Lögnare är vi allihopa

Ett par gånger om dagen slinker det ut en vardagslögn ur munnen på oss människor. Det gäller både barn och vuxna, män som kvinnor. Och tur är väl det: Om vi alltid sa sanningen skulle vi snabbt göra oss omöjliga socialt. För vem vill höra att den nya tröjan man just köpt är gräslig eller att man kör bil som en gammal höna? Sedan spelar det ingen roll att vi från späd ålder får höra att ärlighet alltid varar längst. Våra sociala erfarenheter säger oss oftast motsatsen: Den som kommer till mötet en halvtimme för sent och säger: ”Jag försov mig” fördöms hårdare än den som ljuger och påstår att han satt fast i en bilkö. Att ljuga lönar sig – och det är i allra högsta grad mänskligt. Det finns forskare som menar att den starkes överlevnad kan ha hängt på hur väl de ljög. En person som lurade sina medmänniskor om var de bästa jaktmarkerna låg fick själv de bästa bytena. Andra forskare menar att hela evolutionen var en kamp mellan de som ljuger och de som försöker avslöja lögnarna.

Lögnforskning
Människan har alltså länge finslipat förmågan att luras. Det kan också vara en förklaring till varför det är så svårt att avslöja en bluffmakare.
Nutida lögnforskning visar att människor ljuger i genomsnitt en till två gånger om dagen. Mest gör vi det för att skydda oss själva, av omtanke, till exempel för att inte såra andra, och vi ljuger för att undvika straff. Kvinnor tenderar att ljuga mer för att skydda andra, medan män gärna ljuger för att ställa sig själva i bättre dager.
– Vardagslögner är ofta obetydliga och tämligen ointressanta – som att fisken man drog upp på fisketuren var större än i verkligheten eller att semester­resan var så fantastisk fast det regnade varje dag, säger Leif Strömwall, forskare på psykologiska institutionen vid Göteborgs universitet.
Även barn ljuger – och de gör det så väl att vuxna inte alls är så bra på att avslöja dem som de tror.
– En elvaåring kan lätt lura en vuxen, säger Leif Strömwall.
Han forskar bland annat om hur vi beter oss när vi ljuger. Syftet är att hitta sätt för rättsväsendet att bedöma människors tillförlitlighet.
– Trots att det har forskats mycket i ämnet tror jag aldrig att vi kommer hitta ett 100 procent säkert sätt att avslöja lögner på, säger Leif Strömwall.
Under årens lopp har många försökt hitta metoden med stort M. Utan att lyckas.
– Kroppsspråket är ett trubbigt instrument. Därför kan man inte utgå ifrån att någon som till exempel flackar med blicken är en lögnare. Vissa människor kan vara expressiva i största allmänhet medan andra är mer samlade av naturen.
Dessutom kan en slipad lögnare vara väl medveten om att oärliga personer anses flacka med blicken – därför ser lögnaren till att inte göra det.
Så vitt man vet idag finns det ingen gemensam nämnare – eller kroppsrörelse – som visar att någon far med osanning. Forskare har till exempel tittat på om särskilda handrörelser kan avslöja att någon ljuger.
– Men man har inte hittat någon sådan handrörelse. Numera undersöker man istället det verbala, men den här forskningen har ännu inte kommit så långt. Hittills verkar det man säger avslöja mer än kroppsspråket.
Leif Strömwall berättar att det man numera inriktar sig på är att få personen att prata och sedan bedöma hur logisk och rimlig utsagan är. Finns det indicier, kan de användas för att få den förhörda att motsäga sig själv.
– Tränar man upp åklagare och poliser i den här tekniken lyckas de pricka in en korrekt utsaga med runt 85 procents säkerhet. Men för att det ska fungera måste det finnas fakta och bevisning som kan hållas emot den förhörda. Det krävs trumf på hand.
Inte heller den verbala metoden räcker ändra fram och kommer trots finslipning inte att göra det heller.
– Dels handlar det om vad man ljuger om, dels om hur mycket tid lögnaren har haft för att förbereda sig på sin berättelse. Dessutom är människor olika språkbegåvade, säger Leif Strömwall.

Lögndetektor
Det hittills bästa sättet att avslöja en bedragare är att använda lögndetektor, eller polygraf, som den egentligen heter. Den mäter bland annat andning, blodtryck och puls.
– Den fungerar till 80-90 procent. Många länder, som Sverige, har valt att inte använda den. Delvis beror det nog på att polygrafen fått ett dåligt rykte från amerikanska filmer. Utförs testet korrekt, har det högre tillförlitlighet än många tror, säger Strömwall.
Då och då presenteras nya varianter av lögndetektorn. Som FACS, Facial Action Coding System. Metoden går ut på att avläsa 42 ansiktsmuskler, 19 leenden och 7 000 olika ansiktsuttryck. Genom att titta på de ansiktsmuskler som kan och inte kan kontrolleras med viljan, ska man kunna se om ett leende är falskt.
– Frågan är hur man ska veta om den muskelrörelse som man ser verkligen innebär att personen ljuger, säger Leif Strömwall.
Det finns också varianter som sägs kunna mäta på rösten om någon ljuger. Ibland hävdas det till exempel att en lögnare har ett högre röstläge. Leif Strömwall är inte imponerad av de metoder som dyker upp med jämna mellanrum:
– Ofta handlar det om enstaka slumpfynd och metoderna brukar försvinna efter en tid, säger han.

Magnetkamera
Nyligen lanserades också en teori om att man med hjälp av magnetkamera kan titta in i hjärnan och se om någon ljuger. I försök har man sett att olika delar av hjärnan aktiveras när man talar sanning och när man ljuger.
– Det vore konstigt om det inte syntes i hjärnan när man ljuger. Problemet är att det skulle bli så krävande att lägga människor i en magnetkamera för att få veta sanningen. Inom rätts- och tullväsende vill man ju kunna scanna av personer snabbt, säger Leif Strömwall.
Men sanningsserum då? Finns det någon substans som kan få oss att bli ärliga? Sorry. Sådant verkar bara finnas­ i filmproducenters och författares fantasier:
– Sanningsserum existerar inte – vad jag vet, konstaterar Leif Strömwall.
Även om han tror att vi aldrig kommer att hitta den ultimata lögndetektorn, kommer forskare att försöka uppfinna den med samma iver som alltid.
– Lögner har alltid fascinerat människan. Alla vill ju vara den som kan avslöja lögner.