Glas

1.Glas är ett förvånansvärt gammalt material – redan för 9 000 år sedan användes en blandning av kalkhaltig sand och alkalier som glasyr på keramik. Fynd av lergods med rester av denna slags glasyr har gjorts både i Mesopotamien och Egypten.

2. För omkring 4 500 år sedan lyckades man tillverka glas fristående från keramik. Konsten att färga glaset i olika nyanser var redan känd, och glas användes främst till färgade prydnadsföremål och smycken. Glas var då ett exklusivt och dyrbart material.

3. För att färga glas tillsätter man olika slags ämnen. Exempel på tillsatsämnen och färger är:
Kadmium – rött
Koppar och selen – rött
Guld – rött
Kobolt – blått
Järnoxid – gröngult
Järn och koppar – grönt
Mangan – lila
Tenn – vitt

4. Glasets moderna utveckling började för omkring 2 100 år sedan, under romartiden. Då utvecklades tekniken att blåsa glas, något som revolutionerade glashantverket. Den uppblåsta glasbubblan kunde till exempel klippas sönder och läggas ut på ett jämnt underlag, och resultatet blev en förhållandevis jämntjock glasruta. Dessutom kunde flaskor, glas och skålar tillverkas betydligt enklare än tidigare.

5. Glas är ett flytande material och kan betraktas som en vätska som långsamt håller på att stelna. I de allra flesta material, till exempel metaller, bildar atomerna en kristallstruktur när materialet stelnar. Glas är dock ett så kallat amorft material, där atomerna inte ordnar sig i kristallstruktur. Istället är de slumpvist ordnade, som i en vätska.
Den amorfa strukturen är dock inte helt stabil, och efter några hundra eller tusen år antar även glas en kristallstruktur.

6. Beståndsdelarna i glas är flera och kan variera mycket. Grunden är fyra olika beståndsdelar: glasbildare, flussmedel, stabilisatorer och luttringsmedel. Den vanligaste glasbildaren är kiseldioxid i form av sand. Flussmedel är till för att göra glasmassan mer lättflytande, och oftast används natriumdioxid eller kaliumdioxid.
Stabilisatorer används för att göra glaset mer lättbearbetat. Zinkoxid och blyoxid är två vanliga ämnen som används som stabilisatorer.
Luttringsmedel är till för att öka cirkulationen i glasmassan och ta bort blåsor ur den. Natriumsulfat är ett exempel på luttringsmedel.

7. Metallglas kallas det när man lyckas få metall att bete sig som glas, det vill säga bli amorft och inte kristallint. För att lyckas med detta måste den smälta metallen kylas ned fortare än vad som är möjligt för en ren metall. Däremot har man lyckats få legeringar, där de olika atomerna skiljer sig mycket i storlek, att bli amorfa. Resultatet är mycket starka, elastiska och korrosionsbeständiga material.

8. Fönster av glas har tillverkats ända sedan romartiden, men i början handlade det om små glasbitar som sammanfogades. Under medeltiden började glasblåsarna klara av att göra större skivor, och på 1900-talet kom den maskinella tillverkningen igång. Den första maskinella metoden var att valsa glaset till stora skivor, vilket revolutionerade fönsterglastillverkningen. Nästa revolution kom på 1960-talet då floatglas började tillverkas. Principen är då att låta glasmassan flyta ut på en bädd av smält tenn och sedan låta den svalna. I stort sett allt fönsterglas är idag tillverkat enligt denna princip.

9. Glas står emot korrosion mycket bra, men är inte alltid så motståndskraftigt mot vatten som man kan tro. Glassjuka är ett känt fenomen där glaset faller sönder på grund av yttre påverkan av framför allt temperaturväxlingar och fuktighet.

10. Den första glasigloon i Sverige placerades ut i Göteborg 1983. Sedan dess har vi blivit världsledande (tillsammans med Schweiz) på att återvinna glas – 96 procent av allt glas återanvänds. 2005 samlades totalt 155 000 ton glas in för återvinning.
I produktionen används en andel på 90 procent återvunnet glas vid tillverkning av grönt glas, till exempel flaskor. I ofärgat glas kan andelen återvunnet glas vara 35 procent, och i brunt glas 50 procent.
Det går åt omkring 20 procent mindre energi att göra nytt glas av återvunnet, än att göra hela glasprocessen från början. Glas kan återvinnas hur många gånger som helst.


Källor: Historiska museet, Nationalencyklopedin, Svensk Glasåtervinning AB, Glasforskningsinstitutet