Var och en sin egen Super Mario

När något oväntat händer, så brukar ett vetenskapligt papper från 2003 åberopas. Det hände till exempel när Donald Trump vann presidentvalet i USA. Flera krönikörer skrev då att det nu är bevisat att vi lever i en simulering, för sådana buggar kan inte förekomma i verkligheten.

Det var Nick Bostrom, filosofiprofessor vid Oxford, som 2003 publicerade några funderingar han kallade Are you living in a computer simulation?. Han ställer där tre olika alternativ mot varandra, och hävdar att ett måste vara rätt:
- Någon gång kommer en tekniskt avancerad civilisation att köra simuleringar av universums utveckling med hjälp av en enorm datorkraft som utvecklats.

- Trots tillgången till en enorm datorkraft som gör det möjligt att simulera universums utveckling, så väljer denna civilisation att inte göra det.

- En sådan teknisk utveckling uppnås aldrig.

(Han uttrycker sig mer akademiskt, men lite förenklat är det vad han säger.)

Om det första gäller så kommer till exempel vi människor att om 100 eller 10 000 år ha så avancerade datorer att vi kan simulera universum och befolka det med intelligenta och medvetna varelser. Simulerade sådana, förstås, men ändå.

Och då inställer sig frågan – är du och jag sådana, simulerade och medvetna varelser i ett obegripligt avancerat datorprogram? Är vi ettor och nollor i en framtida mänsklighets superdatorer?

Bostrom själv gav inget svar på vilket alternativ han föredrog, utan pekade bara på att ett av dem måste vara rätt. Den så kallade simuleringshypotesen har diskuterats flitigt sedan dess, och det första alternativet har många anhängare. Bland andra Elon Musk är övertygad om att vi lever i en simulering.

Lasse Zernell, chefredaktör

Lasse Zernell, chefredaktör

Eftersom det kommer att köras ett stort antal sådana simuleringar, så är ju sannolikheten att vi befinner oss i en simulering mycket mer sannolik än att vi finns i den ursprungliga verkligheten. ­Eller vad man ska kalla det.

Det andra alternativet – att vi eller några andra skulle ha möjligheten att simulera vår och universums utveckling, men välja att inte göra det – är nog den mest osannolika. En av huvudorsakerna till att utveckla superdatorer är just för att kunna köra allt bättre simuleringar av delar av vår verklighet. Får vi möjligheten att låta en virtuell big bang brisera och sedan snabbspola för att se vad som händer, så kommer vi att göra det.

Om det nu är så att vi lever i en simulering som matchar universums och människans verkliga utveckling, så är det logiskt att även vi kommer att köra sådana simuleringar när tiden är mogen. Simuleringar i simuleringen, alltså. Eller ännu flera steg. Eller om det finns en gräns där en simulering inom en simulering inte kan göras lika bra – det är en filosofisk fråga som också diskuteras. I ­vilket fall blir de simulerade världarna många fler än den enda ursprungliga.

Vad innebär det då, om vi lever i en simulering? Egentligen ingenting. För oss är det verkligheten, vi existerar ingen annanstans. Det finns inga ”riktiga” versioner av oss och vi kan lika lite ta oss ur vår värld som Super Mario kan hoppa ut ur skärmen. Simuleringen är vårt universum och ur vårt perspektiv lever och dör vi i den på riktigt.

Det sista alternativet är det mest pessimistiska. Om utvecklingen fortsätter, så är det troligt att vi utvecklar obegripligt kraftfulla datorer. Så om vi inte gör det (eller har gjort det), så kommer det att hända något som avslutar vår karriär innan vi är där.
Men då återstår ändå möjligheten att det inte är människorna som nått till denna extremhögteknologiska nivå och kör simuleringarna. Utan några andra.

Material från
Allt om Vetenskap nr 8 - 2017

Mest lästa

Fler nyheter

Fler nyheter