Ett ögonblick som förändrade världen:

VÄRLDENS FÖRSTA FLYGNING SÅGS AV TRE ÅSKÅDARE

– Inte på tusen år lär sig människan flyga...
Flygpionjären Wilbur Wright sa det efter ett misslyckat experiment.
Men han hade fel. Knappa två år senare hade bröderna Wilbur och Orville genomfört vad som räknas som världens första flygning med sitt plan Wright Flyer I.

Den 17 december 1903 genomför Wilbur Wright den första egentliga flygningen med ett plan tyngre än luften. Brodern Orville Wright bevittnade den – tillsammans med tre andra personer. Den 14 december hade runt ett dussin åskådare sett det första försöket – ett omkring 30 meter långt skutt med Wright Flyer I – då med Orville Wright vid spakarna.

Den 17 december 1903 genomför Wilbur Wright den första egentliga flygningen med ett plan tyngre än luften. Brodern Orville Wright bevittnade den – tillsammans med tre andra personer. Den 14 december hade runt ett dussin åskådare sett det första försöket – ett omkring 30 meter långt skutt med Wright Flyer I – då med Orville Wright vid spakarna.

Drömmen om att kunna flyga hade alltid hägrat för människan. Men under­ århundrade efter århundrade såg det ut som om flygandet enbart var – och skulle förbli – en dröm.

Under senare delen av 1800-talet roade författaren Jules Verne världen­ med sina romaner. I hans böcker före­kom de mest fantastiska tekniska vidunder – undervattensbåtar, mån­raketer och flygplan. Och världen lät sig roas av Jules Verne.

Men frågan är om man inte roades ännu mer av verkligheten. För medan Verne nöjde sig med att skriva om flygmaskiner, fanns det åtskilliga som försökte göra om böckernas konster i levande livet. De flesta flygförsöken, maskinerna och deras upphovsmän var en källa till skratt för samtiden. Den ena apparaten mer vansinnig än den andra såg dagens ljus. Men inte en enda av dem lyckades lyfta från marken­ av egen kraft. Deras uppfinnare­ tog saken­ med stoiskt lugn, kopplade linor­ till sina maskiner och försökte dra upp dem i luften med hästar eller järnvägslok. Naturligtvis lyckades de aldrig. Maskiner och flygare kom ner på marken igen, för det mesta med en förödande skräll. Dödligheten bland flygets pionjärer var stor.

I England försökte professor Percy Sinclair Pilcher att få upp en flyg­maskin i luften. Han använde en stor, tung ångmaskin som drivkälla. När Pilchers maskin startade, rök och dånade det väldeliga. Men flygmaskinen rörde sig aldrig en enda millimeter upp i luften. Pilcher beslöt sig för att låta en häst hjälpa till och med den drog han flygplanet nedför en järnvägsräls utlagd i en sluttning. Till slut lyftes planet av vindmotståndet – bara för att komma ner fortare än kvickt. Pilcher överlevde – den gången.

Amerikanen Hiram Maxim åstadkom en liknande maskin – i jätte­format. Hans plan var 42 meter långt och drevs av två ångmaskiner på vardera­ 150 hästkrafter. En gång lyfte sig plötsligt planet från marken, under bråkdelen av en sekund.

Maxim bröt både armar och ben när planet slog ner. Han överlevde men det var slut med flygförsöken.

En annan amerikan, Samuel Langley­, lyckades få statsanslag för att konstruera ett flygplan. När skapelsen­ var färdig skulle den naturligtvis provas. Langley hade uppfunnit en ny startmetod. Med en katapult skulle planet skjutas iväg från en båt i Potomac­floden.

Startögonblicket var inne. Langley, som inte flög sitt plan själv, lösgjorde katapulten. Planet rörde sig, rusade iväg med fruktansvärd fart – och fastnade ytterst i katapulten. Det brakade till och så såg man något flyga iväg för att landa 20 meter längre ut i floden. Det var planets pilot. Räddningsmanskapet lyckades få upp den medvetslöse och halvdränkte mannen. Så småningom kvicknade han till. Han blev den förste som flög med statsunderstöd, men tyvärr utan flygplan. Langleys­ penningbidrag drogs omedelbart­ in.

Otto Lilienthal förbereder sig inför starten på en av sina glidflygningar.

Otto Lilienthal förbereder sig inför starten på en av sina glidflygningar.

Modellflygplan

Den ende som var framgångsrik var tysken Otto Lilienthal. Men Lilienthal sysslade inte heller med motoriserade plan. Den våghalsige flygaren byggde lätta små glidplan och seglade på vinden ned från olika bergstoppar i Tyskland. Genom sina experiment lärde sig Lilienthal mycket om hur en flygplansvinge skulle vara konstruerad för att ge så bra lyftkraft som möjligt. Hans glidplan blev bättre och bättre. Och Lilienthal själv blev berömd över hela världen. Två av hans mest hängivna beundrare fanns i USA – bröderna Wilbur och Orville Wright.

Bröderna Wright var söner till en amerikansk frikyrkopastor. Vid mitten­ av 1870-talet flyttade familjen till Dayton­, en blomstrande, snabbt växande­ industristad. Staden var precis en sådan stad som bröderna Wright hade drömt om att få bo i. Där fanns industrier, verkstäder i ändlösa rader.

Överallt i staden dunkade olika sorters­ maskiner och de båda pojkarna kunde inte få nog av att ströva runt och titta på alla tekniska apparater, ständigt lika nyfikna och frågvisa.

En kväll år 1878 kom pastor Wright hem efter en resa. Bakom ryggen höll han något – en present till Wilbur och Orville.

Han släppte presenten – och med ett svagt surr sköt den omedelbart upp mot taket. Så föll den ner på golvet och Orville rusade för att ta upp den.

Det var en liten helikopterliknande modell gjord av papper och bambu. Den drevs av en propeller som fick sin kraft från en tvinnad gummisnodd.

I pojkarnas ögon var apparaten en konstgjord fladdermus. Men den satte deras fantasi i rörelse och hade pastor Wright anat vad han åstadkom med sin present den kvällen, hade han förmodligen aldrig släpat hem den.

– Om en sådan där liten grej kan flyga ända upp till taket, borde ju en större kunna flyga upp till molnen, sa Wilbur. Att han verkligen hade rätt skulle visa sig åtskilliga år senare.

Bröderna Orville och Wilbur Wright – pionjärerna som blev först med att flyga ett motoriserat flygplan.

Bröderna Orville och Wilbur Wright – pionjärerna som blev först med att flyga ett motoriserat flygplan.

Wilbur, den äldre av bröderna, satte genast igång med att försöka bygga en maskin som skulle kunna ”ta sig upp till molnen”. Men de första experimenten var allt annat än lyckosamma. Wilburs apparater vägrade röra på sig.

Några år senare flyttade familjen till Richmond. Där fortsatte bröderna Wright sina flygexperiment, men nu med drakar. Det var den tioårige Orville som tillverkade de flesta. Wilbur hjälpte till i hemlighet. Men han vågade inte visa sig ute när Orville provflög drakarna. Eftersom Wilbur var 14 år, var han rädd att någon skulle få se att han fortfarande lekte med småbarnsleksaker.

Men Orville Wright gjorde sig snabbt känd som Richmonds bäste ”drakmakare”. När någon av hans jämnåriga ville ha en drake, vände han sig till Orville – som gjorde den och skaffade sig fickpengar på köpet.

Så småningom började bröderna ägna sig åt något helt annat. Orville blev intresserad av tidningstryckning, och med hjälp av Wilbur lyckades han bygga en liten tryckpress. Deras första alster var en skoltidning.

Men tidningen ställde till åtskillig uppståndelse. Bröderna lovade nämligen att i nästa nummer publicera en av skollärarinnan miss Jennings beryktade föreläsningar i ämnet ”arvsyndens yttringar hos skolbarn”. Lärarinnan blev rasande. Pastor Wright ställde saken tillrätta genom att konfiskera hela upplagan av nummer 2. Så var det slut med den tidningen.

Men bröderna Wright gav sig inte. Några år senare gjorde de en ny tidning, ett lokalt veckoblad kallat ”West Side News”. Tidningen blev en framgång, och massor med lokala affärsmän annonserade i den. Bröderna Wright bestämde sig för att bli tidningsutgivare på heltid. Efter en tid gjorde de West Side News till en dagstidning, men detta visade sig vara ett misstag. Tidningen klarade inte konkurrensen med de större dagstidningarna i området. Bröderna Wright fick penningbekymmer, tvingades stå för förlusten och lägga ner tidningen. Därmed var deras tidningsmannabana slut. De började hålla utkik efter något annat som de kunde ägna sig åt.

Det blev cyklar. De tidigare höghjuliga cyklarna började mer och mer ersättas av den nya, moderna ”safety-cykeln”, med lika stora hjul fram som bak, och med Dunlops pneumatiska ringar. Wilbur och Orville hyrde en lokal och slog sig på cykelreparationer. Wright Cycle Company blev snabbt ett lönande företag.

Hiram Maxim konstruerade den första bärbara, automatiska kulsprutan. Den fjäderbelastade råttfällan är en annan uppfinning som tillskrivs honom. Men hans 42 meter långa flygplan, drivet av dubbla ångmaskiner, brakade ihop efter en sekund i luften.

Hiram Maxim konstruerade den första bärbara, automatiska kulsprutan. Den fjäderbelastade råttfällan är en annan uppfinning som tillskrivs honom. Men hans 42 meter långa flygplan, drivet av dubbla ångmaskiner, brakade ihop efter en sekund i luften.

Bil eller flygplan

Så kom den tiden när de första hästlösa vagnarna började skramla fram på gatorna. Automobilerna intresserade de båda bröderna. Wilbur började studera de olika automobilkonstruktionerna i sömmarna. Han kom snart på att de var bristfälliga i många avseenden.

– Vi skulle säkert kunna åstadkomma­ något bättre, sa Wilbur. Om vi gör det kommer vi före alla andra som håller på med automobiler.

Orville muttrade något om att det skulle bli en besvärlig historia.

– Vi kan lika gärna bygga ett flygplan med en gång, sa han.

Det var menat som ett skämt. Men efter en stund kom han på att Wilbur­ hade tagit honom på allvar. När Orville­ tänkte efter, kom han fram till att det egentligen inte hade varit ett skämt. Bröderna Wright hade ju pysslat med flygapparater förr.

Experimenten började på nytt. Men sommaren 1896 insjuknade Orville i tyfoidfeber. En dag under hans konvalescens kom Wilbur på besök. Han såg allvarlig ut. I handen hade han en tidning. Orville slog upp den. Rubriken mitt på förstasidan löd:

”Otto Lilienthal störtade till döds med sitt glidflygplan.”

I slutet av artikeln med den sorgliga nyheten hade tidningsredaktören tillfogat sina egna kommentarer:

”Vi hoppas att detta ska bli en varning för alla eventuella aviatörer. Om det varit Guds vilja att människan skulle kunna flyga såsom fåglarna, hade han utrustat henne med vingar.”

Otto Lilienthals sista ord på dödsbädden hade varit: ”Några måste offra sig.” Den döende flygpionjären visste att andra skulle fortsätta hans arbete där han hade tvingats sluta det.

Bröderna Wright beslöt sig för att ta allvarligt på saken från första början. När Orville tillfrisknat satte de igång med sina egna experiment på ett långt grundligare sätt än någon före dem.

Ett av de stora problemen var att få planet stabilt i luften. Lilienthals glidplan hade varit känsligt för vindar i sidled – så känsligt att det inneburit döden för Lilienthal. Orville Wright ägnade åtskilliga timmar åt att försöka finna en lösning på problemet. Men det var hans bror som slutligen kom med svaret.

Det hände i cykelaffären medan Wilbur­ höll på att expediera en kund. Han lyfte upp en papplåda med slangar på disken. Medan kunden rotade bland slangarna lekte Wilburs ständigt lika rastlösa händer med klaffarna på papplådan. Så blev han plötsligt stilla och stod där, utan att höra vad kunden­ sa.

Bröderna Wrights försök med olika modeller av glidflygplan slutade då och då med ganska misslyckade landningar...

Bröderna Wrights försök med olika modeller av glidflygplan slutade då och då med ganska misslyckade landningar...

En svår resa

Kunden lade märke till att något verkade­ vara fel med Wilbur Wright.

– Hur är det fatt? sa han oroligt. Mår ni inte bra, mr Wright.

Wilbur Wright ryckte till och tycktes vakna upp.

– Jo tack, sa han, Plötsligt mår jag alldeles ovanligt bra, alldeles ovanligt, faktiskt. Därmed fortsatte han att leka med papplådan. Den bortglömda och förvirrade kunden backade försiktigt ut ur affären, i tron att innehavaren plötsligt hade blivit tokig.

Men Wilbur hade inte blivit tokig. Däremot hade han löst stabiliseringsproblemet. Brödernas plan skulle förses med klaffroder av samma typ som lådans klaffar. Vid en plötslig vindstöt skulle piloten kunna ställa om klaffarna och få planet rakt i luften igen.

Medan den ena flygplansmodellen efter den andra tog form, kontaktade Orville väderlekstjänsten och bad att få rapporter över vindförhållandena på olika ställen i USA. Den plats där förhållandena verkade vara lämpligast­ var en liten nybyggarhåla i North Carolina­ – Kitty Hawk.

Orville skrev till väderlekstjänsten i Kitty Hawk och bad om uppgifter på vilka vindriktningar som var förhärskande, samtidigt som han undrade om det fanns inackorderingsmöjligheter för två herrar vilka ”ämnade företaga experiment med bemannat glidplan på orten”.

Föreståndaren för den statliga väderleksstationen i Kitty Hawk, mr Dosher, rev sig åtskilliga gånger i huvudet när han fick brevet. Sedan vandrade han iväg till postmästaren Bill Tate för att få hjälp. Bill Tate ansågs vara den mest välutbildade mannen på orten. Han kanske kunde svara på allt som Orville­ Wright ville ha reda på.

Ett par veckor senare fick bröderna svar. Alla uppgifter fanns och de kunde få bo hos familjen Tate. Med delarna till glidflygplanet i en låda reste Wilbur till Kitty Hawk. Orville skulle komma först när planet var hopmonterat.

Wilburs resa till Kitty Hawk blev något av ett företag. Närmaste järnvägsstation var Elisabeth City, och när han kom dit med sina lådor, frågade han stationsmästaren hur han skulle ta sig Kitty Hawk.

– Har aldrig hört talas om stället, sa stationsmästaren. Wilbur fortsatte att fråga sig fram. Till slut fick han tag i en man som visste var platsen låg. Men han hade aldrig hört talas om någon som rest dit.

Bröderna Wrights första flygplan utanför hangaren i Kitty Hawk.

Bröderna Wrights första flygplan utanför hangaren i Kitty Hawk.

Så småningom visade det sig att det fanns en båtförbindelse till Kitty Hawk. Men den gick bara var fjortonde dag – och avgångsdagen hade varit dagen innan Wilbur kom till Elisabeth City. Wilbur letade rätt på en skonarskeppare och lyckades övertala honom­ att göra en extra tur, mot oskälig betalning­.

28 timmar senare befann sig Wilbur i Kitty Hawk. Han var trött och han var utsvulten. Visserligen hade han blivit erbjuden mat på båten, men efter att ha sett köket vägrade han äta.

En vecka senare kom Orville, efter en lika halsbrytande resa, men i bättre form, eftersom han hade haft smörgåsar med sig. Planet var färdigmonterat och Orville gav sig omedelbart upp i luften med det. Det visade sig att glidplanet var över förväntan. Det lydde roder snabbt och var förvånansvärt stabilt. Inför de förvånade Kitty Hawk­bornas ögon seglade Orville nedför kullarna i området gång på gång.

Men alla dagar i Kitty Hawk var inte lyckade. Bröderna hade väntat sig jämn och fin vind – det var vad väderlekstjänsten rapporterat. Men vinden var långt ifrån jämn. Ibland var det alldeles vindstilla, ibland blåste det ren storm. Det visade sig att de siffror som väderlekstjänsten lämnat var medelvärden.

Bröderna Wrights första flygplan utanför hangaren i Kitty Hawk.Bröderna Wrights första flygplan utanför hangaren i Kitty Hawk.

Bröderna Wrights första flygplan utanför hangaren i Kitty Hawk.Bröderna Wrights första flygplan utanför hangaren i Kitty Hawk.

Tyg till klänningar

Experimenten fortsatte under några veckor. Så reste Wilbur och Orville hem, fullastade med siffror och uppgifter om planet. Planet lämnade de kvar, som en gåva till familjen Tate. Tate skulle inte flyga med det – det var ingen i Kitty Hawk som skulle vågat sig på det ens för rejäl ersättning. Men planet var klätt med satin och mrs Tate skulle sy klänningar till sina döttrar av satinet.

Det var år 1900 som bröderna gjorde sina första glidflygsexperiment i Kitty Hawk. Under de följande två åren återvände de och testade flera glidflygplan. 1902 hade de en modell som de trodde mycket på. Men vid proven på sommaren visade det sig att planet var misslyckat. Det flög klumpigt och var svårmanövrerat. Wilbur var missmodig och ville ge upp experimenten. Orville försökte kämpa vidare, men flydde slutligen också tillbaka till cykel­verkstaden. Anledningen var att han hade blivit alldeles uppäten av de myggor som det tycktes finnas miljarder­ av i Kitty Hawk.

För några månader låg experimenten nere.

Men flygningen hade bröderna Wright i sitt grepp och efter en tid började de om på ny kula. Denna gång var det annorlunda. Bröderna bestämde sig för att löpa hela linan ut med en gång. Glidflygningens tid var förbi. Nu skulle de sätta motor på sitt plan.

Nasa i undersökningstagen för två år sedan: En kopia av bröderna Wrights första flygplan testas i en vindtunnel.

Nasa i undersökningstagen för två år sedan: En kopia av bröderna Wrights första flygplan testas i en vindtunnel.

Vindtunnel

Medan Orville byggde en vindtunnel – en banbrytande konstruktion inom flygtekniken – gjorde Wilbur modeller av vingar. De olika modellerna testades i vindtunneln, en metod som sparade åtskilligt med tid och pengar. Så gällde det problemet med motorn. Det fanns bara en typ av motor som var användbar – den nya, lätta explosionsmotorn. Bröderna skrev till åtskilliga tillverkare och begärde data. Men de flesta tillverkarna anade vad motorn skulle användas till och svarade inte. De ville inte ha sitt firmanamn inblandat i något så tvivelaktigt som flygning.

Slutligen gav Wrights upp och bestämde sig för att bygga även motorn själva. Med hjälp av en skicklig mekaniker och efter åtskilligt besvär lyckades de verkligen – bara för att stöta på nästa problem. Planet skulle drivas med en propeller. Men de som fanns att köpa var avsedda för båtar. Hur en flygplanspropeller skulle se ut var det ingen som hade en aning om.

Bröderna Wright började experimentera med propellrar i sin vindtunnel. Så småningom lyckades de åstadkomma en modell som verkade fungera. Propellern byggdes i full skala. Planet var klart att monteras ihop.

I november 1903 anlände bröderna till Kitty Hawk med sitt plan – Wright Flyer 1, nedpackat i lårar. Motgångarna började genast. Det skjul som de byggt under föregående år hade raserats av en storm. Innan de kunde montera ihop sitt plan var de tvungna att bygga ett nytt skjul. Med Bill Tates hjälp gick arbetet någorlunda snabbt. Men när skjulet var klart, kom nästa storm.

Orville klättrade upp på taket för att fästa några takplåtar som var på väg att lossna. Men stormen fick grepp i hans rock och han kastades ner på marken. Han blev ordentligt mörbultad.

När stormen lagt sig började monteringsarbetet med flygmaskinen. Det visade sig ta lång tid och motorn gick inte att få att fungera som den skulle. Efter åtskilliga dagars justerings­arbeten var emellertid allt klart för ett första­ försök. Just då inträdde en väderleksförsämring­.

Wilbur Wright fick aldrig möjligheten att följa flygets utveckling på samma sätt som sin bror. Wilbur avled i tyfoidfeber 1912.

Wilbur Wright fick aldrig möjligheten att följa flygets utveckling på samma sätt som sin bror. Wilbur avled i tyfoidfeber 1912.

Räddade livet
Wilbur, som skulle göra den första provturen, var rasande. Medan snön yrde utanför gick han omkring inne i skjulet, kastade ilskna blickar på planet och muttrade för sig själv. Han kunde ju inte gärna flyga i en snöstorm.

Men snöstormen räddade hans liv. Eftersom han inte kunde flyga ägnade han sig åt att kontrollera planet. Vid kontrollen visade det sig att den ena propelleraxeln hade fått en spricka. Hade Wilbur gett sig upp med planet i sådant skick skulle axeln brutits och en propeller lossnat. Han skulle ha störtat omedelbart.

Bröderna monterade bort de båda propelleraxlarna och Orville åkte tillbaka till Dayton för att få nya, i härdigare stål den här gången. Den 13 december var planet äntligen flygfärdigt på nytt.

Så kom den 14 – en klar, kall dag. På skjulet hissade Orville en röd signalflagga. Det var ett budskap till traktens invånare. De som ville kunde komma och titta på flygförsöket.

Ett dussin människor dök upp. Man hjälpte till med att få ut planet och rullade upp det till startbanan på en kulle i närheten. Wilbur klättrade upp i planet. Han lade sig ner på ena vingen, bakom reglagen som kontrollerade planet. Piloten i Wrights plan var nämligen tvungen att ligga en bit ut på vingen, för att balansera motorn som satt på andra vingen.

Medan folket från Kitty Hawk bildade en respektfull halvcirkel, satte Orville igång motorn. Den åstadkom ett öronbedövande oväsen och ett par småpojkar som var med bland åskådarna sprang gråtande och förskräckta därifrån.

– Jag ställde mig alldeles intill ena vingen, berättar Orville senare, för att hjälpa till att hålla maskinen i jämvikt, medan den rullade de första metrarna. Men när förankringsvajern lossades, rusade maskinen iväg med sådan fart, att jag inte kunde följa efter mer än ett par meter. 15 meter senare såg jag den lyfta.

Det var ett historiskt ögonblick. För första gången någonsin flög en ”maskin som var tyngre än luften”.

Wright Flyer modell H, 1914, flygs av en pilot från flygskolan Simms Station i Ohio i USA. Bröderna Wright hade stått för utbildningen av de första piloterna. Bröderna blev kända för sitt tekniska pionjärarbete­ med att konstruera det första flygplanet. Det är lätt att glömma den andra delen i deras arbete – de lärde sig och utvecklade konsten att flyga.

Wright Flyer modell H, 1914, flygs av en pilot från flygskolan Simms Station i Ohio i USA. Bröderna Wright hade stått för utbildningen av de första piloterna. Bröderna blev kända för sitt tekniska pionjärarbete­ med att konstruera det första flygplanet. Det är lätt att glömma den andra delen i deras arbete – de lärde sig och utvecklade konsten att flyga.

– Men det historiska ögonblicket var kort, berättar Wilbur. Någon sekund efter att planet lyft förlorade jag kontrollen.

Det damp i backen 35 meter bort från startpunkten. Vingen snuddade vid marken, planet vräktes runt och en landningsskida bröts av.

Åskådarna från Kitty Hawk var besvikna. Visserligen hade planet tagit ett litet hopp. Men någon flygning hade de inte fått se. De vandrade hemåt igen.

Så kom det sig att världens första egentliga flygning – tre dagar senare – utfördes inför bara tre åskådare. Den 17 december 1903 genomförde Wilbur Wright det som räknas som världens första flygning med ett plan ”tyngre än luften”. Visserligen var det inte någon lång flygning – men det berodde inte på planet utan på piloten. Varken Orville­ eller Wilbur kunde mer än gissa­ och känna sig till hur planet skulle manövreras när det var i luften. Ingen kunde ju gärna lära dem flyga. Ändå lyckades Orville hålla maskinen uppe under tolv sekunder, för att därefter göra en perfekt landning.

Samuel Pierpoint Langley konstruerade ett plan som startades med katapult. Första försöket blev det sista. Planet sköts iväg ut över Potomacfloden. Det lämnade aldrig katapulten. Det gjorde däremot piloten, som fick en flygplanslös tur på runt 20 meter innan han plaskade ner i vattnet. Han överlevde, men projektet avslutades.

Samuel Pierpoint Langley konstruerade ett plan som startades med katapult. Första försöket blev det sista. Planet sköts iväg ut över Potomacfloden. Det lämnade aldrig katapulten. Det gjorde däremot piloten, som fick en flygplanslös tur på runt 20 meter innan han plaskade ner i vattnet. Han överlevde, men projektet avslutades.

Omöjligt att flyga

Bröderna Wright hade bevisat att människan kunde flyga. Under de närmaste dagarna gjorde de flera uppstigningar med planet och noterade som bäst 59 sekunders flygning – 260 meter. På eftermiddagen efter rekordet gick bröderna Wright till telegrafstationen och skickade ett meddelande om framgången till sin far. Denne fick meddelandet – och det fick även den mottagande telegrafisten.

Han rusade omedelbart till en journalist med nyheten – att två bröder vid namn Wright hade lyckats flyga. Några andra uppgifter fanns inte, så journalisten kokade soppa på det lilla material han hade. Resultatet blev ett improvisationens mästerstycke. Det beskrev en vådlig flygning på över fem kilometers sträcka med Wilbur vid spakarna. Orville påstods samtidigt ha rusat hela vägen efter planet, viftande med armarna och vrålande, ”Heureka, Heureka”.

Journalistens beskrivning av planet var om möjligt ännu värre. Det hade en sexbladig propeller på undersidan, som lyfte det uppåt, och en jättepropeller bak för framdrivningen.

21 tidningar erbjöds artikeln. Men det var bara en som tog in den. De övriga tidningarnas chefredaktörer avfärdade hela historien, de flesta med orden: ”Det är omöjligt. Människan kommer aldrig att kunna flyga.”

Men det var precis vad bröderna Wright hade gjort, även om det inte hade gått till så som den fantasirike skribenten beskrev det.

Ett halvår senare hade emellertid­ ryktet om de flygande bröderna Wright blivit så ihärdigt att tidningarna började intressera sig på allvar. Bröderna skickade ut en inbjudan till några tidningar. Journalisterna kom, men när det var dags att lyfta, fungerade inte motorn. Journalisterna återvände hem igen, övertygade om att bröderna Wrights flygningar var en bluff alltigenom. För Wilbur och Orville­ var det emellertid en viss fördel. I fortsättningen kunde de hålla på med sina experiment utan att bli störda.

Ett par år efter den fösta uppstigningen i Kitty Hawk fick emellertid världen erkänna att det faktiskt fanns två människor som behärskade flygandets konst.

”Det omöjliga har inträffat” skrev tidskriften Scientific American. ”I uppfinnandets hela historia kan man sannolikt inte finna något jämförligt med det anspråkslösa sätt varpå bröderna Wright från Dayton begåvat världen med sin flygande maskin.”

Under den perioden hade bröderna Wright utvecklat sin grundkonstruktion. Både Wright Flyer II och III hade byggts.

Under åren 1906 till 1907 genomförde bröderna inte några flygningar alls – man hade istället förhandlingar med företrädare för både den amerikanska och några europeiska regeringar. Militären började inse att flyget kunde ha ett visst värde. Problemet var att bröderna Wright ville ha underskrivna kontrakt innan de gjorde några­ flyguppvisningar. Varje uppvisning gav nämligen de konkurrenter som var på gång med egna konstruktioner en fingervisning om hur Wrights plan fungerade. Och bröderna vågade inte visa sitt plan alltför flitigt innan de fått sin patentansökan godkänd.

Men efter artikeln i Scientific American var det slut på friden för bröderna. Patentansökningen hade gått igenom i slutet av 1906 och de kände sig nu mer trygga med att visa upp sitt plan.

Wilbur och Orville fick en inbjudan­ att visa sin maskin i Europa. Den första flygningen ägde rum den 8 augusti 1908 vid Le Mans, inför en otalig åskådarskara. Den varade bara en minut och 45 sekunder, men fransmännen togs med storm. När Wilbur steg ur maskinen efter flygningen överfölls han av hurrande människor med lyckotårar på kinderna. Massan vällde in över honom och de närmaste minuterna fick Wilbur kämpa för livet. Mannen som överlevt så många farliga flygningar höll på att trampas ihjäl av sina gratulanter.

Efter Europavisningen lossnade det också i USA. Wilbur och Orville gav en uppvisning i Washington. En jättelik folkmassa, åtskilliga politiker, Theodore Roosevelt junior och en samling höga militärer – som redan börjat inse att flyget kanske var något som kunde användas militärt – var åskådare. Orville lyfte och kretsade över fältet.

Wright Flyer modell H, 1914, flygs av en pilot från flygskolan Simms Station i Ohio i USA. Bröderna Wright hade stått för utbildningen av de första piloterna. Bröderna blev kända för sitt tekniska pionjärarbete­ med att konstruera det första flygplanet. Det är lätt att glömma den andra delen i deras arbete – de lärde sig och utvecklade konsten att flyga.

Wright Flyer modell H, 1914, flygs av en pilot från flygskolan Simms Station i Ohio i USA. Bröderna Wright hade stått för utbildningen av de första piloterna. Bröderna blev kända för sitt tekniska pionjärarbete­ med att konstruera det första flygplanet. Det är lätt att glömma den andra delen i deras arbete – de lärde sig och utvecklade konsten att flyga.

Måttlös förvåning

– När planet började stiga gapade folk av förvåning, berättade Theodore Roosevelt junior i sina memoarer. Inte bara över det märkvärdiga, utan också över det oväntade, som skedde. Jag glömmer aldrig det intryck som ljudet från folkmassan gjorde på mig. Det gav uttryck för en måttlös överraskning.

Hyllningarna för bröderna Wright var lika ovationsartade i USA som i Europa. De bars i triumf från fältet. Bröderna Wright hade förverkligat en av mänsklighetens äldsta drömmar – att kunna flyga som fåglarna.

Snart tog andra vid i deras spår. Fransmannen Bleriot lyckades flyga sin maskin över Engelska kanalen; 20 år senare flög Charles Lindberg över Atlanten.

Men Wilbur Wright fick inte njuta länge av sina framgångar. Hans liv ändades av tyfoidfeber 1912 – då var han 45 år gammal. Orville överlevde honom i 35 år. Han fick uppleva hur hans livsverk utvecklades, hur nya och snabbare plan föddes i en ändlös rad. Vid hans död höll forskarna just på med att försöka bemästra problemen med ljudvallen – i farter runt 1200 kilo­meter i timmen. Den fart han själv uppnådde vid den första flygningen vid Kitty Hawk var 48 kilometer i timmen­ och Orville Wright kände sig främmande inför allt det nya.

Han och hans bror hade erövrat luften­. Men utvecklingen hade rusat ifrån dem.

Material från
Allt om Vetenskap nr 4 2008

Mest lästa

Fler nyheter

Fler nyheter