Giftigast är inte alltid farligast:

Världens giftigaste ormar

En ny art av den ökända australiska taipanen upptäcktes förra året. Den är världens giftigaste orm. Men giftigast är inte alltid farligast.
Ormens aggressivitet är mer betydelsefull. Russells huggorm på Sri Lanka är enligt många forskare den som orsakar flest dödsfall.

De flesta människor försöker undvika ormbett. Ett undantag är processionen i Cocullo i Italien. Där firar man helgonet St Domenico – som anses vara skyddshelgon för alla som blivit ormbitna. Och många som går i processionen har med sig en orm och låter sig bli bitna.

De flesta människor försöker undvika ormbett. Ett undantag är processionen i Cocullo i Italien. Där firar man helgonet St Domenico – som anses vara skyddshelgon för alla som blivit ormbitna. Och många som går i processionen har med sig en orm och låter sig bli bitna.

Årligen dör alltifrån 40 000 ända upp till 100 000 människor världen kring av ormbett och ytterligare många tusen blir bitna och kanhända svårt sjuka, men klarar livhanken – som en följd av en snabb och effektiv medicinsk insats eller för att bettet tagit turligt så att giftet inte fått snabb spridning i kroppen.
Ormexperten Mark O’Shea talar ofta om att det är viktigare vad man inte gör än vad man gör om man skulle råka bli biten av en giftorm. Åtsnörningar av alla slag liksom skärande med rakblad i bettet är således helt förkastligt, det ökar risken för infektioner och bereder vägen för giftet­ i öppnade artärer. Tryckförband kan vara bra förutsatt att det lossas allteftersom kroppsdelen svullnar, men viktigare än allt annat är förstås att snabbt komma under läkarvård och få serum, antingen vid närmaste sjukvårdsinrättning eller på plats – och detta är naturligtvis främsta anledningen till att så många dör efter bett av ormar som ändå inte klassas som de allra giftigaste.
Man får helt enkelt ingen vård eller hinner inte fram i tid.

Inlandstaipan (Oxyuranus microlepidotus) – en av de mindre vanliga taipanormarna.

Inlandstaipan (Oxyuranus microlepidotus) – en av de mindre vanliga taipanormarna.

Slå ihjäl och ta med
Mark O’Shea tillägger att det är en fördel om man kan döda ormen och ta med den till sjukhuset för att den lokala expertisen där snabbt ska kunna avgöra vilket slags serum som ska sättas in, men då måste man först försäkra sig om att ormen verkligen är död och hantera den med en käpp eller kraftig pinne. Alltför många har blivit bitna en gång till av ormar som verkat döda men ännu haft förmågan att hugga. Och kan man inte ta med ormen är det lämpligt att skriva ned en beskrivning avseende storlek, färgteckning, lokalisering, beteende och hugg.
Det här händer naturligtvis aldrig på våra breddgrader, där vi bara har den relativt harmlösa huggormen att tampas med och där dödsfall efter sådana incidenter är ytterligt sällsynta och närmast försumbara. Men på andra håll i världen kan det inträffa – och ständigt diskuteras det vilken orm som är farligast och var man således bör iaktta störst försiktighet.

Kusttaipan (Oxyuranus scutellatus) – hona som reagerar på ett upplevt hot.

Kusttaipan (Oxyuranus scutellatus) – hona som reagerar på ett upplevt hot.

Många sätt att mäta
Inte sällan dyker det upp listor som till exempel rangordnar de tio giftigaste ormarna i världen, men ofta är de motstridiga eftersom det hela handlar om hur man mäter och vilka kriterier man använder sig av. Somliga stöder sig på det så kallade LD50-testet.
LD50 är en förkortning av ”lethal dose 50 percent”, alltså ”dödlig dos 50 procent”, och refererar till den mängd gift som går åt till att döda minst 50 procent av de testade djuren, som regel möss. Andra relaterar farligheten till giftkörtlarnas storlek, med andra ord ormens förmåga att producera och avge största möjliga mängd gift. Håller vi oss till LD50-metoden är den farligaste ormen i världen tvivelsutan taipanen – i gott sällskap med havsormen och den australiska brun­ormen.
Det finns tre kända huvudarter av taipanen, nämligen kusttaipanen (Oxyuranus scutellatus), den mindre vanliga inlandstaipanen (Oxyuranus microlepedotus) och den helt nyligen upptäckta centralområdestaipanen (Oxyuranus temporalis). Kusttaipanen har två underarter med namnen kusttaipanen (Oxyuranus scutellatus scutellatus) och papuantaipanen (Oxyuranus scutellatus canni), som återfinns på den södra kustremsan av Papua Nya Guinea. Vad beträffar morfologi, ekologi och beteende är taipanen mycket lik den afrikanska svarta mamban (Dendroaspis polyepis), men eftersom den sällan konfronteras med människan är riskerna förhållandevis små – och Australien har sina många giftormar till trots bara två–tre dödsfall per år som en följd av ormbett.

Att få serum mot ormbett är viktigt. Långt före modern sjukvård har medicinmän skapat kurer mot ormbett. Bilden föreställer en indisk örtmedicinman som framställer en kur mot ormbett.

Att få serum mot ormbett är viktigt. Långt före modern sjukvård har medicinmän skapat kurer mot ormbett. Bilden föreställer en indisk örtmedicinman som framställer en kur mot ormbett.

Fatala följder
I till exempel Indien och på Sri Lanka ser det annorlunda ut. Den giftigaste ormen behöver nämligen inte vara den farligaste. Flera av de giftigaste ormarna­ är i själva verket mycket skygga och tillbakadragna och ser till att hålla sig borta från människan. Somliga av de inte fullt så giftiga är däremot mer aggressiva och förekommer kanske i tättbefolkade områden med stora avstånd till sjukvård – och det får svåra följder.
Ett exempel är sandrasselhugg­ormen (Echis carinatus). Den är liten, oansenlig och blir som regel inte längre än 80 cm. Men den är aggressiv och den lever i områden där det oftast också bor mycket människor. Den har dessutom den obehagliga vanan att gräva ned sig ett par centimeter i sanden, vilket får till följd att sandrasellhuggormen hör till de ormar som vållar allra flest dödsfall.
Ett annat exempel är Russells huggorm (Vipera russelli), som är stor, ganska giftig och våldsamt aggressiv, vilket i sanning är en otrevlig kombination. Ormexperten Mark O’Shea, författare till boken ”Venomous Snakes of the World”, säger så här:
– Den farligaste ormen är inte den mest giftiga. De giftigaste är taipanen, australiska brunormen och havs­ormen, men de har små giftkörtlar, inte många människor blir bitna av dem och därför förorsakar de förhållandevis få dödsfall. Jag har stött på många farliga ormar, alltifrån skallerormar till kobror, havsormar och ökenhuggormar, men den farligaste anser jag vara Russells huggorm på Sri Lanka.

Russels huggorm (hane på bilden) anses vara den farligaste ormen i världen och den som kostar flest människor livet. Ormen är långt ifrån den giftigaste – men den är oerhört aggressiv. Yngre ormar attackerar oftast så fort något rör sig i deras närhet.

Russels huggorm (hane på bilden) anses vara den farligaste ormen i världen och den som kostar flest människor livet. Ormen är långt ifrån den giftigaste – men den är oerhört aggressiv. Yngre ormar attackerar oftast så fort något rör sig i deras närhet.

Mycket aggressiva
Russells huggorm har fått sitt namn efter läkaren Patrick Russell (1726-1805) och finns förutom på Sri Lanka i Indien, Pakistan, Bangladesh, Nepal, Myanmar, Thailand, Kambodja, Kina, Taiwan och Indonesien.
Den tillhör de fyra farligaste av de indiska giftormarna, vilka tillsammans svarar för hälften av alla dödsfall till följd av ormbett i detta land. Russells huggorm blir maximalt 170 cm, men vanligare är cirka 120 cm. Eftersom den dras till gnagare som håller till där människor finns är den vanlig i städer och tätorter, vilket naturligtvis är en bidragande orsak till de många dödsfallen. Framför allt yngre ormar av arten är mycket aggressiva och hugger vid minsta provokation. Den mängd gift ormen producerar varierar för en vuxen individ mellan 130 och 250 milligram – och för de flesta människor ligger den dödliga dosen mellan 40 och 70 milligram.
Den höga toxiciteten beror på en kombination av fem giftfaktorer och symtomen vid ett bett är som regel omedelbara. Smärta och svullnad i det attackerade området inleder, följt av blödningar, inte minst från tandköttet och i lungorna. Blodtrycket sjunker kraftigt och hjärtfrekvensen minskar, blåsor sprider sig i området kring bettet och kräkningar och ansiktssvullnad förekommer i ungefär en tredjedel av alla fall.
Symtomen kan hålla i sig i veckor, men svullnaden har som regel nått sin kulmen efter tre till fyra dagar. Om den de närmaste timmarna efter bettet sprider sig till bålen är svår förgiftning trolig och döden relaterad till septikemi, kvävning eller hjärtsvikt inträffar vanligen en till fjorton dagar efter bettet – men kan faktiskt komma ännu senare.
Så illa ska det naturligtvis inte behöva gå om rätt vård sätts in i tid. God tillgång på serum är ett måste i de trakter där ormen finns. De som arbetar utomhus måste iaktta stor försiktighet, inte för att ormen är den giftigaste – utan för att den är så vanligt förekommande och går till anfall lika ofta som den flyr.

Material från
Allt om Vetenskap nr 8 2008

Mest lästa

Fler nyheter

Fler nyheter