Vesuvius förvandlade Pompeji till helvetets förgård

Aska och sten regnar ned över Pompeji

Kl. 13, den 24 augusti, Misenum

När katastrofen drabbade Pompeji i augusti år 79 satt den 18-årige Plinius den yngre och studerade i sin farbrors hus i staden Misenum cirka tre mil nordväst om Pompeji.

Staden var högkvarter för en av Roms största flottbaser där Plinius farbror, Plinius den äldre, var chef.

Från huset kunde Plinius d.y. tydligt se den väldiga rökpelaren från Vesuvius på andra sidan Neapelbukten och i ett brev till den romerske historikern Tacitus skrev han senare:

”Den kan bäst beskrivas som ett pinje­träd för den reste sig högt upp som en trädstam och spred sedan ut sig i grenar.

På vissa ställen var den vit och på andra ställen blodsprängd och smutsig, beroende på hur mycket jord och aska den drog med sig upp.”

Plinius brev är historikernas enda ögonvittnesskildring av de händelser som på mindre än 24 timmar utplånade Pompeji­ och dess grannstäder.

Vulkanologer, arkeologer och andra vetenskapsmän har senare kunnat pussla ihop detaljerna kring katastrofen och rekonstruerat Pompejis sista timmar.

Deras forskning har lett till slutsatsen att det moln som Plinius såg från Misenum bestod av glödande aska och pimpsten som slungades upp ur Vesuvius inre med nästan 1 000 km/h.

Enligt forskarna spydde berget ut omkring 10.000 ton vulkaniskt material i sekunden.

Och bara några minuter efter utbrottet hade askan och stenarna format en gigantisk pelare som reste sig 1,5 mil rakt upp i luften.

En del av askan och de lätta pimpstenarna slungades med vinden söderut där de regnade ned över Pompeji.

Här sökte de förfärade invånarna genast skydd i husen.

Det gjorde även Gaius­ Julius och hans familj, som skräckslagna hörde hur både små och stora stenar dunsade mot tegelplattorna på taket.­

En och en halv timme efter utbrottet tilltog stenregnet och Vesuvius pumpade ut aska ännu snabbare.

Invånarna blev tvungna att tända lampor trots att det var mitt på dagen.

Flykten från Pompeji inleds

Kl. 17, den 24 augusti, Pompeji

Tusentals desperata människor tog till flykten. Med kuddar, grytor och korgar som skydd på huvudet sprang de ut på gatorna och kämpade sig fram mot stadsportarna i det knähöga lagret av aska.

Arkeologernas undersökningar visar att många av dem dödades av stora stenar eller lösrivna tegelplattor från hustaken.

Även prästerna i Isistemplet samlade ihop templets största guldskatter och gav sig ut på gatan.

När de kom till hörnet av Via Dell’Abbondanza där Gaius Julius bodde dödades den ene av prästerna, som bar en säck med guldmynt, av en nedfallande sten.

De överlevande fortsatte flykten men en stund senare dödades ytterligare två av prästerna av rasande byggnader.

De övriga sökte skydd i ett hus där de under timmarna som följde kvävdes ihjäl, en efter en.

Den sista prästen hittades död med en yxa i handen.

Nedfallet hade blockerat ytterdörren och i desperation hade han försökt hugga sig igenom en av husväggarna, men förgäves.

I Gaius Julius stora villa bestämde sig den medelålders köpmannen och hans familj för att inte försöka fly.

Julius brorsons fru var höggravid och alla var överrens om att hon aldrig skulle kunna bana sig väg genom de stora mängder aska och sten som nu fyllde Pompejis gator.

I stället satte sig familjen för att vänta i hopp om att det häftiga stenregnet snart skulle upphöra.

Hustaken störtar in

Kl. 19, den 24 augusti, Misenum

Kort efter Vesuvius utbrott hade flottbaschefen Plinius den äldre i Misenum fått ett vädjande meddelande från en bekant som bodde i en enskilt belägen villa­ nära Vesuvius.

Det var ett meddelande som, enligt brorsonen Plinius den yngre, ­genast fick hans farbror att ge order om att flera av flottans fartyg skulle göras klara för att segla till Pompeji och undsätta så många som möjligt från sjö­sidan.

När amiralen och hans båtar kom fram visade det sig emellertid vara omöjligt att ta sig in till kusten.

Vulkanen hade spytt ut miljontals ton sten över Neapelbukten och kusten var nu fullständigt blockerad.

En räddningsaktion vore rena­ självmordet.

”Aska regnade ned över fartygen, mycket varmare och tjockare än man skulle kunnat ana.

Plötsligt blev havet oväntat grunt och stranden var blockerad av ämnen som slungats ut från berget”, skriver Plinius d.y.

I stället beordrade den åldrige amiralen skepparna på sina båtar att segla till staden Stabiae längre söderut.

Amiralen kom till Stabiae framåt kvällningen och inkvarterade sig i en väns hus för att invänta en ny chans att undsätta den nödställda befolkningen.

Under tiden hade regnet av sten och aska över Pompeji blivit ännu våldsammare.

Vesuvius slungade nu ut hela 100 000 ton varje sekund och pelaren av aska reste sig nära tre mil upp i luften.

För Pompejis invånare var detta sista chansen att ta sig bort från staden. Över­allt störtade hustaken in och hundratals instängda stadsbor krossades.

Även taket över den främre delen av Gaius Julius villa rasade samman.

I sista sekunden hann den skräckslagna familjen fly in i ett rum i husets bakre del där taket lutade så mycket att det mesta av askan och stenarna gled ned på gatan.

Här satte sig den lilla familjen och väntade på räddningen.

Vesuvius offer smälte

Kl. 01, 25 augusti, Herculaneum

Klockan ett på natten drabbade den första av totalt sex glödande, fullständigt utplånande laviner av aska Pompejis grannstad Herculaneum.

Den lilla staden låg nordväst om Pompeji och hade på grund av vindriktningen sluppit det stenregn som rasat ned över Pompeji.

Men husen i Herculaneum hade skakats av jordskalven i flera timmar och många stadsbor hade därför tagit till flykten.

Hundratals personer hade flytt ned till stranden där de i hopp om räddning från sjösidan tillbringade natten.

De som var vakna kunde iaktta hur en enorm eldfontän plötsligt vällde nedför bergssidan.

Pelaren av aska och sten över Vesuvius hade börjat kollapsa och en 800 grader varm lavin av het aska, glödande klippblock och giftiga gaser dånade nu nedför berget i 100 km/h.

Ingen kunde undkomma den rödglödande vågen som tre-fyra minuter senare vällde in över Herculaneums stadsmurar, genom gatorna och vidare ned mot de flyende på stranden. Hittills har arkeologerna funnit nästan 300 offer vid Herculaneums kust.

De flesta hade sökt skydd i några båthus nere vid stranden.

Utgrävda skelett visar att Herculaneums invånare – till skillnad från Pompejis – inte dog av kvävning utan av den ofattbara hettan.

Flyktingarna på stranden dog inom bråkdelen av en sekund när lavinen fick deras hud och kött att förångas, hjärnan att koka och explodera och skelettet att krossas som glas.

Arkeologerna har bland annat funnit en romersk soldat bland offren.

Undersökningar av skelettet visar att tryck­vågen från lavinen har varit så stark att vartenda ben i kroppen spruckit – frånsett benen i innerörat. Även de brons- och silvermynt som offren bar med sig smälte i den inten­siva hettan.

I båthusen har flyktingarna bara kunnat höra det tunga mullrandet från vågen som höll på att sluka deras stad och deras hem. Några har vänt sig mot dörren.

De flesta hade dock vänt bort ansiktet i fasa innan lavinen vällde in och utplånade dem.

Bland offren i båthusen har arkeologerna funnit en tonårsflicka – kanske en slavinna – som höll ett litet spädbarn tätt intill kroppen i hopp om att kunna skydda det mot den okända ­faran.

Jordskalven når misenum

Kl. 06.30, den 25 augusti, Stabiae

Enligt Plinius den yngre drabbades Stabiae, där hans farbror befann sig i en väns hus, också av jordskalv och ett massivt nedfall av aska.

Farbroderns rum var nästan fyllt med aska.

”De diskuterade om de skulle stanna inomhus eller chansa på att ta sig ut, för byggnaderna skakade kraftigt och tycktes svaja fram och tillbaka som om de lossats från sina fundament”, skriver Plinius den yngre.

Mellan klockan 6.30 och 7.00 drabbades Pompeji för första gången av en av Vesuvius laviner.

En stor del av det vulkaniska materialet bromsades av stadens stora mur i norr men de giftiga gaserna dödade många av flyktingarna ute på vägarna och de svagaste inne i husen.

Nu nådde jordskalven ända till Plinius den yngres hus i Misenum och liksom tusentals andra invånare bestämde han sig för att fly innan Vesuvius jämnade även deras stad med marken. Snart började askan regna ned över Misenum.

”Bara kvinnornas gälla skrik, barnens vrål och männens rop hördes.

Några ropade efter sina föräldrar, andra kallade på sina barn, och åter andra på sina makar – de kände igen varandra på röst­erna.

Många lyfte sina händer mot gudarna men det var också många som menade att det inte fanns några gudar och att detta skulle bli världens sista, eviga natt”, berättar den unge romaren.

Pompeji drabbas

Kl. 7.30, den 25 augusti, Pompeji

Plötsligt kollapsade återstoden av Vesuvius askpelare och gav upphov till en ännu större lavin än de tidigare.

Med rasande fart dånade vågen ned längs bergssidan med kurs rakt mot Pompeji.

Den glödande askan strömmade in genom dörrar, fönster och springor och dödade de flesta av stadens kvarvarande invånare.

Till skillnad från i Herculaneum blev döden inte ögonblicklig i Pompeji – offren hann ta tre andetag innan de dog.

Vid första andetaget inandades de en blandning av varm aska och gas och lungorna fylldes då genast med vätska.

Vid andra andetaget inhalerade offren ännu mer aska som blandad med vätskan bildade ett slags våt cement i lungorna och luftrören.

I och med det tredje andetaget blev cementen ännu tjockare och offren tvingades flämta efter luft innan de till sist kvävdes.

I den sydvästra delen av staden dödade lavinen en stor grupp människor som befann sig hemma hos en rik köpman.

Det kallas i dag ”Menanders hus”.

Huset var under renovering när Vesuvius fick sitt utbrott och ägaren, Quintus Poppeus, hade därför flyttat ut och överlämnat ansvaret för huset till en frigiven slav.

Han bodde i en liten lägenhet inne i huset tillsammans med sin dotter.

När askregnet började hade en större grupp människor sökt skydd i huset.

På morgonen, när pimpstensregnet började avta, hade nästan allihop bestämt sig för att fly. De flesta var på väg högst upp i huset när nästa våg kom.

Arkeologerna har hittat fyra grupper av offer i Menanders hus.

Tio personer hittades nära den trappa som ledde upp till husets övervåning. En trappa upp hittade arkeologerna två kvinnor och en ung flicka som dött medan de försökte ta sig ut ur huset.

En tredje grupp hade blivit instängd i ett litet rum i husets nedersta våning. I desperation hade de försökt slå hål i väggen med en hacka för att ta sig ut till de andra.

Slutligen hittade arkeologerna den frigivne slaven i hans lilla lägenhet.

Han låg i sängen – kanske för att han sov, kanske för att han inte hade velat överge det hus som han hade fått i uppdrag att sköta.

Mannens lilla dotter låg vid sängens fot­ände när den glödheta askan vällde in.

I andra änden av Pompeji hade in­vånarna i Gaius Julius hus försökt få lite sömn.

Brorsonen och hans gravida hustru låg för sig själva i ett hörn.

När lavinen från Vesuvius började strömma längs stadens gator hade de 12 personerna ingenstans att ta vägen.

Alla dörrar och fönster var blockerade och den främre delen av huset hade rasat.

En efter en kvävdes de av det glödheta molnet av aska och gas.

Snart störtade även husets bakre delar ihop och begravdes under sten och aska.

Inte förrän nästan 1 850 år senare, i januari 1913, nådde dagsljuset in i huset igen.

Vesuvius utplånar Pompeji

Kl. 08, den 25 augusti, Pompeji

Ungefär en kvart efter att köpmannen och hans familj hade dött drabbade den sista och största lavinen Neapelbukten.

Gas, aska och klippblock vräktes ut över de redan döda romerska städerna och flyttade kustlinjen hela 450 meter ut i havet.

På sin väg dödade lavinen tusentals av de människor som flytt tidigt på morgonen.

I Stabiae hade flottbaschefen Plinius d.ä. gått ned till havet med två av sina vänner för att se om det var tillräckligt lugnt för att ge sig ut, men vågorna var fortfarande för höga.

Plinius sade då till sina slavar att lägga ut en matta på marken så att han kunde vila.

Plötsligt fylldes luften av en skarp svavellukt från lavinen som nu höll på att släcka allt liv längs bukten.

Plinius vänner skyndade sig att fly och lämnade kvar den gamle mannen på stranden tillsammans med två slavar.

Med deras hjälp reste sig amiralen på darrande ben – men kollapsade.

Enligt Plinius den yngre berodde det troligen på att farbrodern hade förgiftats av de tjocka ångorna från lavinen.

”När dagsljuset kom tillbaka, efter att det hade gått två dagar sedan vi senast såg det, hittades kroppen intakt och utan­ skador – med kläderna på som i levande livet.

Han liknade mer en sovande än en död man”, skriver Plinius som fick farbroderns dödsögonblick beskrivet för sig av farbroderns vän.

Själv överlevde den unge författaren och kunde därför 25 år senare skriva om katastrofen och på så sätt ge världen den enda ögonvittnesskildringen av vad som hände.

Pompeji faller i glömska

Under Vesuvius utbrott strömmade sex laviner ut ur vulkanen och nio miljarder ton vulkaniskt material täckte Neapelbukten.

När vulkanen åter tystnat låg Herculaneum begravt under 25 meter klippblock, sten och aska medan Pompejis täckande lager var fyra meter tjockt.

Hela landskapet runt Vesuvius låg dött och öde.

Arkeologerna har funnit totalt 1 150 ­offer i Pompeji men forskarna är helt övertygade om att dödssiffran måste vara betydligt högre än så.

Mycket tyder nämligen på att många av dem som faktiskt lyckades fly från Pompeji senare hanns ikapp och begravdes av askan.

Efter katastrofen skickade den romerske kejsaren Titus armén till Pompeji för att söka efter överlevande.

De översta delarna av de högsta byggnaderna och portarna i staden stack upp genom det tjocka lagret aska och dem använde soldaterna som riktmärken för var de skulle­ gräva sina tunnlar.

Arkeologerna har på flera ställen hittat klotter på de väggar som soldaterna frilade under de första dagarnas hektiska utgrävningsarbete.

Det stod bland annat skrivet: ”Där fanns 50 av dem liggande där de hade fallit.”

Snart insåg romarna emellertid att deras räddningsoperation var förgäves. Kejsar Titus gav order om att Pompeji skulle byggas upp igen men det visade sig att förödelsen var alltför omfattande.

I stället blev det hamnstaden Stabiae i utkanten av katastrofområdet som fick överta den utplånade stadens omfattande handel.

Med tiden glömde alla var Pompeji hade legat. Traktens invånare glömde rentav namnet ”Pompeji” och kallade i stället den höjd som täckte staden för bara ”la Civita” – staden.

Och det skulle gå mer än 1 500 år innan någon insåg vilka ödesmättade historier som doldes i den stora kullen vid Vesuvius fot.Valfri gåva