LIV I UNIVERSUM:

Varför är det aldrig någon som hör av sig?

Antalet stjärnor i universum är nära nog oändligt. Att döma av vad vi sett än så länge så verkar det dessutom inte vara helt ovanligt med planeter kring dessa stjärnor. Det är därför bara rimligt att anta att förhållanden som de på jorden går att hitta lite överallt – och att universum därför borde vara fullt av liv.

Men var någonstans håller i så fall alla andra hus? Varför har ingen hört av sig? Detta är frågor som astronomerna under lång tid förgäves försökt besvara. Men om vi har tur blir det kanske snart möjligt att tjuvlyssna sig till svaren.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det må vara länge sedan vi insåg att jorden inte är universums mittpunkt, men så länge vi är de enda intelligenta varelserna vi känner till så kommer vi alltid att fortsätta att känna oss, och bete oss, som om vi fortfarande trodde att det var så. Detta är kanske inte så konstigt. För om det skulle visa sig att vi är ensamma så är vi ju på sätt och vis universums mittpunkt trots allt.
I ett universum som är så enormt och så uråldrigt som det vi lever i är det emellertid ytterst osannolikt att liv inte skulle ha uppstått någon annanstans än just här. Speciellt med tanke på att jorden hittills tett sig mindre och mindre speciell ju mer vår kunskap om omvärlden ökat.
Men varför har vi då inte sett till minsta spår av andra civilisationer?
Det är inte som om vi inte letat. Men det måste erkännas att vårt sökande varit kraftigt begränsat. Bland annat har vi räknat kallt med att eventuella civilisationer därute vill att vi ska hitta dem. Om astronomer vid amerikanska­ Harvard-Smithsonian Center for Astro­physics får som de vill blir det emellertid snart ändring på det.

Fermis paradox
Det är givetvis omöjligt att göra en pålitlig uppskattning av hur vanligt förekommande intelligent liv är i universum, eller i vår egen galax för den delen. Vi känner än så länge till alldeles för lite om både livet och universum. Men med tanke på att Vintergatan uppskattningsvis innehåller några hundra miljarder stjärnor, och att det troligtvis finns över hundra miljarder andra galaxer i den del av universum vi kan se, är tanken att liv skulle ha uppstått på fler ställen än på jorden allt annat än långsökt.
Att sannolikheten för utomjordiskt liv är så pass stor leder emellertid till ett bekymmersamt dilemma, en insikt som slog fysikern Enrico Fermi redan 1950 under en diskussion med några kollegor kring lunchbordet. Enligt Fermis resonemang borde vi nämligen, om det fanns andra civilisationer i galaxen, redan ha stött på dem.

Kolonisera rymden Enligt Fermis paradox borde en intelligent och teknologiskt högstående civilisation ha spritt sig i Vintergatan för länge sedan. Men svårigheterna kanske är för stora. Vi människor drömmer om en bas på månen – ett jätteprojekt trots att det inte ens är ett stenkast bort med galaxens mått mätt. Bild: Nasa

Kolonisera rymden Enligt Fermis paradox borde en intelligent och teknologiskt högstående civilisation ha spritt sig i Vintergatan för länge sedan. Men svårigheterna kanske är för stora. Vi människor drömmer om en bas på månen – ett jätteprojekt trots att det inte ens är ett stenkast bort med galaxens mått mätt. Bild: Nasa

Inte nog med att antalet möjliga hemvister för liv i galaxen är överväldigande, eventuellt liv har dessutom haft all tid i världen på sig att bre ut sig.
Livet på jorden verkar ha dykt upp så fort förhållandena tillät. Detsamma borde gälla även för liv någon annanstans. Men jorden är tillsammans med solen och solsystemets övriga planeter på det hela taget ganska unga. Det finns ingenting som hindrar att liv på planeter kring äldre stjärnor varit möjligt långt tidigare i vår galax historia, som är nära på lika lång som själva universums. Det vill säga att andra kulturer i galaxen skulle kunna ha ett försprång på åtskilliga miljarder år.
Inte ens de mest pessimistiska beräkningarna av hur lång tid det skulle ta för en civilisation att kolonisera galaxen kommer i närheten av den tid dessa tidiga civilisationer i så fall haft till sitt förfogande. Med andra ord borde­ Vintergatan vid det här laget krylla av liv och vi borde märka det.
Detta stämmer emellertid inte alls överens med vad vi ser. Forskare har inte lyckats hitta några som helst tecken på liv utanför jorden. Inga besökande rymdsonder eller rymdskepp och inga försök till kommunikation av något slag. Man har överhuvudtaget inte sett till någonting alls som ser ut att ha skapats på konstgjord väg.
Denna avsaknad av kontakt fick Fermi att ställa frågan ”Var är de?”, en fråga som fortfarande förbryllar oss. Problemet brukar kallas för Fermis paradox.

Är vi ensamma?
Den enklaste lösningen på Fermis paradox är givetvis att det inte finns liv någon annanstans, åtminstone inte intelligent liv, och att vi således är de enda i vårt slag.
Detta skulle innebära att jorden inte är en typisk planet, utan så unik att inga andra planeter med samma speciella förutsättningar existerar. Det skulle då antingen vara omöjligt för liv att få fotfäste någon annanstans, eller så skulle liv på andra platser inte ha de förutsättningar som krävs för att utveckla intelligens på samma sätt som livet här på jorden. Vi människor skulle således vara resultatet av en lång serie lyckosamma tillfälligheter.
Detta argument grundar sig emellertid på att liv inte kan skapas på andra sätt än enligt den jordiska modellen, vilket inte alls behöver vara sant. Andra former av liv skulle mycket väl kunna uppstå och utvecklas under annorlunda omständigheter, som inte kräver att förhållandena är exakt som på jorden.
Alternativt skulle det kunna vara så att uppkomsten av liv inte är så självklar som vi föreställer oss. Även om det finns gott om världar med lika gynnsamma förhållanden som jorden så skulle livet kunna vara för komplext för att ha blivit till på fler ställen.
Men bristen på bevis innebär inte nödvändigtvis att det inte finns någon annan därute. Det finns många tänkbara förklaringar till vår isolation som inte förutsätter att vi är ensamma.

Exoplaneter Astronomerna är nu överens om att det finns gott om exoplaneter därute. Frågan som är svår att besvara är hur vanliga de är, men framför allt hur vanligt det är med planeter av samma typ som jorden.

Exoplaneter Astronomerna är nu överens om att det finns gott om exoplaneter därute. Frågan som är svår att besvara är hur vanliga de är, men framför allt hur vanligt det är med planeter av samma typ som jorden.

Skilda världar
Samtidigt som universums svindlande storlek och höga ålder talar för att liv borde existera på fler ställen så skulle just dessa egenskaper faktiskt också kunna förklara varför vi inte sett till detta liv. Avstånden mellan olika civilisationer skulle nämligen kunna vara så stora i både rum och tid att det blir mer eller mindre omöjligt för dessa civilisationer att kommunicera med varandra. För även om det existerar eller har existerat andra så behöver det inte betyda att det finns fler civilisationer här och nu.
Om närmaste utomjordiska civilisation till exempel befinner sig i en fjärran­ galax är det ju fullt förståeligt att de inte hittat hit, eller försökt kontakta oss, oavsett hur långt framskriden­ deras teknologi är.
Civilisationer skulle också kunna vara så utspridda i tiden att en civilisation­ hinner stagnera och dö ut innan nästa blommar upp, vilket givetvis­ också skulle omöjliggöra kommunikation.
Det senare betyder att Vintergatan kan ha varit befolkad av ett flertal civilisationer utan att vi idag ser några uppenbara tecken på deras framfart.
Om det funnits andra före oss borde de däremot ha lämnat någon form av spår efter sig. Det borde i så fall vara möjligt att i framtiden hitta rester av det de lämnat kvar, även om dessa kvarlevor av förklarliga skäl är mycket svårare att upptäcka än en levande civilisation.

Först, bäst och vackrast
Ett annat sätt att förklara varför ingen varit här och sagt hej är att vi helt enkelt är först. Om vi vore en av de första civilisationerna skulle det nämligen betyda att ingen annan haft tid att utveckla teknologi som väsentligt överträffar vår egen. Andra civilisationer skulle på så vis antingen ligga efter oss i sin utveckling eller vara mer eller mindre jämställda med oss.
Våra eventuella grannar i galaxen skulle då inte ha större möjlighet att resa till andra världar eller kommunicera med andra civilisationer än vad vi har. Med andra ord skulle de vara precis lika isolerade som vi och lika ovetandes om vår existens som vi är om deras.
Frågan är bara varför livet skulle ha väntat så här länge med att göra entré, och varför universum legat öde under större delen av sin livstid?

Livet är förgängligt

Så kallade gamma ray bursts kan utplåna allt liv som kommer i vägen för strålningen. I vårt lilla hörn av galaxen är det ganska fridfullt, men i de tätare delarna av Vintergatan är eventuellt liv mer utsatt för olika kosmiska fenomen likt detta. Bild: Nasa

Så kallade gamma ray bursts kan utplåna allt liv som kommer i vägen för strålningen. I vårt lilla hörn av galaxen är det ganska fridfullt, men i de tätare delarna av Vintergatan är eventuellt liv mer utsatt för olika kosmiska fenomen likt detta. Bild: Nasa

Även om vi är långtifrån först och andra civilisationer inte är helt ovanliga kan det fortfarande finnas anledningar till varför ingen försökt kolonisera galaxen.
Kanske är det så att ingen överlevt tillräckligt länge, något som i sin tur kan ha flera orsaker.
För det första är det ett farligt universum vi lever i. Asteroidnedslag, istider eller andra storskaliga naturkatastrofer kan mycket väl sätta ett samhälle ur spel och tvinga utvecklingen att börja om från ruta ett igen. För att inte tala om att katastrofala astronomiska händelser så som supernovor eller så kallade gamma-ray bursts, korta men ytterst dödliga utbrott av gammastrålning, lätt kan sterilisera alla beboeliga planeter som kommer i deras väg, och permanent sätta stopp för allt liv.
En andra möjlighet är att alla samhällen som når tillräckligt långt i sin teknologiska utveckling till slut utplånar sig själva, genom till exempel krigföring eller miljöförstöring. Ironiskt nog kan nämligen samma instinkter som lett till skapandet av vårt moderna samhälle i slutändan komma att bli dess undergång. Båda fallen skulle kunna resultera i att intelligent liv aldrig hinner utveckla den nivå av teknologi som krävs för att kunna ge sig ut och söka kontakt med andra innan de själva dukar under. Detta skulle återigen innebära att det bara existerar kulturer vars teknologi är mer eller mindre jämbördig med vår egen, eller mer primitiv, och att galaxen således förblivit oexploaterad.
Det räcker emellertid med att en eller­ ett fåtal civilisationer lyckas hålla ut för att argumentet ska falla.
Ett något mer långsökt alternativ är att någon eller något systematiskt utrotar allt intelligent liv. Men frågan är då varför vi inte gått samma öde till mötes?

Hemma bäst
En annan tänkbar anledning till varför ingen försökt erövra galaxen är att ingen känt sig manad.
Även om det finns annat intelligent liv behöver det inte betyda att de tänker som vi. Kanske delar andra kulturer inte vår nyfikenhet och vår drift att utforska och kolonisera nya platser.
Delfiner anses till exempel vara en av jordens intelligentaste djurarter, men även om de fick utvecklas ostört under obegränsad tid är det fullt möjligt att de aldrig skulle bygga några rymdfarkoster eller skicka ut några radiosignaler. Att utvecklas i den riktningen kanske helt enkelt inte ligger i deras natur.
På liknande sätt skulle det kunna tänkas att annat intelligent liv i Vinter­gatan inte har samma fallenhet för expansion som vi har, utan att de istället­ koncentrerat sig på andra saker. De skulle till och med kunna vara rädda för världen utanför sin hemplanet. Det skulle på så sätt kunna finnas mycket gamla civilisationer utan att de för den sakens skull givit sig ut bland stjärnorna eller försökt söka kontakt med andra.
Detta utesluter inte att det finns teknologiskt högutvecklade civilisationer. Men de har i så fall valt att tillämpa­ denna teknologi på annat än att utforska­ rymden.

Svårsmält prislapp

De radioteleskop som fram tills nu använts i sökandet efter intelligent liv har i stort sett varit begränsade till att kunna ta emot meddelanden adresserade till oss. Bristen på resultat behöver därför inte betyda att det inte finns några andra civilisationer inom räckhåll, utan kan lika gärna bero på att ingen skickat oss en hälsning. Bild: SPL

De radioteleskop som fram tills nu använts i sökandet efter intelligent liv har i stort sett varit begränsade till att kunna ta emot meddelanden adresserade till oss. Bristen på resultat behöver därför inte betyda att det inte finns några andra civilisationer inom räckhåll, utan kan lika gärna bero på att ingen skickat oss en hälsning. Bild: SPL

Det är också möjligt att det gjorts försök att kolonisera galaxen, men att de misslyckats. Det största hindret utgörs av det faktum att universum har en inbyggd hastighetsbegränsning, som så vitt vi vet gör det omöjligt att färdas snabbare än ljuset. Om det visar sig att denna barriär inte går att kringgå, eller åtminstone är så svårforcerad att ingen hittills lyckats, skulle det göra resor mellan stjärnorna till en minst sagt tidsödande sysselsättning.
Detta skulle inte på något sätt göra en kolonisation av Vintergatan omöjlig, men det skulle definitivt vara avskräckande.
För den som har några miljoner år att avvara skulle det enligt de beräkningar som gjorts vara fullt möjligt att lägga galaxen under sig utan att kunna förflytta sig fortare än ljuset. Men även om detta visserligen är en kort tid i jämförelse med galaxens eller­ universums ålder, så är det mer än tillräckligt för att få vem som helst att tappa modet och ge upp.
Det skulle dessutom vara ett mycket kostsamt företag, i alla fall med de medel vi känner till. Utan tillgång till ett mer ekonomiskt alternativ skulle priset därför kunna vara så högt att ingen varit villig att betala det.
Detta skulle kunna medföra att ingen­ civilisation lyckats komma tillräckligt långt i sina försök att nå stjärnorna för att de ska ha spridit ut sig i någon större utsträckning. Följaktligen skulle det kunna finnas civilisationer vars teknologi är långt mer framskriden än vår, utan att de för den sakens skull är så beresta att de kommit i kontakt med oss.

Interstellär snigelpost
Förutsatt att avstånden inte är allt för stora borde kommunikation på distans inte vara utesluten mellan civilisationer som teknologiskt sett befinner sig på en nivå som är likvärdig eller högre än vår egen, även om de inte gjort några längre utflykter. Att det trots detta inte är någon som hört av sig kan emellertid ha en så enkel förklaring som att ingen sett oss än.
Det är fullt möjligt att vi människor inte funnits till tillräckligt länge och inte gjort tillräckligt med väsen av oss för att någon ska ha lagt märke till oss. Vi har exempelvis inte använt oss av radiokommunikation särskilt länge och eftersom inte ens radiosignaler kan ta sig fram fortare än ljuset har de första radiovågorna inte hunnit nå längre än strax över 100 ljusår bort. Så länge ingen annan håller till i just vårt lilla hörn av galaxen är det alltså troligt att ingen känner till vår existens, även om det finns de som håller utkik.
Vi kan faktiskt ha undgått upptäckt även om stora delar av galaxen är koloniserad, bara man lämnat stjärnorna i vår omedelbara närhet ifred.
Till och med i det fall att någon är bosatt så pass tätt inpå oss att de faktiskt snappat upp de signaler vi skickat ut och bestämt sig för att skicka en hälsning kan tystnaden vi upplever förklaras. Förutsatt att de inte hittat ett sätt att skicka ett meddelande snabbare än ljuset så tar det ju lika lång tid för deras signal att nå oss som det tog för våra radiovågor att nå dem. Med andra ord skulle en hälsning från en annan civilisation redan kunna vara på väg, utan att vi vet om det.

Lika barn leka bäst
Att vi inte sett till några utomjordingar kan också bero på att vi inte vet vad vi ska leta efter. Eftersom vi inte känner till något annat liv än det som finns här på jorden har vi i vårt sökande inte haft något annat val än att utgå från att liv på andra platser påminner om oss. Detta kan mycket väl ha gjort att vi förbisett något.
Det finns ingenting som säger att utomjordiskt liv behöver ha speciellt mycket gemensamt med jordiskt liv. Andra livsformer skulle kunna vara så olika oss att vi inte skulle inse vad det rörde sig om även om vi såg dem, vilket gör att det skulle kunna finnas annat intelligent liv närmare än vad vi tror.
Förmodligen skulle då även det omvända gälla och de skulle inte heller ta notis om oss. Våra olikheter skulle för övrigt kunna göra alla försök till kommunikation meningslösa eller till och med omöjliga, även om de trots allt skulle känna till oss.
Dessutom kan även liv som en gång i tiden liknat oss ha utvecklats så långt förbi oss att de så att säga inte längre spelar i samma division. Det är i så fall sannolikt att de för länge sedan lagt den typ av kommunikation vi använder oss av på hyllan och istället utnyttjar helt andra metoder för att kommunicera. Troligtvis skulle denna kommunikation vara omöjlig för oss att uppfatta, på ungefär samma sätt som en grottmänniska inte skulle ana det minsta om någon så överöste honom­ med radiosignaler.
Det är alltså inte otänkbart att galaxen är koloniserad och full av liv utan att vi lagt märke till det.
Om högre stående civilisationer av det här slaget existerar så är det emellertid svårt att tänka sig att de inte skulle känna till oss. Men bara för att de vet om att vi finns är det inte säkert att de ger sig till känna.

Djur i bur
Det kan finnas olika anledningar till varför en teknologiskt överlägsen galaktisk civilisation skulle avstå från kontakt, även om de är fullt medvetna om vår existens. Det skulle exempelvis kunna vara så att de inte har något intresse av att prata med oss. Kanske på grund av att vi i deras ögon är en lägre stående och fullkomligt obetydlig form av liv.
En annan förklaring, som används flitigt inom science-fiction, är den så kallade zoo-hypotesen. Enligt zoo-hypotesen skulle det kunna finnas en galaxomspännande civilisation som inte bara är medveten om att vi finns, utan kanske till och med iakttar oss. För att inte påverka vår naturliga utveckling avvaktar de emellertid med att avslöja sig för oss. Det är i så fall troligt att de aktivt försöker dölja sin existens, vilket med tanke på deras teknologiska övertag gör att vi förmodligen kommer att förbli ovetandes tills vi anses vara redo.

SETI
Hur man än vänder och vrider på det så handlar alla försök att tänka ut en lösning på Fermis paradox om ren spekulation. Vi har helt enkelt inte tillräckligt med information för att kunna göra mycket annat än att försöka gissa oss till rätt svar. Det enda sättet att ta reda på den verkliga anledningen till varför inga andra civilisationer visat sig är att hitta dem, eller att leta igenom universum utan att hitta någon alls.
Forskare världen över har sedan 1960-talet försökt åstadkomma just detta genom att söka efter tecken på att det finns annat intelligent liv. Dessa ansträngningar, som med ett gemensamt namn går under benämningen SETI (Search for Extra-Terrestrial Intelligence), har emellertid inte lyckats leverera några resultat som kunnat sprida nytt ljus över situationen.
Målet med de flesta projekt som genomförts inom ramen för SETI har varit att söka igenom himlen efter signaler skickade av en annan civilisation, men vi människor har även skickat ut en alldeles egen signal i ett försök att tillkännage vår existens.
Signalen i fråga brukar kallas för Arecibo-meddelandet och skickades iväg 1974 med hjälp av Arecibo-teleskopet i Puerto Rico. Den som går och hoppas på ett snabbt svar lär emellertid bli besviken. För att nå fram till så många stjärnor som möjligt skickades nämligen signalen i riktning mot stjärnhopen M13, som ligger över 20 000 ljusår härifrån. Eftersom signalen i likhet med andra radiosignaler masar sig fram med ljusets hastighet dröjer det alltså över 20 000 år innan den kommer fram, och kanske lika lång tid innan ett eventuellt svar letar sig tillbaka till oss. Med andra ord får nog Arecibo-meddelandet mest ses som en symbolisk handling.

En av de dussintals antennplattor som tillsammans kommer att bilda radioteleskopet Mileura Wide-Field Array. Teleskopet, som håller på att uppföras i den australiensiska vildmarken, beräknas­ bli tillräckligt kraftfullt för att kunna tjuvlyssna på utomjordiska radio- och tv-sändningar, förutsatt att andra civilisationer ger ifrån sig samma sorts signaler som vi. Bild: Frank Briggs (Mt. Stromlo Observatory)

En av de dussintals antennplattor som tillsammans kommer att bilda radioteleskopet Mileura Wide-Field Array. Teleskopet, som håller på att uppföras i den australiensiska vildmarken, beräknas­ bli tillräckligt kraftfullt för att kunna tjuvlyssna på utomjordiska radio- och tv-sändningar, förutsatt att andra civilisationer ger ifrån sig samma sorts signaler som vi. Bild: Frank Briggs (Mt. Stromlo Observatory)

Kosmisk tjuvlyssning
Det faktum att en rad olika SETI-projekt gång på gång misslyckats med att snappa upp utomjordiska signaler har inte precis gjort Fermis frågeställning mindre aktuell. Snarare har vi större anledning än någonsin att fråga oss var alla andra är.
Men det finns förmildrande omständigheter. Hittills har man nämligen i stort sett varit begränsad till att leta efter avsiktliga försök till kommunikation, som dessutom sänts ut i riktning mot oss. Såvida inte någon råkar få in en lyckträff med en signal skickad på vinst och förlust, i stil med Arecibo-meddelandet, innebär det att avsändaren både måste veta var vi finns och ha viljan att ta kontakt med oss.
Med andra ord har oddsen för att hitta civilisationer som liknar vår egen än så länge varit minimala, även om sådana civilisationer faktiskt existerar.
Snart kan det emellertid bli möjligt att hitta främmande civilisationer utan att de själva behöver påkalla vår uppmärksamhet.
Vår egen civilisation läcker oavsiktligt ut signaler i rymden som skvallrar om att jorden är bebodd. Det handlar om läckage från såväl radio- och tv-sändningar som militära radaranläggningar.
Avi Loeb vid Harvard-Smithsonian Center for Astrophysics i USA föreslår nu tillsammans med kollegan Matias Zaldarriaga en metod som för första gången skulle kunna göra det möjligt att undersöka om det läcker ut oavsiktliga signaler av detta slag från andra planeter.
Loeb och Zaldarriaga menar att nya och förbättrade astronomiska instrument som radioteleskopet Mileura Wide-Field Array, som för närvarande håller på att konstrueras i Australien, är tillräckligt känsliga för att kunna tjuvlyssna på andra civilisationer.
Det australiensiska radioteleskopets huvuduppgift kommer att vara att studera radiostrålning från det tidiga universum, men om Loebs och Zaldarriagas­ beräkningar stämmer skulle det alltså också kunna användas för att få in utomjordisk tv. Räckvidden skulle i så fall vara kring 30 ljusår, vilket innebär­ att de 1 000 närmaste stjärnorna skulle vara inom hörhåll.
Men det är bara början. Framtida observatorier, som det planerade radio­teleskopet Square Kilometre Array, skulle kunna göra sökradien upp till tio gånger så stor. Det skulle innebära att man skulle kunna spionera på så många som 100 miljoner stjärnor.
Om den går att förverkliga kommer metoden utan tvekan att förbättra våra chanser att hitta annat intelligent liv, men begränsningarna är fortfarande stora. Det förutsätts till exempel fortfarande att andra civilisationer använder sig av samma sorts utrustning för att kommunicera som vi gör, vilket självklart inte behöver vara fallet.

Material från
Allt om Vetenskap nr 5 2007

Mest lästa

Fler nyheter

Fler nyheter