Världens äldsta spya

En ichthyosaurie i färd med att äta belemniter, vars skelettdelar antagligen var för hårda för fisködlans känsliga mage. Bild: SPL

En ichthyosaurie i färd med att äta belemniter, vars skelettdelar antagligen var för hårda för fisködlans känsliga mage. Bild: SPL

Vissa fossil är mer märkvärdiga än andra, ja rent av mer bisarra. Då tänker jag inte bara på vad det faktiskt är som har blivit bevarat till eftervärlden utan även hur det ens varit möjligt. Två sådana typexempel är koproliter (fossil avföring) och regurgitaliter (fossila uppkastningar). Tänker man inte spontant, hur är det möjligt?
Men då ser kanske inte alltid fossilen riktigt ut som man kunde förvänta sig heller. Både koproliter och regurgitaliter tillhör gruppen spårfossil eftersom det just är lämnade spår efter en organism och inte de förstenade resterna av varelsen själv. Hur otroliga dessa fossil än låter så kan de ge både viktig och intressant information om utdöda djurs diet, matsmältningssystem och ställning i näringskedjan. Även om jag tycker att koproliter är ”skitintressant” så lämnar vi dessa fossil för nu och koncentrerar oss på fossila uppkastningar och, närmare bestämt, den äldsta kända fossila spyan!

För drygt tolv år sedan hittade och beskrev några brittiska forskare detta märkvärdiga fossil i omkring 160 miljoner år gamla, jurassiska lager i närheten av Peterborough i England. Uppkastningen består av en minst sagt knaprig och svårsmält ansamling massiva och karaktäristiska stavar av kalk som kommer från en utdöd grupp bläckfiskar som kallas belemniter.

Kalkstavarna, som i spyan ligger tätt packade i en finkornig mellanmassa av mindre bergartsfragment, är normalt det enda som bevaras efter dessa bläckfiskar.
De utgjorde en del av det inre skelettet och var omgivet av djurets mjukvävnad. Eftersom fossilen, som bland annat är vanliga i vår svenska berggrund av lämplig ålder, påminner om stearinljus kallas de ofta vätteljus i folkmun.

Forskarna menar att den fossila spyan från England kommer från fisködlor, eller ichthyosaurier, som var vanliga i haven under mesozoikum, och alltså under samma tid som dinosaurierna härskade på landbacken.

Mats E. Eriksson. Professor i paleontologi vid ­Geologiska institutionen,  Lunds univer­sitet. Han forskar främst på mikroskopiska fossil och försöker bland annat rekonstruera flera hundra miljoner år gamla ekosystem­. 

Mats E. Eriksson. Professor i paleontologi vid ­Geologiska institutionen, Lunds univer­sitet. Han forskar främst på mikroskopiska fossil och försöker bland annat rekonstruera flera hundra miljoner år gamla ekosystem­. 

Det var en sorts delfinliknande djur med skarpa tänder och som kunde bli över 20 meter långa. Utifrån unika fynd av kompletta fisködlor med sista måltiden bevarad i magtrakten så vet vi att de gärna åt bläckfiskar, men man har även hittat rester som tyder på en mer varierad kost med såväl fåglar och fiskar som sköldpaddor på menyn.

I likhet med många nulevande djur som kastar upp svårsmälta födoämnen – tänk bara på ugglors spybollar – så menar forskarna att fisködlan i det här fallet kräkts upp bläckfiskskeletten eftersom de inte skulle kunna komma ut den naturliga vägen då de skulle skada ödlans inre organ. En intressant analogi är nutida kaskelotter som gärna frossar­ i jättebläckfiskar.

De senare består ju i princip bara av näringsrika mjukdelar, bortsett från en papegojliknande och skarp näbb som kaskelotterna inte kan smälta och därför spyr upp efter att ha tuggat i sig bläckfisken.

Nu kan man naturligtvis fråga sig om fossilet från Peterborough inte bara skulle kunna vara en hög bläckfiskfossil som slumpvis ansamlats, exempelvis genom fysikalisk koncentration av vågor eller strömmar, och sedan bevarats tillsammans?

Dels visade det sig att de flesta belemniterna i ansamlingen var unga exemplar och alltså inte hade dött av åldersskäl. Men, vad som var mer talande­ var när man studerade belemniterna i detalj­ och hög förstoring i svepelektronmikroskop – då såg man tydliga tecken på en anfrätt eller etsad ytstruktur­ som uppkommit genom fisködlans magsyror.

Material från
Allt om Vetenskap nr 4 - 2014

Mest lästa

Fler nyheter

Fler nyheter