Födan genom alla tider:

Vad åt våra förfäder?

Kanske var det när vi lärde oss tillaga vår mat som vi blev människor. Och förmodligen kan Homo erectus ta åt sig äran för detta ­evolutionära genombrott – det var nämligen dessa som för mer än en ­miljon år sedan tog sig för att hålla köttet över elden och inleda den ädla kokkonstens utveckling.
Vår egen art, Homo sapiens, förde arvet vidare – och med matlagningen växte våra hjärnor.

När vi lärde oss att tillaga maten blev det enklare för kroppen att ta upp energi.

När vi lärde oss att tillaga maten blev det enklare för kroppen att ta upp energi.

Kokkonst och matlagning är en stor del av våra liv. Många är intresserade av själva smaken på maten, medan andra koncentrerar sig mer på dieter av olika slag. I det senare fallet finns det en hel del olika uppfattningar om vad som är vår ”naturliga” föda. Något generellt svar på det finns inte – det som är naturligt har ändrats med tiden och svaret beror på vilken period i människans ständiga utveckling man anser vara den mest naturliga.
Det kan trots allt vara intressant att se hur våra föregångare levde och vad de åt. Födan är ju starkt kopplad till levnadsförhållanden – vad som växer där man bor, vilka djur som finns – men också till vilken teknik som stod till förfogande. För att få loss kött från kadaver krävdes vassa föremål, för att jaga krävdes vapen och för att fiska krävdes fiskeredskap. Viktigast av allt i vår utveckling var kanske ändå elden. När någon av våra föregångare fick den geniala idén att hålla ett köttstycke över elden så inleddes en ny era. Annars svåråtkomlig energi blev lättare för kroppen att ta upp – och dessutom ­smakade det förmodligen mycket bättre.

 

Frukt och kött
Går man fem miljoner år tillbaka tyder det mesta på att våra förfäder var köttätare. Det var i alla fall Ardipithecus ramidus. De första fossilen efter ­denna utdöda människoapa påträffades 1994 i ­Etiopien. Sedan dess har samlingen utökats med fossil efter minst 36 individer av denna art som levde för cirka 4,4–5,4 miljoner år sedan. Om den är en av våra direkta föregångare eller om den representerar en avbruten gren i släktträdet tvistas det om i forskar­världen. Hur det än ligger till, så bör våra förfäder ha liknat A. ramidus.
Av skelettets form att döma kunde de både gå och klättra. De höll till i de täta och heta tropiska skogarna i nuvarande Östafrika och de var i någon mån köttätare, men livnärde sig framför allt på ­stora mängder frukt av varierande slag.
Något senare dök Australopithecus afarensis upp på arenan, mest känd för det enskilda fyndet Lucy. Det var hösten 1974 under utgrävningar i Hadar i Afar-regionen i Etiopien som de tre miljoner­ år gamla kvarlevorna efter en förmänniska av honkön hittades. Namnet Lucy kom från att Beatles-låten Lucy In The Sky With Dia­monds spelats under arbetets gång.
Australopithecus afarensis var en upp till 150 centimeter lång varelse med en vikt på mellan 30 och 70 kilo och en hjärnvolym på 400 – 500 kubikcentimeter. Den levde för 4 till 2,9 miljoner år sedan i Östafrika och gick upprätt, men liknade alltjämt i mycket en schimpans med ett robust och kraftigt käkparti och stora kindtänder klädda i tjock emalj.
Kosten tycks ha bestått i allt möjligt – från det enklast tänkbara som torkat gräs, rotfrukter och rötter till det mer sofistikerade som fågelägg, nötter, frön, olika sorters frukter. Men även lite kött från mindre bytesdjur stod på menyn. Födan var troligen inte så olik dagens schimpansers.

 

Med Homo habilis började köttet bli en mer dominerande del i kosten. Kadaver var ett vanligt förekommande inslag i födan och med primitiva stenskrapor som de tillverkade karvade de loss köttslamsor. Homo habilis åt även rötter, bark, löv och djurinälvor. Bild: SPL

Med Homo habilis började köttet bli en mer dominerande del i kosten. Kadaver var ett vanligt förekommande inslag i födan och med primitiva stenskrapor som de tillverkade karvade de loss köttslamsor. Homo habilis åt även rötter, bark, löv och djurinälvor. Bild: SPL

Den händiga människan
För ungefär 2,5 miljoner år sedan, just i början av den geologiska epoken pleistocen, dök Homo habilis upp på arenan. Den var kort, bara 130 centimeter i upprätt ställning, och hade oproportionerligt långa armar, men räknas ändå som den första arten i släktet Homo. Gränsdragningen är också svår att göra till den relativt samtida Homo rudolfensis. Deras hjärnvolym på 590 till 650 kubikcentimeter var mindre än hälften av den hos den moderna människans 1 350 till 1 450 kubikcentimeter.
Homo habilis betyder ”den händiga ­människan” och namnet syftar på att arten börjat använda primitiva stenverktyg, men det är tveksamt om de i någon större utsträckning ägnade sig åt jakt. ­Istället var kadaver ett vanligt inslag i födan och stenskraporna de tillverkade användes först och främst till att karva loss köttslamsor. Homo habilis åt även rötter, bark, löv och djurinälvor. Dess tänder var något mindre än tänderna hos föregångarna Australopithecus, men fortfarande kraftiga med tjock emalj och därmed goda tuggverktyg.
Homo rudolfensis eller Rudolfmänniskan var samtida med Homo habilis och enligt vissa forskare i egentlig mening av samma art, men de skilde sig ändå åt i vissa avseenden. Den var till exempel något längre, omkring 155 centimeter i upprätt ­ställning, och hade en hjärnvolym som hamnade på 600–800 kubikcentimeter. De första fossila fynden gjordes på 1970-talet av Richard Leakey vid Turkanasjön i Kenya, vilken då hette Lake ­Rudolf och fick ge namn till arten. Rudolfmänniskan hade kraftiga kindtänder med ett kraftfullt bett, men käken var mindre än hos tidigare förmänniskor och satte gränser för vad som kunde konsumeras. Liksom Homo habilis använde de enkla, skarpa stenverktyg med vilka de kunde skära upp kadaver och nedlagda byten för att komma åt kött och inälvor. Homo rudolfensis föredrog animalisk föda, vilket gör att den skiljer sig från Australopithecus.

 

Med Homo erectus uppfanns matlagningens ädla konst. Genom att grilla eller koka kött kunde kroppen ta upp energiinnehållet mer ­effektivt. Bild: SPL

Med Homo erectus uppfanns matlagningens ädla konst. Genom att grilla eller koka kött kunde kroppen ta upp energiinnehållet mer ­effektivt. Bild: SPL

Den första kocken
För omkring 1,9 miljoner år sedan kom matlagningskonsten till jorden. Världens första kock var en Homo erectus som fick den geniala idén att hålla köttet över eld. Det var en revolutionerande tid i människans utveckling på flera sätt. Homo erectus var den första människoarten som lämnade de tropiska skogarna och tog sig ut på savannen. Hållningen förändrades och blev som namnet antyder mer upprätt, bäckenet smalnade av för långdistansförflyttning över slätten, matsmältningsapparaten anpassades till nya näringskällor eller ny behandling av dessa, tänderna blev mindre och hjärnorna växte och nådde så småningom en storlek motsvarande 80 procent av den moderna människans hjärna.
En förutsättning för det senare var just kokkonsten. Hjärnan förbrukar upp till en fjärdedel av vårt dagliga kaloriintag och stekning och kokning frigör kalorier som annars är svårtillgängliga i rå, animalisk föda. Dessutom innehåller kött proteiner och fetter som är nödvändiga för hjärnans ­utveckling.
Homo erectus i Afrika och Asien gjorde skarpare stenverktyg än sina föregångare. De jagade, slaktade och lagade mat. Det var mycket kött på menyn, men också frukt och gärna även söt, energirik honung. Homo erectus var en gottegris. De påminde avsevärt mer om oss än tidigare förmänniskor, de gick upprätt på långa ben, hade kortare armar än sina föregångare, höga fotvalv, raka tår och större kranium.
Ny kosthållning gav av allt att döma starka och tåliga individer och Homo erectus är den människoart som hittills överlevt längst på jorden. De fanns kvar för bara 50 000 år sedan och var ­under en kort period samtida både med neandertalarna och med Homo sapiens. Ibland delas Homo erectus upp i en afrikansk och en europeisk gren, där den afrikanska kallas Homo ­ergaster. Det är antagligen från den senare Homo sapiens ­härstammar.

 

Homo erectus gjorde skarpare stenverktyg än sina föregångare. Det var mycket kött på menyn, men också frukt och gärna även söt, energirik honung. De påminde mer om oss än tidigare förmänniskor. Bild: SPL

Homo erectus gjorde skarpare stenverktyg än sina föregångare. Det var mycket kött på menyn, men också frukt och gärna även söt, energirik honung. De påminde mer om oss än tidigare förmänniskor. Bild: SPL

Jakt med träspjut
Homo heidelbergensis är förmodligen ett mellan­led från H. erectus till neandertalare, kanske också till H. sapiens, men det senare är allt mer ifrågasatt. Som vanligt när det gäller människans förhistoria finns det både olika och bestämda uppfattningar hos forskare.
Denna art gjorde i vilket fall entré för 700 000 år sedan och levde i Europa, Afrika och möjligen i delar av nuvarande Kina. Det första fossila fyndet var en käke, som 1907 påträffades i Mauer nära Heidelberg i Tyskland.
Arten var storvuxen, robust och högrest med en medellängd på 180 centimeter. Hjärnvolymen var stor, från 1 200 upp till hela 1 500 kubikcentimeter. Heidelbergensis jagade med träspjut och fällde bytesdjur som flodhäst, noshörning och jättehjort eller irländsk älg, Megaloceros giganteus, ett av de största hjortdjur som någonsin funnits och som var spritt över hela Europa och norra Afrika.
Homo heidelbergensis var jägare och köttätare av stora mått och det gällde även efterträdarna neandertalarna, vars tid på jorden tog sin början för ungefär 350 000 år sedan och fick sitt slut för omkring 28 000 år sedan.
Neandertalarna jagade och åt mammut, elefant, hjort, ren, myskoxe och en hel del annat vilt. De kompletterade också den animaliska födan med frukt, nötter och grönsaker.
Studier och analys av fossil och i synnerhet tänder avslöjar att tillgången på föda kunde variera och att grupper av individer ibland gick undernärda, vilket dock inte nödvändigtvis behöver kopplas till artens försvinnande.
De första fossilen påträffades i Neanderthal i Tyskland 1856. Neandertalarna var grovt byggda, mellan 150 och 170 centimeter långa och hade ett stort kranium med bakåtlutad panna.
Deras hjärnor var antagligen något större än våra och de kunde troligen tala och hade kapacitet till symboliskt tänkande vilket bland annat tog sig uttryck i att de tillverkade smycken.
De tillverkade även vapen och redskap, huvudsakligen för jakt.

 

Huruvida Homo floresiensis var en egen art tvistas det om. De tycks dock ha ätit ungefär som vår egen art för över 12 000 år sedan, men med lokal variation för vad som fanns på ön Flores där de levde. Dvärgelefanter tycks bland annat ha stått på menyn. Bild: SPL

Huruvida Homo floresiensis var en egen art tvistas det om. De tycks dock ha ätit ungefär som vår egen art för över 12 000 år sedan, men med lokal variation för vad som fanns på ön Flores där de levde. Dvärgelefanter tycks bland annat ha stått på menyn. Bild: SPL

Dvärgmänniskor åt dvärgelefanter
Det så kallade hobbitfolket Homo floresiensis som levde på ön Flores i Indonesien är en omstridd art där sista ordet knappast är sagt än. Kanske utgör fynden Homo sapiens med någon slags missbildning, kanske är det en underart till Homo erectus eller kanske en egen art. Striden mellan olika forskare är ovanligt hård här.
Hypotesen att det var en egen art har just nu ett övertag, och i så fall levde de för 95 000 år sedan fram till för ungefär 12 000 år sedan.
Att de blev så små skulle i så fall bero på att de levde på en isolerad ö – att djur utvecklar dvärgformer på öar är ett känt fenomen och borde enligt vissa forskare även kunna inträffa för människor.
Till följd av en annorlunda flora och fauna hade de en delvis avvikande diet från Homo sapiens och erectus. De var dock köttätare och livnärde sig bland annat på en dvärgvariant av det sedan länge utdöda elefantdjuret stegodon, som hade en mankhöjd på 1,2 meter, samt jätteråttor och möjligen stora ödlor som komodovaranen.
Homo sapiens slutligen är den moderna ­människan, som utvecklades i Afrika för mellan 100 000 och 200 000 år sedan, spred sig över Europa och Asien och konkurrerade ut andra arter, bland annat genom sin förmåga att skaffa föda.
Från början var vi jägare och samlare på savannen. Långt senare, när vi lärt oss att tämja djuren och odla jorden, blev vi bofasta.
Homo sapiens utvecklade allt mer avancerade verktyg och redskap, tillredde maten och hade en ­varierad kost med vissa okända inslag. Med hjälp av vapen och redskap skaffade de mat, och maten fick hjärnan att växa.

 

Kött, fisk, skaldjur – och neandertalare
En del av Homo sapiens allra äldsta bosättningar har påträffats längs med Sydafrikas kuster och ett återkommande inslag vid dessa är mängder av snäckskal. Mycket tyder på att en stor del av ­födan togs från havet, och eftersom hjärnan ­behöver högkvalitativa omega-3-fettsyror för att växa stämmer det bra med vad vi vet om människans utveckling.
Tidigare förmänniskor hade fått dessa viktiga fettsyror från hjärna och märg i djur, men Homo sapiens kompletterade med fisk, musslor, snäckor och skaldjur vilket gav hjärnan det den behövde i överflöd. Kött stod sannolikt högst upp på önskelistan, men jakt är ett farligt spel och gav inte alltid utdelning.
Bytesdjuren varierade allteftersom den nya ­arten spred sig över jorden. Men spridningen var inte utan bakslag och vid minst ett tillfälle stod vår art på utrotningens brant. Beräkningar visar att vår art för 70 000 år sedan inte räknade in mer än några tusen individer.
En del av dessa tog sig över Röda havet och ut ur Afrika, förmodligen vid Bab el-Mandem, där vatten­nivån då var låg på grund av nedisningar på jorden.
Homo sapiens historia blev, med bättre verktyg och teknik för matlagning och en varierad kost som triggade hjärnans tillväxt, en framgångssaga – ­delvis på andra arters bekostnad, som det verkar.
Även om våra stenåldersförfäder levde mest på frukt och kött så visar senare forskning att även kolhydrater i form av olika sädesslag fanns på ­menyn mycket tidigt om än i liten skala. Med tiden lärde vi oss att odla vår säd och att hålla boskap, vilket gjorde oss bofasta och fler.
Men det finns en del mindre tilltalande ­matvanor från vår arts ungdomstid – vissa indicier antyder att Homo sapiens inte bara dödade neandertalare, utan också hade dem på sin meny. Att det förekom ren kannibalism i svälttider är belagt.

Material från
Allt om Vetenskap nr 2 - 2015

Mest lästa

Fler nyheter

Fler nyheter