för en hövding­ eller­ en lokal kung, säger Karl Magnus Lenntorp.
En av de yngre byggnaderna på samma plats berättar en liknande, men annorlunda historia, än brandhuset. Ungefär 200 år senare, under det som brukar kallas vendeltid, brändes några andra människor inne i sitt hus. Benresterna låg i oordning, men tillhör minst två individer. På samma plats ser man att en vägg rasat ner över ett slätt lergolv. Till samma fynd hör några småbitar av ett par praktpjäser i glas och en guldring. Här finns också brända vetekorn tillsammans med krukskärvor och överarmsbenet från en historiskt tidig katt.
Det här är två ögonblicksbilder från Uppåkras långa och rika historia­. Två bilder som har börjat träda fram under­ de två senaste somrarnas utgrävningar­.
Arkeologin här berättar om en lång och obruten utveckling allra minst från 200-talet och fram till vikinga­tiden 700-800 år senare.

Keramik av hög kvalitet från Uppåkra. De stora krukorna kan ha varit förvaringskärl för spannmål. Bild: Lunds universitets historiska museum.

Keramik av hög kvalitet från Uppåkra. De stora krukorna kan ha varit förvaringskärl för spannmål. Bild: Lunds universitets historiska museum.

Tusenårigt tempel
Det höga templet har stått på samma plats i närmare ettusen år, men flera golvlager avslöjar att det byggts om ett antal gånger. Det var en konstruktion byggd med kraftiga stolpar, så kraftiga att man beräknar höjden till cirka åtta meter. Golvytan är ungefär tretton gånger sex meter. En gissning är att det här kulthuset har liknat de norska stavkyrkorna. Det var en imponerande religiös­ byggnad som har synts långväga över slätten. Till de märkvärdigaste tidiga fynden hör en dryckesbägare och en glasskål som hittades under golvet i templet, eller kulthuset. Bägaren är detaljrikt arbetad i guld och silver, gjord efter romersk förebild, men med nordiska djurslingor i dekoren.
Skålen är tillverkad av två lager glas, i vitt och blått, med det som kallas överfångsteknik. Bägaren kan vara tillverkad på platsen, medan glasskålen med ett mönster som en lotusblomma ser ut att komma från området norr om Svarta havet. Bägge dateras till 500-talet och antas ha med riter i templet att göra.
Men medan templet har stått orört under långa tider så har långhusen intill härjats av en stormig historia. Under det som kallas brandhuset finns spår av en ännu äldre byggnad, och i lagren ovanpå, minst tre till. Alla är de olika versioner av den stora hall som genom århundradena varit säte för härskarna i Uppåkra.
Och det finns fortfarande stora områden kvar att gräva ut. Hela det område som täcks av den nitratrika jorden är cirka 50 – 60 hektar stort. Enbart några hundra kvadratmeter är ordentligt undersökta med arkeologernas små tandborstar och skrapor.
Men nu under hösten 2008 pågår tillfälligt grävningarna i Uppåkra igen. Med hjälp av ett tjugotal arkeologistudenter går det att få ut ett par veckors ytterligare insatser före vintern. De arbetar runt långhusen där kulturlagren ligger meterdjupt ovanpå varandra. Ett kvadratmeterstort schakt mitt i det som varit långhus visar minst sex golvlager ovanpå varandra. Och överallt ligger benbitar.

Ola Magnell har hittat ett stycke mänsklig överkäke, kanske från 600-talet. En av många små pusselbitar till helhetsbilden av Uppåkra. Bild: Tomas Lindblad

Ola Magnell har hittat ett stycke mänsklig överkäke, kanske från 600-talet. En av många små pusselbitar till helhetsbilden av Uppåkra. Bild: Tomas Lindblad

Benbitar som för över tusen år sedan lämnades i öppen dager. De har trampats på och gnagts av hundar eller svin. Ben framför allt från nötboskap, men också från får och grisar. Och till och med från människor. Osteologen – benexperten – Ola Magnell har bokstavligt talat händerna fulla.
– Troligen handlar det om något slags rituella måltider, någon typ av offer, säger han. På platsen mellan hallbyggnaden och templet är det allra mest. Och att det inte är någon vanlig avskrädeshög, det ser man inte minst på att det låg flera stycken guldmedaljonger med runinskrift, så kallade brakteater, bland benen.
Ola Magnell plockar upp en halv decimeter stor gråvit bit från jorden och konstaterar snabbt att vi hittat en bit människokäke, ett stycke från över­käken och kindbenet.
Någon liknande samling benbitar finns inte någon annanstans, säger han.
– Det som är så häftigt med Upp­åkra, det är inte några enskilda märkvärdiga benfynd, säger han. Det är istället just det att det är så rikt, helheten. Och det att vi kan skapa en väldigt detaljerad bild av hur det såg ut. Det är helt unikt.

Den här bågen av brons hittades i templet i Uppåkra och markerar ögonbrynet på en prakthjälm från vendeltid (550 – 800). Förebilden till hjälmtypen fanns i det sena romerska kejsargardet. Bild: Lunds universitets historiska museum

Den här bågen av brons hittades i templet i Uppåkra och markerar ögonbrynet på en prakthjälm från vendeltid (550 – 800). Förebilden till hjälmtypen fanns i det sena romerska kejsargardet. Bild: Lunds universitets historiska museum

Nitrathalten avslöjade boplatsen
Historien om utgrävningarna i Upp­åkra börjar när Sockerbolaget inventerade jordarna i Skåne på 1920-talet. Sockerbetor växer bäst på åkrar med hög nitrathalt och på kartan markerades de nitratrika jordarna. Marken runt kyrkan i den lilla byn Uppåkra, strax sydväst om Lund, visade sig vara det största sammanhängande området med höga nitrathalter i hela Skåne.
Nitraten i marken bildas framför allt av urin från boskap och annat biologiskt avfall. Det såg med andra ord ut som om det hållits mycket boskap här, kanske mer än någon annanstans i Sydsverige. Men när och varför visste ingen då.
Redan på 1930-talet gjordes en första­ mindre utgrävning och då hittade man en del av ett av långhusen. Men sedan dröjde det ända till 1990-talet innan Uppåkra kunde börja utforskas mera systematiskt. Arkeologer med metall­detektorer vandrade under några sommarveckor fram och tillbaka över de leriga åkrarna under 1996, och de hittade mer än de kunnat drömma om. Tusentals föremål av guld, silver, glas och keramik låg i jorden. Här fanns uppenbarligen något stort.
När de verkliga grävningarna kom igång i början av 2000-talet hittades snart templet. Mer eller mindre i linje med kulthuset dök så småningom den historiska serien av långhus eller hallbyggnader upp.
Historiker och arkeologer vill inte använda begreppet ”stad” för bosättningar i Sverige före medeltiden. Uppåkra var ingen stad. Men helt klart var det en stor permanent, långlivad bosättning, med långhusens härskare i spetsen.
Flera av de övriga, enklare husrester som upptäckts är förstörda av de plogar som under århundraden bearbetat jorden i den åker som täcker området. Men man har kunnat se att de var delar­ av bostadshus, med ugnar och vävstolar.
Arkeologer har sällan gott om pengar­, och det gäller även Uppåkraprojektet. Men hittills har man kunnat finansiera utgrävningarna med hjälp av donationer, både från företag och från privatpersoner. De pengarna tog slut efter sommarens grävningar, och var nya bidrag ska komma ifrån det vet man inte just nu.
Det finns förhoppningar om att de närmast berörda kommunerna Staffans­torp och Lund ska bestämma sig för att satsa på en arkeologisk upplevelsepark på platsen. Det skulle i så fall kunna leda till en stadigare finansiering av forskningen. Planerna finns, men ännu inte pengarna.
Men det finns definitivt mer att upptäcka i Uppåkra.

Material från
Allt om Vetenskap nr 12 2008

Mest lästa

Fler nyheter

Fler nyheter