Bridgeman Images

Panik i Paris: Italiensk patriot stal Mona Lisa

En augustimorgon år 1911 smyger en man osedd ut genom en bakdörr på konstmuseet Louvren i Paris. Tätt intill kroppen bär han en tavla, väl dold under kläderna. Mannen har stulit Mona Lisa, och snart är damen med det gåtfulla leendet världens mest eftersökta person.

När konstnären Louis Béroud kommer till Salon Carré i konstmuseet Louvren klockan nio på morgonen, tisdagen den 22 augusti 1911, möts han av en nedslående syn.

Béroud har tänkt sig att teckna en skiss av Mona Lisa, men på den plats där damen med det gåtfulla leendet brukar hänga är väggen sorgligt tom.

Fyra järnkrokar på den vita väggen är de enda spåren efter Mona Lisa. Béroud blir irriterad. Från tidigare besök i Louvren vet han att målningarna ibland är försvunna, men som tur är bara tillfälligt.

Museets fotografer har fria händer att bära ut verken till ateljén och ta katalogbilder av dem, och Béroud förmodar att Mona Lisa just nu badar i skenet från fotoblixtarna.

”När vackra kvinnor inte är hos sin älskare är de oftast hos sin fotograf”, säger han skämtsamt till den grånande vaktmästaren som spankulerar omkring i salen med berömda renässansmålningar.

På väggarna i Salon Carré hänger många andra mästerverk av Leonardo da Vinci, sida vid sida med pärlor av bl.a. Rafael, Tintoretto och Rembrandt.

Ingen av de övriga målningarna är dock så liten som Mona Lisa; tavlan mäter bara 77 gånger 53 cm och är lätt att ta under armen.

När Mona Lisa fortfarande inte synts till klockan elva börjar Béroud tröttna på att vänta. ”Hur lång tid kan det egentligen ta att sitta modell? Jag slösar bort min tid. Var vänlig och fråga fotograferna när målningen kommer tillbaka”, ber han vaktmästaren.

Vaktmästaren ilar omkring

Några minuter senare är ingenting längre sig likt. Louvren, Paris, Frankrike, ja hela världen kommer snart att vara i uppror och vaktmästaren är den förste som inser vad som har hänt.

Fotograferna har inte lånat Mona Lisa. De har ingen aning om var hon finns, men uppmanar vaktmästaren att leta i museets övriga gallerier.

I sin jakt på den berömda målningen rusar den alltmer andfådde vaktmästaren från den ena lokalen till den ­andra.

När han letat i en kvart utan resultat börjar han känna sig märkligt obehaglig till mods.

Nu kan han inte längre hålla inne sin frustration utan vrålar ”Merde!” (skit) innan han rusar till direktörens kontor. ”Mona Lisa är borta!” flämtar han.

Frankrike stänger gränserna

Klockan 13 stängs Frankrikes gränser. Louvren, där det vimlar av poliser är redan stängt.

Ingen tillåts lämna museet och medan poliserna finkammar varenda vrå och vänder ut och in på alla skåp håller polischefen ett kris­möte med museiledningen.

Museicheferna berättar att Louvren alltid har stängt på måndagar och att Mona Lisa senast sågs till på söndagskvällen den 20 augusti.

Med andra ord kan tavlan ha varit försvunnen i mer än ett dygn, inser polischefen, och anar att en jätteskandal är under uppsegling.

Han är rädd att tjuven hunnit försvinna hur långt som helst, men som alla andra klamrar han sig fast vid förhoppningen att tavlan snart ska dyka upp igen – att alltihop bara är ett missförstånd.

I en dunkel vrå i en trappuppgång i Louvren gör en polisman snart ett fynd som krossar all optimism.

I trappan ligger både den glasram som suttit framför Mona Lisa och den antika träram som brukar omge henne.

Hela världen förfasar sig

Nästan samtidigt som man hittar ramarna sprider sig nyheten som en präriebrand längs Paris soldränkta boulevarder.

”Mona Lisa är försvunnen!” ropar tidningsförsäljarna och säljer slut på alla sina tidningar på rekordtid.

Både franska och utländska journalister vallfärdar till Louvren och inom några timmar har nyheten spridits över hela världen via telegrafledningarna.

Snart ler Mona Lisa gåtfullt på förstasidan av alla världens tidningar och The New York Times skriver med stora bokstäver att ”hela världen förfasar sig. Aldrig förr i världshistorien har någon liknande stöld ägt rum.”

En fransk tidning frågar sig ”vad blir det härnäst? Eiffeltornet?” medan The Washington Post nöjer sig med att konstatera att ”konstvärlden befinner sig i chock”.

Enligt de främsta experterna har Mona Lisa länge ansetts vara ett av de mest fulländade exemplen på renässanskonst, och en försiktig uppskattning är att målningen är värd omkring 30 miljoner kronor – motsvarande cirka 770 miljoner kronor i dagens penningvärde.

Naturligtvis är en så värdefull tavla intressant för konsttjuvar, men så sent som år 1910 har Louvrens direktör kunnat lugna alla oroliga med att målningen är synnerligen välbevakad.

”Det är lika lätt att stjäla Mona Lisa som att smita iväg med ett av kyrktornen på Notre-Dame”, påstod han då.

Men direktören var uppenbarligen lite för säker på sin sak. Som en vass replik till hans tvärsäkra uttalande publicerar en tidning ett fotografi av Notre-Dame där det ena tornet har retuscherats bort. ”Kan det här också hända?” frågar tidningen ironiskt.

Mona Lisa har varit förhållandevis okänd hos gemene man men sedan målningen nu försvunnit genom en fräck stöld är den leende damen plötsligt på allas läppar.

Mona Lisa är inte längre bara ett av många fantastiska konstverk, utan en internationell superkändis.

Franska tidningar utlovar svindlande penningsummor i belöning åt den som kan leda polisen på rätt spår i jakten på tjuven.

Tyska regeringen sägs ha beställt stölden

Medan polisen arbetar för högtryck för att återfinna tavlan och stoppar varenda person på Paris gator som bär på ett fyrkantigt paket, har ryktena redan börjat spridas bland fransmännen.

Under flera dygn efter stölden får tidningarna hundratals brev varje dag från folk som påstår sig veta var Mona Lisa finns.

I synnerhet klärvoajanta, och andra som säger sig stå i förbindelse med det övernaturliga, kommer med nya uppgifter om tavlans öde.

Mona Lisa har förstörts – målningen är uppbränd, sönderslagen eller kastad i Seine, enligt några av brevskrivarna.

Men det kommer även in mer uppseendeväckande teorier: en anonym källa hävdar till exempel att stölden är ett beställningsjobb från en vansinnigt rik amerikansk samlare, och en icke namngiven politiker säger sig veta att det är den tyska regeringen som ligger bakom kuppen i ett försök att få Frankrike att framstå i dålig dager och skapa oro i hela landet.

Och bara tre år före första världskrigets utbrott är det en teori som faktiskt inte låter fullständigt orimlig.

Polisen i Paris arbetar dock utifrån hypotesen att det är en professionell liga som ligger bakom konststölden.

Den teorin är lika god som alla andra eftersom ingen har den blekaste aning om var Mona Lisa befinner sig – givetvis med undantag av den person som har tagit henne.

Mona Lisa stulen av en landsman

Vincenzo Peruggia och Mona Lisa är så att säga gamla bekanta.

Under år 1910 och första hälften av 1911 har Peruggia varit med och skurit till den glasram som skyddar målningen mot fukt, skadegörelse och solljus, och han har även glasat in andra av Louvrens mest dyrbara verk.

Han har vistats i museet dagligen under drygt ett och ett halvt år, och hela tiden har han haft ett gott öga till Mona Lisa – som har italienska rötter, precis som han själv.

Både före och efter sin tillfälliga anställning vid Louvren har Peruggia hankat sig fram på diverse småjobb inom byggbranschen i Paris, och hans erfarenheter av sitt korta liv som invandrare i Frankrike är inte särskilt angenäma: Fransmännen kallar honom fortfarande retsamt för ”makaroni”, de häller salt och peppar i hans vin, och två gånger har han fått skaka galler efter att ha dömts för rån och olaga vapeninnehav.

Men på sommaren 1911 har Peruggia till sist bestämt sig för att lägga sin småkriminella bana bakom sig – nu ska han slå sig samman med de stora i branschen.

Söndagen den 20 augusti har dagen kommit då den 29-årige italienaren förverkligar planen som han så länge gått och tänkt på.

Han och tusentals andra tillbringar helgdagen med ett besök i Louvren, men till skillnad från de övriga musei­besökarna går Peruggia inte hem utan stannar kvar i museet efter stängning.

Utan att någon märker det smyger han hemtamt ut i ett litet förrådsrum och gömmer sig där.

Vid 7.30-tiden på måndagsmorgonen – när museet som vanligt är stängt – smyger han sig fram ur gömstället och sätter kurs mot sitt byte: Mona Lisa.

Klädd i en likadan vit arbetsrock som alla Louvrens anställda brukar bära lyfter den blott 160 centimeter långe, mörkhårige mannen helt lugnt ned Mona Lisa från väggen.

Ute i en trappuppgång monterar han av glaset och ramen och gömmer tavlan, som är målad på pannå, under sin rock. Sedan är han redo att ge sig därifrån med sin dyrbara trofé tätt intill kroppen.

Ytterdörren nere i trappan visar sig till Peruggias stora förvåning vara låst, och medan han febrilt försöker bryta upp den hör han ljudet av steg i trappan.

Sauvet, en av Louvrens fast anställda plåtslagare, är på väg ned och upptäcker Peruggia som står och fumlar med dörrhandtaget.

Utan att ana oråd erbjuder sig Sauvet att hjälpa till med att öppna dörren, och en minut senare skiljs de båda männen åt.

”Jag låter dörren stå öppen så att ingen riskerar att bli inlåst”, hinner Sauvet säga innan mannen i den vita rocken försvinner ut i den värmedallrande parismorgonen. Klockan är 8.30 och det ska komma att dröja många ­månader innan Mona Lisa kommer hem igen.

Folk lägger blommor vid den kala väggen

Drygt en vecka efter stölden har polisen fortfarande inga spår, och när Louvren öppnar igen på tisdag morgon den 29 augusti 1911 står besökarna för första gången i historien i långa köer utanför museet.

Som vid en statsbegravning har folk kommit från när och fjärran för att lägga blommor på golvet framför den tomma väggen i Salon Carré. Folk defilerar förbi tavlans plats under tystnad.

Samma dag stiger en ung belgisk man in på paristidningen Le Journals redaktion.

Med sig har han en antik statyett som han säger sig ha stulit från Louvren, och han berättar villigt – med hopp om att få pengar för det – att han har flera konststölder på sitt samvete.

Géry Piéret, som han heter, erkänner att han två år tidigare stulit två liknande statyetter från Louvren.

När hans berättelse kommer i tryck bryter paniken ut – inte bara i Louvren, som tvingas erkänna brister i säkerheten, utan även hos två av tidningens läsare: den franske avantgardpoeten Guillaume Apollinaire och den kontroversielle spanske konstnären Pablo Picasso.

De båda männen är goda vänner till Piéret, och nu är de rädda – på goda grunder, ska det visa sig – att bli förknippade med Mona Lisa-stölden.

Picasso gömmer tjuvgods

År 1907 har Picasso, med Apollinaire som mellanhand, köpt de två statyetterna av Piéret utan att ana att de är stöldgods.

Samma år har Picasso använt figurerna som modeller till sitt verk Flickorna i Avignon, och sedan har han inte tänkt mer på dem utan ställt undan dem i ett skåp i sitt krypin på Montmartre.

Men efter Piérets avslöjanden i tidningen inser den 29-årige Picasso hur saker och ting hänger ihop. Nu får han bråttom.

Vid midnatt den 5 september 1911 stoppar han ned statyetterna i en koffert och tillsammans med Apollinaire smyger han sig sedan ned till Seine för att i skydd av mörkret dumpa kofferten i floden.

Men i sista stund ångrar de sig, och bestämmer sig för att i stället lämna statyetterna till Le Journal och be tidningen återbörda dem till museet.

Picasso och Apollinaire kunde dock ha besparat sig den mödan. Den 7 september bankar polisen på dörren hos poeten, som är den förste som grips misstänkt för att ha stulit Mona Lisa.

Polisen har spanat på Apollinaire i flera dagar. Poeten har aldrig stuckit under stol med att han föraktar Louvren och alla andra konst­museer, som han anser är ”förlamande för fantasin”. Apollinaire har rentav sagt att Louvren borde brännas ned till grunden.

Polisen anser att han är den typiske gärningsmannen: Han har haft motiv att röva bort Mona Lisa, han hatar Louvren och han umgås dessutom med en man som har stulit konst från museet flera gånger.

Även Pablo Picasso hämtas in till förhör, men trots en grundlig utredning tvingas polisen till sist släppa de båda kändisarna.

Inga nya uppgifter har kommit fram, ­Mona Lisa är fortfarande försvunnen, men fransmännen har börjat återhämta sig från den första, stora chocken.

Landssorgen går snart över i en mer uppsluppen stämning; på hösten 1911 syns Mona Lisa som barbröstad huvudperson i kabaréer och som förförisk modell på cigarrettpaket, vykort och affischer.

Sedan stölden har polisen fått massor med tips och följt en mängd spår från Paris till Bordeaux, Barcelona, New York, London, Madrid och Moskva, men utan resultat.

Hoppet verkar vara ute, och i november 1912, 15 månader efter kuppen, gör det franska kulturministeriet ett officiellt uttalande: ”Det finns ingen anledning att hoppas på att Mona Lisa någonsin kommer att återvända till sin plats i Louvren.”

Utredningen läggs ned och i december 1912 flyttas en målning av Rafael till den plats på väggen där Mona Lisa tidigare har hängt.

Museet plockar bort konstverket ur sin katalog och ställer motvilligt in sig på att målningen är borta för alltid. Ingen kan i sin vildaste fantasi tänka sig att Mona Lisa finns ­bara några kilometer från sin hemadress.

På sitt rum i ett pensionat i östra Paris har Vincenzo Peruggia gömt världens mest eftersökta målning i en sliten resväska under spisen.

När han anser att jakten börjat mattas av en aning tar han på hösten 1913 tåget till Florens, där Mona Lisa målades omkring 400 år tidigare.

Peruggias plan är att försöka sälja tavlan i Italien, och han har redan valt ut den man som ska fungera som mellanhand i affären.

Han heter Alfredo Geri och är en känd antikvitets- och konsthandlare med flera mångmiljonärer bland sina kunder.

”Det stulna verket av Leonardo da Vinci är i min ägo. Det borde tillhöra Italien eftersom verkets målare var italienare.

Min dröm är att återbörda detta mästerverk till det land det kom ifrån och som har varit dess inspirationskälla”, skriver Peruggia under pseudonymen ”Leonardo” i ett brev till Alfredo Geri.

Konsthandlaren granskar brevet med viss skepsis. Det är daterat den 29 november 1913.

Han är på väg att kasta det i papperskorgen, men ändrar sig och tar det med sig till sin vän Giovanni Poggi som är direktör för det förnämliga konstmuseet Uffizierna i Florens.

Poggi är minst lika skeptisk som Geri, men uppmanar honom trots det att försöka träffa denne mystiske ”Leonardo”. ”Han kommer förmodligen att erbjuda dig en välgjord förfalskning”, säger Poggi varnande till sin vän.

I domstolen i Florens sänktes Peruggias straff från drygt ett år till sju månader och nio dagar.

© Bridgeman Images

Museidirektören kan inte tro sina ögon

Efter en hel massa skrivande fram och tillbaka kommer Geri och den så kallade ”Leonardo”, dvs. Peruggia, till slut överens om att träffas.

Den 11 december 1913 kommer Geri till Peruggias hotell i Florens, det sjaskiga Albergo Tripoli-Italia på Via Panzani.

Konsthandlaren har fått lov att ta med sig Giovanni Poggi, och vid tretiden på eftermiddagen träffas de tre männen i det ­minimala hotellrummet där sängen tar upp nästan hela golvytan.

Utan ett ord slänger Peruggia upp en sliten koffert på sängen och öppnar locket. Under ett tjockt lager av underkläder, skjortor med hål i, slitna skor, verktyg, begagnade penslar och en repig mandolin ligger ett platt, fyrkantigt föremål inlindat i rött siden.

När Peruggia tar av tyget tycks Geri och Poggi ha träffats av blixten. Lamslagna, oförmögna att tro sina egna ögon, stirrar de på Mona Lisa och det gåtfulla leendet som alla trodde hade slocknat för alltid.

Oändligt försiktigt och med hjärtat i halsgropen bär Poggi fram målningen till fönstret och betraktar den i ljuset från eftermiddagssolen. Han behöver bara titta några sekunder innan han är säker: målningen är äkta.

Peruggia säger till sina förstummade gäster att han vill ha 500 000 lire för Mona Lisa – drygt 13 miljoner kronor i dagens penningvärde.

Men Geri ber honom ha is i magen några dagar. Innan det kan bli fråga om någon affär måste Poggi få lov att undersöka tavlan och jämföra den med andra verk av Leonardo da Vinci för att kunna vara säker på äktheten.

Peruggia går med på att lämna ifrån sig målningen, och medan han lägger sig på sängen för att ta en tupplur skyndar sig Geri och Poggi ut från hotellet med Mona Lisa.

De hinner knappt ut på gatan innan de slår larm till polisen. Det dröjer inte länge förrän två poliser bankar hårt på Peruggias dörr.

Damen klarar sig oskadd

Den italienske kungen, påven och direktören för Louvren är bland de första som meddelas om det sensationella fyndet och att Peruggia har gripits.

Nyheten sprider sig blixtsnabbt och redan på kvällen den 12 december går invånarna i Florens man ur huse för att fira att stadens mest berömda dam har återfunnits.

I Frankrike jublar man också, även om såväl regeringen som polisen och Louvren har svårt att lita på att det verkligen är den äkta Mona Lisa.

Museiledningen i Louvren skriver i en offentlig kommuniké att ”museet inte vill uttala sig innan kuratorerna har granskat målningen”.

Polisen säger att det verkar osannolikt att en vanlig, simpel bondtjuv skulle kunna ligga bakom en så spektakulär kupp. ”Det stämmer inte överens med den bild vi gjort oss”, förklarar en av utredarna.

Under dagarna som följer granskas målningen minutiöst av experter. De kan inte bara konstatera att det är den äkta Mona Lisa, utan även att verket har klarat sig förvånansvärt bra trots den hårdhänta behandling som Peruggia utsatt det för.

Bortsett från ett litet märke på den ena kinden och en näst intill osynlig repa på den ena axeln är Mona Lisa sig lik och ser fortfarande ­alldeles strålande ut, trots att hon är över 400 år gammal.

Under de första polisförhören i Florens betonar Vincenzo Peruggia att stölden inte varit något plötsligt infall.

”Medan jag arbetade i Louvren stannade jag ofta till framför Leonardo da Vincis målning och kände mig förolämpad över att verket befann sig i ett främmande land. Jag tänkte att det skulle vara en stor händelse för Italien om jag förde detta underbara mästerverk tillbaka dit där det kommer ifrån, och så började jag planera stölden”, förklarar han.

Han hade tänkt tanken att ta en tavla av Rafael eller någon av de andra stora, italienska konstnärerna. ”Men jag bestämde mig för Mona Lisa eftersom det var den minsta målningen och den som var lättast att hantera”, berättar han.

Under rättegången i Florens i juni 1914 försöker Peruggia ihärdigt framställa sig själv som en sann patriot som helt osjälviskt och endast för fäderneslandets skull har fört Mona Lisa tillbaka till hennes italienska vagga.

Men den bilden spricker snabbt eftersom polisen under en husrannsakan i hans lilla kammare i Paris har hittat långa listor med namn på konstsamlare och konsthandlare som troligen var tänkbara köpare.

En av dem är antikvitetshandlaren Henry Duveen i London, som berättat för polisen att han blivit erbjuden att köpa Mona Lisa av Peruggia. Duveen antog att Peruggia var en bedragare och konstförfalskare, och därför blev det ingen affär.

Dess­utom hade Peruggia skrivit i ett brev till sin familj strax ­efter stölden att han snart skulle bli en rik man.

Den som planerar att stjäla Mona Lisa i dag får det betydligt svårare än Peruggia. Tavlan sitter förskansad bakom ett nästan två cm tjockt pansarglas. Dessutom är Mona Lisa inkapslad i en förseglad box som skyddar mästerverket mot värme, fukt och vibrationer.

Från mästerverk till supermodell

I förhållande till den uppståndelse som Peruggia har orsakat får han ett lindrigt straff. Han döms till fängelse i ett år och 15 dagar. ”Det kunde ha varit värre”, säger Peruggia lättad när han leds ut ur rättssalen i handbojor.

När Vincenzo Peruggia börjar avtjäna sitt straff har ­Mona Lisa befunnit sig hemma i Frankrike ett bra tag.

Den 4 januari 1914 fördes hon till Louvren i ett veritabelt triumftåg, och under de två år och dryga fyra månader hon varit försvunnen har hon gått från att vara ett mästerverk bland många andra, till en riktig världsstjärna.

Mona Lisa har blivit den ojämförligt största attraktionen i Louvren. Bara under de två första dagarna efter hennes hemkomst vallfärdar mer än 100 000 personer till museet för att beundra den leende kvinnan.

Och därefter har hennes popularitetskurva fortsatt i samma riktning som hennes mungipor: uppåt. I dag kommer omkring åtta miljoner museibesökare varje år för att titta på kvinnan som Peruggia gjorde till världens största supermodell.