Det elektriska ljusets fader:

Thomas Edison - trollkarlen från Menlo Park

Var än en glödlampa brinner, är den en påminnelse om Thomas Alva Edison, mannen som skapade det elektriska ljuset.
Men glödlampan var långt ifrån hans enda skapelse. Under sitt liv tog han ut 2500 patent.
Han kallades för ”trollkarlen”. De som kände honom närmare visste att han i hela sitt liv snarast var en tobakstuggande buspojke med luggslitna kläder…

Thomas Edison - glödlampans fader

Thomas Edison - glödlampans fader

 

Nyårsaftonen 1879 tvingades Penn-sylvaniabanan att sätta in extratåg. Från både New York och Philadelphia ville massor av resenärer ta sig till Menlo Park för att fira nyår. Det handlade om över 3000 personer. En del var affärsmän och företagsledare, andra var bara nyfikna på något som utlovats bli ”en fantastisk upplevelse”.

Anledningen till intresset var Tomas Edison och hans ”ljus utan rök eller eld” som tidningarna kallat hans uppfinning. Edison hade lovat att lysa upp nyårsnatten med elektriskt ljus. Bland de åskådare som kommit till Menlo Park för att bevittna underverket, fanns många av hans sponsorer, vars satsade pengar hjälpt Edison under år av experiment för att få fram en fungerande glödlampa. Belackarna fanns också på plats, med förhoppningen att det hela skulle sluta med ett jättelikt fiasko. Affärsmän som hade stora delar av sitt kapital i gasverksaktier önskade inte precis Edison lycka till…

När besökarna vällde ut från tågen och började promenaden mot Edisons kombinerade hem och laboratorium, föreföll det som misslyckandet låg nära till hands. Mörkret var kompakt. Det enda som glittrade svagt var rimfrosten i träden.

Medan huvuddelen av de 3000 besökarna snubblade sig fram mot huset, var det fortfarande svart och en eller annan hånfull kommentar hördes redan. Sekunderna senare var folkhopen tyst. Edison hade slagit på strömmen.

Hundratals gnistrande glaskulor lyste upp vägen och husen med ett ljus som ingen mer än Edison och hans medarbetare sett tidigare. Detta var något helt annat och mycket kraftfullare än fladdrande gasljusbelysning.

Här och var hurrade man. Människor trängdes runt enskilda lampor för att beundra ljuset. En ganska stor skara tog sig bort till det hus där Edisons ångdrivna generator förde oväsen. Att maskinen var kraftkällan till det skimrande ljuset utanför förstod de flesta. Men ingen ansåg det vara värt besväret att ställa några frågor till den tuggtobakstuggande mannen i sjaskiga, slitna kläder och en oljekanna i handen. Man antog att det var en hantlangare.

Thomas Edison var i kraft av ett antal andra uppfinningar redan ett stort namn i mångas medvetande. Att den store uppfinnaren vanligtvis såg ut som något katten släpat in, visste bara hans närmaste vänner.

Det som istället väckte uppståndelse var en kvinna som råkade komma för nära generatorn med huvudet. Hon skrek plötsligt högt och lyckades till och med överrösta maskinen. Med frisyren i plötsligt vild oordning rusade hon ut. Hårnålarna som höll lockarna på plats hade slitits ur frisyren av generatorns magnetfält.

Dagen därpå kunde man avläsa resultatet av Edisons uppvisning. Tidningarna fylldes av skriverier om Edison. Nu var han inte uppfinnare längre, nu var han ”trollkarlen från Menlo Park.”

Aktierna i Edison Electric Light Company steg med ungefär 1500 procent – och ägarna till gasverksaktier började sälja hysteriskt.

Edison startade en egen tidning vid unga år.

Edison startade en egen tidning vid unga år.

Traktens skräck

Historien börjar egentligen i Milan, Ohio, den 11 februari 1847. Samuel och Nancy Edison fick en son, som så småningom kom att döpas till Thomas Alva. Under hela sin uppväxttid kallades Edison för ”lille Al”. Det var först senare i livet som han blev känd som Tomas Edison.

Lille Al var till en början ett stillsamt barn som inte gjorde några större framsteg. Han lärde sig tala först i 4-årsåldern. Men när han väl lärt sig att tala, fanns det inget stopp på frågvisheten. Al ville ha svar på allt och han ville undersöka allt som kom i hans väg. Det senare ledde snabbt till att han blev en ständig källa till oro för sina föräldrar – och för en hel del av de andra innevånarna i Milan också.

Nere vid kanalen som gick genom staden plockade man med jämna mellanrum ned honom från kranbommarna – eller upp honom ur hamnbassängen som han just dråsat i. Ny livräddning krävdes när lille Al ramlat ner i ett spannmålsmagasin. En uppeldad lada lades till syndaregistret någon månad senare, vilket slutade med att Samuel Edison kände sig tvingad att ge sonen ett offentligt kok stryk på torget i Milan.

Nöjeslivet på den tiden var uppenbarligen inte vad det borde ha varit. Risbastun drog en rejäl skara åskådare, speciellt staden yngre pojkar. Lille Al hade bestämt sig i förväg för att vad som än hände, skulle han inte gråta. När det hela var färdigt, gick han därifrån utan att med en min visa att det gjorde ont.

Möjligen hade händelsen påverkan på Edisons liv i fortsättningen. I flera sammanhang visade han sig ganska okänslig för fysisk smärta – både när det gällde honom själv och andra.

Lille Als skolgång blev rekordkort. Den varade i en dryg vecka. Sedan förbjöd den präst som ansvarade för skolundervisningen Al att visa sig i skolan. Till Nancy Edison sa han:

- Barnet är förmodligen efterblivet…

Mer fel än så kunde han knappast ha haft. Men sant var att lille Al hade svårt med koncentrationen och ägnade sig åt sådant som intresserade honom – vilket var i princip allt utom det som skolprästen ansåg vara viktigt för eleverna…

Nancy Edison tog själv hand om sonens utbildning i fortsättningen. Hon såg till att det skedde på Als villkor. Problemet för henne blev ganska snart att hon fick kämpa för att hitta svar på alla de frågor som Al ställde.

Vid 12 års ålder började Al arbeta hos Grand Trunk Railway. Han var stor för sin ålder och fast besluten att lyckas med sitt arbete, som bestod i att sälja godis och frukt på tåget. Han hade ett piggt och trevligt utseende, tursamt nog eftersom hans livslånga ointresse för kläder redan satt sina spår.

Phonografen bidrog till att skapa en magisk stämning runt namnet Edison.

Phonografen bidrog till att skapa en magisk stämning runt namnet Edison.

Satte eld på tåget

Försäljningen gick bra och Al kunde snart börja sticka till sin mor lite pengar då och då. Bidragen var välkomna, eftersom Samuel Edisons affärer gick sämre och sämre. Efter en tid utökades Als sortiment även med försäljning av tidningen Detroit Free Press. Men Al tröttnade rätt snart på försäljningsjobbet. Han anställde en pojke i samma ålder som sin assistent och köpte en liten, begagnad tryckpress som han fick lov att ställa i en godsvagn. Därefter satte Al igång med att producera det som förmodligen var världens första tågtidning.

Passagerarna uppskattade tidningen. Den innehöll allt som behövdes för en trivsam tågresa, från nyheter till skvaller och roliga historier. Allt var kanske inte perfekt skrivet eller stavat, men det brydde sig de flesta inte om.

En del av de alster som Al släppte ifrån sig under sin karriär som tidningsman uppskattades dock inte av alla. En av de stadsinnevånare som Al drivit med i tidningen, letade rätt på den unge redaktören. Han hittade honom nere vid hamnen och slängde honom rakt ut från kajkanten. Efter den betan var Edison lite försiktigare med vad han skrev.

Varefter Al tjänade pengar, fylldes godsvagnen på tåget med diverse utrustning för kemiska experiment. Kemi var Als stora lidelse. Medan assistenten sålde tidningar och godis, ägnade sig Al åt kemiska experiment.

Dessa blev slutet på hans anställning vid järnvägen. Ett misslyckat försök satte eld på godsvagnen. Både Edison, tryckpressen och kemiutrustningen blev avslängda vid nästa station.

Vid den här tiden hade Al blivit intresserad av telegrafi. Han hade byggt några enkla telegrafer och dragit ledningar till sina vänner. Nattetid utbyttes diverse märkliga meddelanden via det lilla, lokala telegrafsystemet. En ko som förirrade sig in i familjen Edisons trädgård lyckades riva ner det mesta av ledningssystemet. Al tog sig aldrig tid att bygga upp det igen, men telegrafin blev ändå nästa, viktiga område i hans liv.

En dag när han stått och sålt tidningar på perrongen i Mount Clemens, fick han syn på en liten pojke som lekte på spåret. En godsvagn som kommit i rullning var på väg mot pojken i ganska hög fart. Al slängde tidningarna, rusade mot spåret och lyckades få undan pojken sekunden innan godsvagnen skulle gjort mos av honom.

Det var stationsföreståndarens son. Ett halvår senare hörde stationsföreståndaren av sig till Al och berättade att han tänkt mycket på vad han kunde göra för Al som tack för sonens liv.

- Jag har inga pengar, sa han. Men om du vill kan jag lära dig allt jag kan om telegrafi.

Al blev överlycklig och det närmaste halvåret fick han undervisning i telegraferandets konst. Därefter konstaterade stationsföreståndaren att Al var en bättre telegrafist än han själv.

Familjen Edison hade under tiden flyttat till Port Huron. Al åkte hem och sökte arbete. Han fick arbeta då och då på den lokala telegrafstationen. Men det var inte speciellt många i Port Huron som använde sig av telegrafen, så arbetet blev ganska sporadiskt.

Edisons röstningsmaskin för amerikanska kongressen blev en flopp. Kongress-ledamöterna tyckte den var för effektiv. Omröstningarna blev tråkiga...

Edisons röstningsmaskin för amerikanska kongressen blev en flopp. Kongress-ledamöterna tyckte den var för effektiv. Omröstningarna blev tråkiga...

Nära tågkatastrof

Sjutton år gammal fick Al arbete som telegrafist vid Grand Trunkjärnvägen, i Stratford Junction i Ontario. Han arbetade nattskiftet och borde kanske tillbringat dagarna med att sova. Men det gjorde han inte.

Istället jobbade han på med sina experiment och arbetade dessutom hårt på att hitta på förbättringar i den dåtida telegrafutrustningen.

Den första ”förbättringen” ledde till att Edison fick sparken. För att kontrollera att nattelegrafisterna var vakna, sände huvudkontoret ut en signal en gång i timmen. Den skulle besvaras. Edison konstruerade en apparat som sände svarssignalen automatiskt. Eftersom det ändå sällan var några telegrafmeddelanden på nätterna, tyckte Edison att han lika gärna kunde sova.

Systemet fungerade utmärkt i några månader och de eventuella telegram som Edison missat, passade han på att vidarebefordra när han då och då vaknade till. Krisen kom, när ett meddelande om att två tåg befann sig på kollisionskurs på samma spår inte skickades vidare eftersom Edison sov. Han vaknade till av sig själv en kvart senare och insåg att han just försummat sitt jobb på ett sådant sätt att följden kunde bli en jättelik tågkatastrof.

Insikten av vad han var på väg att ställa till med fyllde honom med fasa. Men han hade tur. Lokförarna såg varandra i god tid och hann få stopp på tågen.

Dagen efter fick Edison besked att han skulle åka till Toronto. Trafikchefen på Grand Trunk ville ha ett samtal med honom. Edison anade att han stod inför det obehagligaste samtalet i sitt liv hittills och att ett fängelsestraff kunde bli följden. Men han åkte i alla fall dit. Under det förhör som följde lämnade trafikchefen rummet för att ta hand om ett annat ärende. Edison passade på att göra samma sak. För säkerhets skull såg han också till att ta sig över gränsen till USA. Kanada kändes inte helt säkert längre…

I USA började en märklig period i Edisons liv. Han var nu Tom Edison, kringflackande telegrafist. Han hade lätt att få jobb, eftersom han med bara några minuter vid telegrafnyckeln kunde bevisa att han var mycket skicklig. Men hans ständiga experiment och hans förmåga att gå sina egna vägar gjorde att han hade ännu lättare att få sparken.

Efter en lång räcka incidenter vid olika telegrafkontor kom Edison till Boston, där en av hans vänner sagt att han säkert kunde få ett bra jobb. Edison blev dock utslängd på de flesta ställen han sökte jobb på, redan innan han fått visa vad han gick för. Hans pengar hade gått åt till den utrustning han behövde för sina ständiga experiment. Allt han ägde – och det var bara utrustningen – fick plats i en väska. Av kläder hade han bara det han hade på sig – och ingenting var helt eller rent. Edison såg värre ut än en luffare.

Men han fick till slut ett arbete. Där hade man vanan att driva med nyanställda och när Edison började jobba, hade hans kollegor ordnat så att den snabbaste telegrafisten i New York satt i andra änden av linan. Han började sända långsamt, ökade stegvis farten och började slutligen skicka felstavningar. Edison klarade dock av att följa med vad den andre sände utan problem. Under ett uppehåll i sändningen knackade Edison iväg:

- Vila dig en stund. Sedan kan du fortsätta sända med andra foten…

Edison gjorde stora insatser för att utveckla de då mycket viktiga börstelegraferna.

Edison gjorde stora insatser för att utveckla de då mycket viktiga börstelegraferna.

Uppfinnaren

Efter det fick han vara i fred. Kollegorna insåg att det inte gick att driva med någon som uppenbarligen var den snabbaste telegrafisten i hela landet.

Edison lyckades som omväxling behålla jobbet i Boston. Men hans tankar var på annat håll. Han ville bli uppfinnare. 1869 var han tjugotvå år och gjorde allvar av funderingarna. Han sa upp sig från telegrafkontoret och började uppfinna på heltid.

I juni samma år tog han ut sitt första patent. Han hade uppfunnit en rösträkningsmaskin, avsedd för kongressen i Washington. Tanken var att kongressledamöterna bara skulle behöva trycka på en ja- eller en nej-knapp, varpå signalerna skulle registreras på en modifierad telegraf.

System som bygger på samma grundidé är vardagsmat i dagsläget. Men då var det för nytt. Kongressen tackade nej till Edisons rösträkningsmaskin, trots att den fungerade utmärkt.

Edison satte istället fart med en förbättring av telegrafen. Idén hade han burit med sig länge, men nu skulle den bli verklighet. Med hans uppfinning skulle man kunna skicka samtidiga meddelanden i båda riktningarna på en ledning. Det hade dittills varit en omöjlighet.

Edison fick konstruktionen att fungera, men när han skulle demonstrera den, fattade inte telegrafisten i andra änden hur han skulle göra. Demonstrationen blev ett fiasko. Edison var på nytt utfattig, eftersom alla hans pengar hade gått åt till att konstruera apparaten.

Edison chansade på att han skulle ha större framgångar i New York och reste dit.

I New York lyckades han krångla sig fram under en tid och fick slutligen en förbättrad version av en börstelegraf såld. Det inbringade honom femtusen dollar. För Edison var det en fantastisk summa pengar, eftersom det gav honom ekonomiska resurser till att fortsätta med sitt uppfinnande.

Ganska snart var han klar med en ny maskin, en som kontrollerade att det inte blev några felaktigheter i börstelegrafernas utskrifter.

Att lösa in en check

Western Union köpte Edisons uppfinning. När Edison blev tillfrågad om hur mycket han ville ha, tänkte han på de pengar han hade fått för sin förra uppfinning. Men han vågade inte dra till med summan femtusen dollar. Så han sa istället:

- Kan ni inte ge mig ett bud på vad ni är beredda att betala?

Western Unions representant talade om att man kunde tänka sig högst fyrtiotusen dollar. Att Edison inte genast accepterade budet berodde enbart på att han var så chockad att han inte fick fram ett ord.

När han gick från Western Unions kontor hade han med sig en check på fyrtiotusendollar. Edisons kunskaper om ekonomi var i stort sett obefintliga. Han hade fått reda på att han skulle gå till banken med checken och få pengar där, men han trodde inte riktigt på det hela. På banken tyckte han att hans misstankar bekräftades. Bankkassören sa någonting till honom, men eftersom Edison trots sin ungdom hörde dåligt, uppfattade han inte vad kassören sa och han var för blyg för att fråga.

På kvällen förklarade en av Edisons vänner att bankkassören bara bett Edison skriva under checken. Dagen därpå var Edison tillbaka på banken med underskriven check. Kassören hade fattat att Edisons vana vid banker var lika med noll och roade sig med att betala ut hela summan i småpengar. När Edison på kvällen träffade sin vän igen, hade han fickorna fullproppade med dollarsedlar…

Dagen därpå var Edison tillbaka på banken, förklarade för kassören att han ville ha ett konto och satte in sina pengar. Edison tyckte att det var en liten hämnd att kassören fick räkna igenom hela sedelpacken en gång till för att se att allt stämde.

Anekdoten om hur Edison glömde sitt bröllop har återberättats på många sätt, bland annat påstås att bruden och hela bröllopsföljet kom och hämtade honom i laboratoriet.

Anekdoten om hur Edison glömde sitt bröllop har återberättats på många sätt, bland annat påstås att bruden och hela bröllopsföljet kom och hämtade honom i laboratoriet.

Förälskad

Pengarna gjorde Edison till en välbärgad man. Han öppnade en liten fabrik, började anställa personal och producerade förbättrade telegrafapparater. En av hans anställda var sextonåriga Mary Stilwell. Ganska snart kom Edison på att han förmodligen var förälskad i Mary. Men hans romantiska förmåga var inte i klass med hans uppfinnarkonst. Hans problem med hörseln gjorde att han inte gärna pratade med kvinnor, eftersom han var rädd för att inte höra vad de sa. Hans förmåga att förklara vad han kände var minst sagt begränsad. Men att det var något fick Mary klart för sig ändå. Edison stod nämligen allt som oftast någonstans i fabriken och stirrade på henne.

Vid ett tillfälle frågade hon om det var något särskilt. Edison lyckades samla ihop sig så pass mycket att han i alla fall klarade att säga något. Det råkade bli:

- Åh, ingenting särskilt, om det nu inte är så att du vill gifta dig med mig…

Det ville inte Mary Stillwell, inte direkt i alla fall. Men de båda började träffas utanför jobbet. Edison lärde Mary morsealfabetet. Det gav dem en möjlighet att tala förtrolig med varandra även när andra människor var närvarande. Om inte, hade Mary varit tvungen att skrika för att Edison skulle höra vad hon sa.

Mary Stillwell gifte sig med Thomas Edison julen 1871. Då var hon helt klar över att hennes man inte riktigt var som de flesta andra män. Hon kände till allt om hans frånvarande tankspriddhet som kunde få honom att glömma allt annat för en plötslig idé till någon ny uppfinning. Hon visste att arbete var hans enda egentliga intresse. Ändå blev bröllopet något av en chock för henne.

Vigseln gick utan problem. Sedan gav sig brudparet iväg till det hus som Tom köpt. Medan Mary tittade runt och fann att det var ett riktigt trevligt hus, försvann Edison till sin fabrik. Han hade just kommit på en förbättring av en konstruktion han arbetade med. Sent på kvällen undrade en av Edisons anställda som jobbade över vad Edison pysslade med.

- Jag håller på med…milde tid, jag har ju just gift mig…

Edison rusade hem och hittade en rasande Mary. En bröllopsresa där Edison inte fick chansen att försvinna mildrade hennes ilska. Och med tiden kom hon på att Tom Edison trots allt var en ganska bra livspartner, trots glömska och arbetsiver. 

I mitten på 1870-talet fanns ett flertal uppfinnare som arbetade med att överföra den mänskliga rösten via en elektrisk signal. Edison var en av dem, men både Elisha Grey och Alexander Graham Bell hann före med sina konstruktioner. I mars 1876 fick Bell patent på sin uppfinning.

Men det visade sig snart att Bells telefon inte var något man kunde ha praktisk nytta av. Förstärkningen av signalen var alldeles för svag. Ljudet kunde inte överföras över några längre avstånd och dessutom var den krånglig att använda, man talade och lyssnade nämligen i samma tratt, vilket bidrog till att göra samtalen lätt förvirrade.

Edisons arbete med telefonen gjorde Bells uppfinning till en funktionsduglig apparat.

Edisons arbete med telefonen gjorde Bells uppfinning till en funktionsduglig apparat.

Hallå!

Bell startade ett företag och började tillverka sin telefon. När Western Union bestämde sig för att också ge sig in på telefonmarknaden, bad man Edison att konstruera en användbar telefon, utan de brister som Bells apparat hade.

Edison satte igång med förbättringar. Den första blev konstruktionen av en kolmikrofon, som gav betydligt bättre röståtergivning än vad Bells telefon klarade. Edisons telefon fick en lur att lyssna i och en tratt att tala i. Den viktigaste delen var dock induktionsrullen, som förstärkte signalen från mikrofonen och gjorde det möjligt att skicka en signal över ett längre avstånd.

Edison bidrog sig själv ovetande även med en annan sak när det gällde telefoner – hans vana att skrika ”hallå” när han testade en ny apparat, blev standard för hur man svarade i en telefon.

Edisons biografsalong. I det märkligt hoplappade skjulet på gården visade Edison rörliga bilder. Hans kinetoskop blev grunden till filmen.

Edisons biografsalong. I det märkligt hoplappade skjulet på gården visade Edison rörliga bilder. Hans kinetoskop blev grunden till filmen.

Den talande maskinen

När telefoner och telefonledningar började installeras runt om i USA, hade Edison redan lämnat alla tankar om telefoni bakom sig. Nästa stora projekt var vad Edison kallade ”den talande maskinen”. 

Idén till fonografen fick Edison när han arbetade med en mottagningsapparat för telegrafsignaler. Han pratade med en av sina medhjälpare samtidigt som han höll på att justera in den nål som skulle trycka in punkter och streck i apparatens vaxrulle. Plötsligt ryckte nålen till och Edison stack sig i fingret.

Händelsen ledde till att han började fundera över varför nålen ryckt till. Hans drift att ständigt söka efter svar på allt, var förmodligen den starkaste drivkraften bakom hans framgångar. Och när hans funderingar lett honom fram till att ljudet från hans egen röst var det enda som kunnat få nålen att röra sig, var fonografen i princip född.

Edisons uppfattning om geni var att det handlade om en procent inspiration och nittionio procent hårt arbete. Nu hade han idén. Kvar var bara arbetet.

Efter några timmar lämnade Edison över en skiss till sin närmaste medarbetare, John Kruesi, som plik­t­skyldigt byggde ihop anordningen åt Edison, medan han undrade över vad den egendomliga konstruktionen skulle användas till.

När Edison fick den färdiga maskinen, började Kruesi undra hur det egentligen stod till med chefen. Edison vevade på maskinens vev, samtidigt som han talade in barnkammarversen ”Mary had a little lamb” i taltratten.

Några ögonblick senare undrade Kruesi om det i själva verket var honom själv det var något fel på. Apparaten upprepade barnkammarramsan gång på gång och återgav Edisons röst ganska naturtroget. Kruesi vägrade tro på det han just bevittnade. Edison själv erkände senare att han aldrig blivit så förvånad i hela sitt liv. Inte ens uppfinnaren själv hade egentlige trott på idén.

Lite senare ersattes veven med ett urverk och vaxrullarna fick en ny, tåligare ytbehandling. Så småningom skulle uppfinnaren Emil Berlinger förbättra den ytterligare, när fonografen förändrades till grammofonen.

Presentationen av fonografen slog världen med häpnad. Känslan av att det fanns något övernaturligt i Edisons uppfinningsförmåga spred sig. Men Edison själv hade redan kastat sig över nästa projekt – det elektriska ljuset.

Själv ansåg Edison att hans framgång berodde på arbete - inte geni.

Själv ansåg Edison att hans framgång berodde på arbete - inte geni.

Trollkarlen från Menlo Park

William Wallace hade konstruerat en primitiv bågljuslampa. Den var intressant ur experimentsynpunkt, men brann upp på nolltid och lyste med ett intensivt, bländande ljus.

Edison bestämde sig för att göra något användbart av idén.

När det började bli känt att Edison satt i Menlo Park och experimenterade med elektriskt ljus, spred sig en panikstämning på börsen. Kurserna på gasverksaktier kom i gungning. Men vartefter tiden gick utan att Edison presenterade något elljus, lugnade sig investerarna. En hel del vad ingicks. De flesta trodde att Edison givit sig på något som i själva verket var omöjligt.

En av dem som började misströsta var Edison själv. Principen med en glödtråd kände han sig säker på. Att tråden skulle glöda i ett relativt vakuum var han också säker på. Men materialet till tråden hade han inte hittat. Allt han prövade, brann upp efter några minuter.

När sökandet efter det rätta materialet pågick som värst, hade Edison upptäcktsresanden ute i världens alla hörn, på jakt efter material med lämpliga fibrer.

Lösningen kom när Edison satt och pillade på en lös kavajknapp som en trådända hängde ner från. Han slet loss tråden. Samtidigt slog honom att bomullstråd var en de snart få saker som han inte prövat. Tråden stoppades in i en kolkammare och förvandlades till koltråd. Sedan provades den i en av experimentlamporna.

Den vanliga vadhållningen om hur länge tråden skulle klara sig bröt ut. Den kvällen gick ingen hem från Edisons laboratorium. Lampan brann – och fortsatte brinna utan att mattas. Till slut hade den passerat samtliga de bud som givits i vadslagningen.

Några gav så småningom upp och gick hem. Men Edison och hans närmaste medarbetare fortsatte stirra på den brinnande lampan, som gav upp först efter fyrtio timmar.

Efter några förbättringar hade Edison lampor som brann i över femhundra timmar. Det var nu han ställde till med sin nyårsaftonsföreställning i Menlo Park. Elektricitetens tidsålder började på allvar.

Medan Edison njöt av triumfen och drog upp planerna för hur hela kvarter i New York skulle förses med elektrisk belysning, drabbades han av en personlig tragedi. Mary, som nu varit hans hustru i tio år, drabbades av tyfus. Morgonen den 9 augusti 1884 avled hon, bara 29 år gammal.

Edison var förkrossad av sorg. Han hade knappt klarat att berätta om tragedin för deras tre barn och han kände varken lust eller ork att arbeta. Menlo Park, som varit en plats han älskade att vara på, föreföll honom plötsligt som ett skräckinjagande och ödsligt ställe. Edison flyttade till New York för gott och Menlo Park förföll sakta men säkert.

Thomas Edison och hustrum Mina Miller.

Thomas Edison och hustrum Mina Miller.

Mina Miller

I New York kom arbetslusten tillbaka. Projektet med att dra in elljus i staden sysselsatte honom för fullt. Edison började anpassa sig till affärslivet och tvingade sig till att gå på bjudningar, vilket han i vanliga fall avskydde. Han började till och med skaffa sig lite fina kläder, även om han påstod att det bara var för affärernas skull.

På en av dessa bjudningar, i slutet av 1885 , träffade han Mina Miller, arton­­årig dotter till en fabrikant av jordbruksredskap. För andra gången i sitt liv blev Edison förälskad. I februari 1886 gifte de sig. Den här gången kom Edison ihåg att låta bli att ge sig av till laboratoriet efter bröllopet.

Världsutställningen i Paris 1889 blev en triumf för Edison. Stora delar av utställningen ägnades åt hans arbete med det elektriska ljuset. Han fick ta emot Paris guldmedalj och den franska vetenskapsakademien höll en bankett till han ära.

Vid den här tiden bildades också Edison General Electric Company, som idag är jätteföretaget General Electric.

Edison var sysselsatt med det som skulle bli hans två sista uppfinningar av världsomvälvande karaktär. I Menlo Park hade han experimenterat med en elektrisk tågbana, en konstruktion som satte skräck i åtskilliga av hans besökare. Dels gick det strömförande spåret på marken, dels hade tåget en förmåga att spåra ur titt och tätt. Eftersom det kom upp i närmare sextio kilometer i timmen, var det långt ifrån alla som uppskattade de rent livsfarliga urspårningarna. Men Edison tyckte bara att urspårningarna gav ett extra underhållningsvärde till hans tågbana. Med en ordentlig banvall visade sig Edisons eltåg vara riktigt användbart och det dröjde inte länge förrän elloken började användas på kortare sträckor som elektriska bergbanor och tunnelbanan i Chicago.

George Eastman försåg Edison med film till kinetoskopet.

George Eastman försåg Edison med film till kinetoskopet.

Filmkamera

Det andra storprojektet försiggick i laboratoriet i Edisons hem. I ett särskilt mörkrum på vinden arbetade sig Edison fram till den första fungerande filmkameran. Kameran tog fyrtiosex bilder i sekunden. Filmen hade han fått från George Eastman, som specialtillverkat tunna, smala remsor med bromsilver på celluloid åt Edison. Tekniken var i stort sett densamma som Eastman använde till den vanliga stillbildsfilmen som var hans uppfinning.
Edisons experiment ledde så småningom fram till ”kinetoskopet” som blev det första sättet att visa film på.

Den fortsatta utvecklingen av kinetoskopet drevs av flera uppfinnare som i vissa fall samarbetade, i andra var konkurrenter. Det ledde så småningom till en hel del bråk om patenträttigheter, vilket förmörkade tillvaron för Edison. Ett annat bråk gällde växelström eller likström, där Edison förespråkade likströmmen, eftersom han menade att växelström var alltför farlig.

Under 1:a världskriget hade Edisons förmåga att komma fram med nya, revolutionerande uppfinningar i stort sett ebbat ut. Men trots det var han till ovärderlig nytta för USA i kriget. Vid två tillfällen klarade han av att syntetisera viktiga råvaror som det började bli brist på. I övrigt hölls hans sysselsatt med att konstruera vapen för U-båtsbekämpning.

Den 18 oktober 1931 dog Thomas Edison, åttifyra år gammal.

Kanske var han aldrig den genialaste av dåtidens många uppfinnare. Men han var den framgångsrikaste, med en osviklig förmåga att se var något fattades och vad man kunde göra åt saken.

Henry Ford talade på Edisons begravning:

- Som ingen annan tjänade han framåtskridandet, sa Ford.

När vi i dagens läge spelar musik, ser film, åker tåg och när vi tänder och släcker ljuset, bygger det vi gör på de framsteg som en gång gjordes av en enda uppfinnare.

Material från
Allt om Vetenskap nr 1 2004

Mest lästa

Fler nyheter

Fler nyheter